Huvudstaden på Fuerteventura, Puerto del Rosario, måste man nog vara född och uppväxt i för att uppskatta.

Trasig och trött, hur man tar hand om turister förstår man eller bryr man sig inte det minsta om. För första gången under vår resa fick vi betala för ankring (75:-/dygn), en procedur som upptog 2 man och en bil i en halvtimme.

Därifrån åkte vi vidare till södra delen, till Morro Jable, en liten hamn omgiven av höga berg. Det varnades för besvärliga vindar, som kunde uppgå till stormstyrka, speciellt under natten, då bergen kyls av och den kalla luften rusar ner.

Vi ankrade upp med vår stora båt, vi behöver en radie på ca 50 m, vilket var svårt att få i den här lilla hamnen. Vi räknade med att om vinden skulle vända 90 grader så skulle vi få ta upp ankaret och sticka.

Mycket riktigt, kl. 2 på natten vaknade vi av att vinden tilltog. Vi gick upp och kollade, vi låg 5 meter från en stenpir med aktern. Det var bara att ta in ankaret och styra kosan mot nästa ö, Gran Canaria.

Överfarten på 60 M, ca en tripp Oxelösund-Gotland, med lite vind och ganska stora dyningar, blev med andra ord ganska så guppig.

Gran Canaria tänkte vi inte besikta så mycket den här gången, för vi ska nämligen hämta Jesper, Tommys son, där strax före jul.

Om Puerto del Rosario var trasig och trött, så var Las Palmas absolut inte trött, snarare internationellt stressig, med en arkitektur som kunde vara vilken stor stad som helst runt om i världen. Mestadels stora byggnadskomplex, högst 10 år gamla (återigen med goda lobbyister i Bryssel), typ förorterna i Stockholm, inhysta med nya unga lejon som vill framåt. Mycket opersonligt!

Vi ankrade i Las Palmas i 5 dagar, hade resans värmerekord, 33 grader i skuggan, badade från båten, hela familjen passade på att med varsin skurborste rengöra vattenlinjen på båten.

Vi hörde av andra att även här skulle man betala för ankring. Hamnpolisen krävde att man skulle klarera in när man kom och betala för 10 dagars ankring, oavsett hur länge man stannade (75:-/dygn). Gangstertag, ansåg vi.

Varje gång vi skulle i land, lekte vi ”På Rymmen” med Las Palmas hamnpolis.

På vår dinge (gummijolle) står texten ”AVANT Sweden” med stora bokstäver, för att den ska vara svårare att stjäla. Till polisens glädje för att lätt kunna identifiera ”rymmarna”.

En kväll när vi hade varit ute och ätit på kinarestaurang och var på väg till dingen, såg vi hamnpolisen vakta vid vår dinge. Vi gick lugnt förbi och låtsades att vi på inget sätt tillhörde dingen. Mio ropade: ”Pappa, pappa, där är dingen, varför går vi förbi?”, och vi fick snabbt redogöra för barnen att nu var vi med på det riktiga TV-programmet ”På Rymmen” och det gällde att inte bli upptäckta. Pirrigt, men jättekul, tyckte tjejerna. Skitkul, tyckte Tommy.

Efter en timme så försvann polisen, snabbt i dingen och iväg till båten. Vi sjöng vi också, precis som Hjalle & Heavy, fast vi sjöng ”Polis, polis, potatisgris….!”.

En annan gång när vi skulle in och handla, såg vi hur polisen höll ett öga på oss på väg in mot stranden, men polisen hade en kilometer att åka runt med bilen och vi hade 75 m med dingen att välja sida, så den kampen vann vi.

Nu återstod bara turen tillbaka ut till båten. Den här gången hade polisen parkerat bilen en bit ifrån och ställt sig så att de hade dingen under uppsikt, men Tommys korpögon registrerar allt. Efter lite väntan for polisen iväg på ett nytt uppdrag någon annanstans, då passade vi på att smita iväg med dingen.

Vilken känsla!! 750 svenska kronor hade vi blåst dom på. Yeees!! Härligt!

Det är den 14 november och vi har varit på Teneriffa i en vecka. Snacka om kontraster! Skönt att se grönska, gräsmattor och träd. Underbart! Trots att Santa Cruz är stort, 250.000 invånare, är den väldigt strosvänlig, mycket gågator, lugnt tempo, tyst.

”Capitan! Capitan!”, ropar en man i 50-års åldern som plötsligt står där på kajen. Tomater, grönsaker eller andra varor som diesel, bensin, vad som helst kan han erbjuda på riktig taskig engelska.

Klockan är strax efter 8, vi har precis gjort frukost, ungarna sover fortfarande. Vi beställer 4 backar med öl och 3 backar coca-cola à 10 dollar per back samt 5 st oljefilter till båten.

Mannen blir glad och begär pengar så att han kan köpa ut det, 100 dollar. Vi tittar på varandra och Lajla säjer ”No, no, no, inga pengar förrän vi får varorna”. Då blir mannen irriterad, tar upp sitt identitetskort där det står ”Jesus Antonio Salvares”, kallad José. Han vill lämna det som säkerhet mot pengarna. Vi går motvilligt med på förslaget och mannen lovar återkomma om en timme.

2 timmar senare återkommer José med våra backar och begär ytterligare 200 dollar för oljefiltrena. Tommy är fullt sysselsatt med att måla båten och Lajla är upptagen av tjejernas skolarbete, så vi är inte riktigt ajour med Josés handhavanden, utan ger honom 200 dollar till. Tycker summan är lite stor, men vi tänker att det justerar vi senare.

Jesus Antonio Salvares är helt otrolig på att prata. Han försvinner igen, vi tittar på varandra och säjer ”Dom där pengarna får vi aldrig se något mer”.

Men där bedrog vi oss. Två timmar senare stod José där igen ropande ”Capitan! Capitan!”. Den här gången märkbart stressad, hans händer vibrerade, om det var av nervositet eller stress vet vi inte, möjligen både och.

Han lägger fram oljefiltrena tillsammans med ett kvitto på 8000 pesetas per filter = 40.000 pesetas. Det syntes tydligt att det var han själv som skrivit beloppet.

Nu slår alla larmklockor till!

José begär ytterligare pengar, han pratar och pratar, gör allt för att hålla igång käften. Vi ber honom vara tyst och börjar räkna på vår räknare och ser att någonstans är det riktigt mycket fel.

José är proffsig i sitt agerande, han pratar ytterligare, blandar valutor, dollar, pesetas, svenska kronor. Vi gröngölingar hänger inte med. Vi märker att vi har betalat för mycket, vi har nämligen ett kvitto från grannön där vi köpt identiskt likadana filter. Där betalade vi 2.100 pesetas per filter istället för Josés 8000 pesetas per filter.

Tommy som är garvad i sådana här lägen nämner inte det, utan beställer ytterligare 10 st vattenfilter till Watermakern (?!?). Lajla undrar vad i jössenammen gör karln! Beställer han ytterligare grejor av någon som försöker lura oss? Hon är på väg att protestera, men får en välriktad spark på smalbenet under bordet.

José blir glad, ser sin chans att ytterligare blåsa oss och begär ytterligare lite pengar. Tommy säjer vänligt ”Det får du när du kommer med filtrena”. José muttrar lite men accepterar.

Under tiden José är borta går vi i lugn och ro igenom de ekonomiska transaktionerna och konstaterar att José har blåst oss ganska kraftigt, mer exakt på 1.500 svenska kronor.

Framåt kvällningen hör vi Josés ”Capitan! Capitan!”. Där står han med en kasse med 10 vattenfilter. Vi blir glada att han dykt upp, vilket vi inte trott, och han vill ha ytterligare pengar.

Vi visar honom det gamla kvittot på oljefiltrena och påpekar skillnaden. Han rycker på axlarna, händerna far ut från kroppen, han säjer att det är skattepålägg på den här ön. Skitsnack, säjer vi.

Tommy tar telefonen och låtsas ringa till affären där oljefiltrena är köpta (telefonnumret fanns på Josés självskrivna kvitto). José blir väldigt nervös och börjar torka svetten ur pannan, samtidigt som han ivrigt gestikulerar.

Vi visar honom att enligt vår kalkyl, inklusive vattenfiltrena, har han fått 7000 pesetas för mycket, men erbjuder honom dessa som betalning för hans arbetsinsats.

Vi gav honom tillbaka sitt ID-kort. José protesterar, men vi ber honom gå av båten och talar tydligt om att affären är avslutad.

José blir märkbart besviken, affären blev inte vad han tänkt sig, armar och ben far som väderkvarnsvingar på honom, och hade vi haft en vindgenerator hade vi kunnat satt den framför käften på honom och laddat batterierna.

Kontentan: Det man förlorar på gungorna, får man ta igen på karusellen. That’s life!