säkraste tecknen på att man är en levande kristen. Vad är då ödmjukhetens kännetecken?  Den är ödmjuk som tar emot och värderar förmaning i Kristus. Paulus talar om "förmaning i Kristus". Han efterlyser den i Filippi och frågar om den betyder något för dem. För en ödmjuk människa betyder förmaningar oändligt mycket.
   Det är lättare att ge förmaning än att ta emot. Varje medlem i en Guds församling måste ändå vara beredd på att ta emot förmaning, för det hör till ett bibliskt församlingsliv, liksom uppfostran hör till barnens hemliv. Och som ett barn inte springer bort ifrån hemmet om pappa och mamma uppfostrar det, så springer inte heller ett Guds barn bort ifrån den kristna församlingsgemenskapen när det får ta emot uppfostran och förmaning.
   Det finns också olika slags förmaning. Paulus säger oss hur själva  förmaningens kvalitet ska vara. Den ska ges "i Kristus." Då ges den i kärlek, inte för att såra, utan för att uppbygga. Efter förmaning ska man "uppmuntra i kärlek."
   En ödmjuk människa har gemenskap i Anden med Guds folk och värderar detta mycket högt. Det är högmodet som splittrar; ödmjukheten sammanbinder människorna till ett. Den ödmjuka människan är fylld av "hjärtlig godhet och barmhärtighet." Jag tänker här på den äkta ödmjukheten från Gud. Den är inte tom eller hård. Den är mjuk och mild. Jesus säger själv att han är "...saktmodig och ödmjuk i hjärtat..." (Matt 11:29). Vi kan tryggt säga att där det finns förmaning i Kristus, gemenskap i Anden, hjärtlig godhet och barmhärtighet, där finns det också ödmjukhet. Ödmjukheten är grunden för alla dessa egenskaper.
   Låt oss nu se på välsignelsen av denna kristliga ödmjukhet. "Gör min glädje fullkomlig", säger aposteln Paulus, "i det att ni är ens till sinnes, uppfyllda av samma kärlek, endräktiga, liksinnade" etc. Paulus var glad över filipperna. Det var ändå en sak som han inte var glad över. Det var bristen på enighet i församlingen. Han uppmanar dem därför att göra hans glädje fullkomlig. Den som är ödmjuk lider av att se andra ledsna. Ödmjuka människor vill inte såra andra utan i stället vara till välsignelse. Är vi ödmjuka, så blir vi också eniga, för det är hävdandet av oss själva som hindrar gemenskapen. Den kristna ödmjukheten börjar genom pånyttfödelsen i Kristus Jesus. Genom frälsningen eller pånyttfödelsen får vi del av Jesu sinne. Vi får del av samma kärlek. Vi älskar samma sak som alla de andra troende människorna. Vi älskar Gud över allting och vår nästa som oss själv. Vi älskar Guds ord och bönen. Vi älskar att leva helt för Gud och vinna människor för Honom. Vi vill inte ha något att göra med kärleken till världen och det egna jaget. Vi blir med ett ord: liksinnade.
   Ödmjukheten gör oss fri ifrån olydnad. Det är en mycket stor synd att vara olydig. Samuel sade till Saul: "Lydnad är bättre än offer, hörsamhet bättre än det feta av vädurar. För gensträvighet är trolldomssynd, och motspänstighet är avguderi och husgudsdyrkan (1 Sam 15:22,23). 
   Högmod föder alltid egensinne, och får man inte som man vill blir man olydig och ohörsam mot Gud. Gud behöver bevara oss ifrån detta avguderi! Det enda som kan rädda oss är att vi ödmjukar oss inför Gud. Det är en underbar välsignelse, för Han leder oss då till friska vatten och gröna ängar, medan de olydiga får bo i en öken som profeten säger.
   Den ödmjuka människan är fri ifrån begäret efter "fåfänglig ära." Vilka strider har inte uppkommit därför att man har sökt egen ära! Denna synd har ödelagt Guds verk i många hjärtan och även fördärvat mycket gott i församlingar. Paulus uppmanar oss här att vara fria ifrån detta begär. Det är den gamla Adam som har detta begär. Han vill alltid synas, bli erkänd och stor. Men den ära som världen ger, är fåfänglig. Den förgår likt allting annat i världen. Den äresjuke blir grym och hård. Han kan älska vissa människor, men det är med självisk kärlek för att få något av dem. Den som strävar efter ära kan vara vän med alla slags människor, bara de ger näring åt hans världsliga fåfänga. Han blir deras slav. Den som är ödmjuk tjänar Kristus. Han är fri ifrån människorna på ett rätt sätt. Han arbetar inte med tanke på att få sin egen person upphöjd eller märkvärdig, utan ser sakligt på förhållandena. Han vill hjälpa sina medmänniskor utan tanke på lön. Ändå kommer en sådan ödmjuk troende människa, att inte bli utan ära. Jesus säger: "Om någon tjänar mig, så ska min Fader ära honom" (Joh 12:26).
   Den som söker att bli ärad av Gud bryr sig inte om den mänskliga, fåfängliga äran. Den ära som Gud ger är odödlig och sann.
   Vi borde alla följa apostelns förmaning; att i ödmjukhet se på den andre som mer än sig själv. Det betyder inte att avsäga sig sitt sanna värde. Gud har givit varje människa något pund. Han har skänkt oss gåvor. Han har också gett oss en uppgift i sitt rike. Vi ska inte förakta detta. Så gör inte den sanna ödmjukheten. Gud tillplattar inte någon människa. Ett möte med Gud tar bort alla mindervärdskomplex. Det hör till själens läkedom. Därför ska vi inte dra oss undan för att andra ska få framträda, om nu inte Gud leder det så. Meningen med dessa ord måste vara att man ska se på den andre som mer än sig själv inför Gud. Låt Gud få göra vad han vill. Han kan använda varje människa. Låt oss fördenskull vara ödmjuka. Gud kan flytta oss åt sidan om vi inte är små i oss själva. Han kan kalla andra för de uppdrag som vi kanske skulle ha velat gå in i. Rent praktiskt betyder detta alltså att vi aldrig ska strida med varandra om platser i tjänandet eller andra sådana saker utan i allt söka Guds ledning, under det att vi nollställer oss själva i medvetandet om att Gud kan bruka vem Han vill. Om denna förmaning alltid praktiserades, skulle det aldrig bli några slitningar i församlingarna vid val av församlingstjänare och andra tjänster. Ödmjukheten skulle då vara som olja i maskineriet. Allt skulle gå lätt och utan problem. Varför skulle vi inte alltid kunna ha det så? Själva förnuftet borde säga oss att högmodet är en förbannelse, men att ödmjukhetens väg leder till ett rikt välsignat liv.
   Någon har sagt att "ödmjukheten är som ögat, det ser allting utom sig självt." Det är en god definition på ödmjukhet. "Se inte på ditt eget bästa, utan på andras." Vi ska ha blick för andras bästa. Det talar om frigörelse ifrån själviskhet. Egoismen är själva roten till all förbannelse i världen. Alla synder grenar sig ifrån själslivet. Att vara egoistisk är synden, varifrån de övriga synderna flödar fram. Själviskheten är alltså källan till allt fördärv. Då Adam avsatte Gud från sitt hjärtas tron och i stället satte upp jaget, inträffade syndafallet med alla dess sorgliga följder. Då Jesus frälser oss, måste vi förneka oss själva, ta korset på och följa honom varje dag. Paulus tänkte inte mycket på sig själv. Han var en av de mest osjälviska människor som någonsin levat. Vi är alla skyldiga att ha omsorg om våra egna, tänka på kroppens hälsa och familjens väl. Det är en etisk skyldighet. Men vi får inte stanna vid det och bara se på vårt eget bästa. Vi måste också tänka på att andra har en kropp som kanske behöver vård, att också andra äger en själ som är lika dyrbar i Guds ögon som vår egen. Andra människor har också rätt att leva ett lyckligt liv. Vi ska bidra till att göra livet lättare för dem. Då Paulus säger att vi ska se på andras bästa, så menar han alldeles detsamma, som aposteln Johannes, då han talar om att: "...älska inte med ord eller med tungan, utan i gärning och sanning." (1 Joh 3:18).
   Den som gör så ska få se att det finns inget lyckligare liv på jorden än osjälviskhetens. Ett sådant liv i vårt förhållande till varandra gör oss alla lyckliga. Vi blir ens till sinnes för vi har själva gått tillbaka och givit rum för Jesus som är föremålet för allas vår gemensamma kärlek. "Ikläd er alla, i umgängelse med varandra. ödmjukheten såsom en tjänaredräkt. För Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger Han nåd. Ödmjuka er alltså under Guds mäktiga hand, för att Han må upphöja er i sinom tid" (1 Petr 5:5-6). 
Den helige Antonius hade en gång en dröm. Han såg hela jorden täckt av ett nät. Förskräckt utropade han: "O, vem ska kunna komma igenom här?" En stämma ifrån himlen svarade honom: "Genom att vara ödmjuk, Antonius. Ödmjukheten kommer igenom allt."
O, Jesus, hjälp oss att bli ödmjuka i våra hjärtan som du! Amen!