Vi har sett Europas bergstrakter, Italiens, Österrikes, Schweiz’, men i skönhetstävlan så måste vi säja att norra Teneriffa klart är ett strå vassare, om vi får avgöra. Växtligheten som sträcker sig ända upp på topparna blandat med kaktusar på östsidan och palmer på västsidan påminner om en resa i Borneos eller Indonesiens bergstrakter. Inte för att vi har varit där, men man har väl sett på TV.

Slingriga serpentinvägar dekorerade med små minneslundar här och där från bortgångna släktingar som förolyckats i bilolyckor. Doften påminner om en tidig majdag utefter Långhalsens stränder, vitsippor, gullvivor och liljekonvaljerna är på väg. Härlig känsla! Kåtheten spritter i brallorna!!

Själv fyller jag vardagen med underhållsarbete med båten, skrapar rost, målar och diverse underhåll. Lajla jobbar åt sitt företag, sköter ungarnas skola och den vanliga marktjänsten.

Det är lördag kväll, klockan är strax före 9, på grillen ligger marinerad kyckling och steker. Ungarna älskar kyckling, 5 dar i veckan, vi har utvecklat immunitet mot salmonellan. Stortvätten från 3 maskiner hänger ute på däck och doften från VIA:s sköljmedel för tanken till Oxelösund och ICA Kvantum som sponsrat oss. Alla sinnen är i balans och harmoni.

Plopp! Ljudet från vinflaskan blandas plötsligt med Flopp! Splash! Flash! Jag tittar på Lajla och säjer ”Vad faan var det?” Lajla rycker på axlarna och säjer ”Jag vet inte”.

Vi reser oss, går runt och tittar och ser till vår förvåning, längst ut på piren, 10 meter ifrån oss, har en jättefontän startat, 15 meter hög med färgspel, laserljus och dundrande popmusik. Skithäftigt!

Tills vi 1 timma senare, då spelet slutat, upptäcker att fontänen bestod av saltvatten. Hela båten blev täckt med en en-millimeter tjock salthinna, och följande dag hade vi full sysselsättning med att tvätta om tvätten, men i gengäld fick vi ytterligare en gång känna doften av VIA:s Soft. Härligt!

Nu så här i efterhand förstår vi varför marinans personal (marineros) ville att vi absolut inte skulle ligga här. Det var vi som envisades med att lägga till här och marineros gav med sig. Rätt åt oss!

Söndagen den 28 november knackar det på relingen, utanför stod Lena och Christian, ett svenskt par från båten Xavante, som vi träffat tidigare på en annan ö. Kul!

Det är skönt att återträffa folk, vilket vi gör då och då. Första träffen kan ofta bli lite formell och kemierna kanske inte alltid stämmer, men med vissa människor säjer det bara klick, då är det skönt att träffas igen, och det oberoende av nationalitet.

Dagen efter hade vi bestämt möte med Kurt och Margareta Andersson i Arguineguin på Gran Canaria, för att hämta ett elrelä som Kurt tagit med från vår el-guru Kalle i Oxelösund.

Hade en härlig överfart på 60 sjömil och nu, Rodriguez Alvarez, mästerfiskaren på Lanzarote, vill vi meddela att efter 4000 sjömil har vi äntligen fått utdelning för våra nedlagda 51.000 pesetas. Vi har nämligen fått vår första fisk! En tonfisk på 5 kg. ÄNTLIGEN!!

Mio strålar med hela ansiktet och säjer ”Pappa, du är inte så dålig i alla fall!”. Härligt! Kvällsmaten var räddad! Om än väldigt dyr.

Gjorde ett kort besök i Arguineguin, fick intrycket av ett lite turistigt men väldigt trevligt samhälle, med en något sämre marina, eller rättare sagt ingen marina alls förutom dom inhemska båtarna. Bra ankring, dock öppen för sydliga vindar.

310 grader nord, 4-6 sekundmeter, små vågor, livet är på topp. Vi har just lämnat Arguineguin, passerar Puerto Rico, Mio har fått blodad tand och jobbar febrilt med fisket, hon har gett sig dän på att få en tonfisk till. Linn läser en bok, Lajla kommer upp med nykokt kaffe med gårdagens frallor med kaviar på, som Linn bakat.

Jag slänger en blick på kylvattentemperaturen. Mätaren visar styvt 100 grader! Vi stänger genast av motorn. Eftersom vi har seglena uppe tar Lajla över styrningen medan jag kartar ner i maskinrummet för att kolla upp problemet.

Vi misstänker att värmeväxlaren är igensatt. Medan jag kollar om värmeväxlaren och om impellern till kylvattenpumpen på saltvattensidan är okej, så inser vi snart att ett allvarligare problem har uppstått.

I den här svaga vinden så påminner vår båt mer om en vindsurfingbräda än en segelbåt, roderverkan är lika med noll i den här låga farten, 1,5-2,5 knop.

Vi beslutar att segla in till Puerto Mogan på Gran Canaria. Vi tar kontakt med dom på VHF:n, vi får besked att det är alldeles fullt i hamnen. Vi talar om vårt problem för dom och vi bestämmer oss för att ankra utanför hamnen.

För er som har rena segelbåtar måste vi göra klart för er att en sådan här båt som vi åker omkring i är så svårmanövrerad utan motor att det fordras en framförhållning som är 100-procentig. Det går nämligen inte att vända upp båten och göra några krysslag om man har gjort ett misstag, t.ex. valt fel ankringsavstånd till intilliggande båtar.

Vi hade tur, fick ett jättefint fäste för ankaret, det är tur att Lajla är en så duktig sjöman.

På kortare distanser under 100 sjömil brukar vi släpa dingen efter oss, annars lyfter vi upp den med mesanbommen och placerar den i aktern. Vi åkte in med dingen till marinan, dom var jättesnälla, kunde lite engelska vilket är mycket ovanligt härnere. Det fanns en mekaniker i en av båtarna i marinan, sa dom.

Rob i båten Rose, en trevlig holländare i 50-årsåldern, kunde perfekt engelska. Han och hans fru satt och åt när jag knackade på deras reling. Jag klargjorde mitt ärende, han gav ett väldigt sympatiskt intryck, hans fru däremot såg jag gav sitt ogillande åt mitt ärende, vilket jag senare förstod varför då Rob verkade vara en väldigt upptagen man.

Rob sa ”Jag kommer ut i min dinge och kollar upp om jag kan hjälpa till. Vi ses om en timme”. Kändes väldigt skönt att få hjälp så kvickt, då ankarplatsen inte är någon höjdare. Den ger endast skydd i nordlig vind där spikraka klippor stupar rakt ner i havet 300-400 meter höga och vågorna vid en sydlig vind skulle byggas upp väldigt fort.

Rob kom ut med kompisen William. Vi hade en uteslutningsdiskussion där Rob och jag kom till samma slutsats, måste vara sötvattenpumpen som gått sönder. Rob konstaterade då han rörde på utkommande axel som drivs av remskivan, att den var helt glapp. Axeln hade gått av.

”Vi monterar ner och tar ur pumpen imorgon”, sa Rob till William, ”så får vi se om vi kan laga den eller skaffa en ny. Är det okej?” frågar han oss.

Vi såg Rob och William lämna oss strax efter 3 på eftermiddagen och vi fick en underbar eftermiddag med bad och lugnt härligt väder. Charterturistbåtarna ankrade upp intill oss för att låta turisterna komma ut och se klipporna och även för att ta sig ett dopp. Spansk popmusik strömmade ur högtalarna på båtarna och grilloset påminde om en ljummen sommarkväll på Västfjärden vid Ringsö.

Kl. 7 på morgonen dagen efter, precis som vi sagt, ser vi Rob och William komma med dingen. Det nordeuropeiska folket är punktliga till skillnad mot spanjorerna. Säjer dom imorgon kl. 7 får man vara jävligt glad om dom kommer samma vecka.

Vid 10-tiden har dom fått bort pumpen, så nu återstår att hålla tummarna för att det finns en ny i Las Palmas. Den här motorn är ju inte så vanlig här nere, Volvo Penta TMD 100. Mindre Pentor kan det finnas reservdelar till.

Rob åtar sig att låna en kompis bil och ta sig från Mogan på södra Gran Canaria upp till Las Palmas i norr, en strecka på c:a 7-8 mil, för att kolla med Volvo däruppe. Det går ju åt en hel del packningar också till återmonteringen. Vi blir rörda av deras hjälpsamhet.

Vädret är inget vidare idag, lite småblåsigt och regn. Vi noterar att charterbåtarna inte ankrar upp idag, så vi slipper popmusiken. I gengäld får vi stå ut med rätt mycket gung då vinden har vänt och kommer från syd. Känns inte bra.

Käkade lite korv stroganoff med ris. Håller ett öga på vindmätaren eftersom vi tycker vågorna tilltar, men vinden är endast 6-8 sekundmeter. Dock börjar vågorna bli 1,5-2 meter höga. Det sliter och rycker i ankarkättingen.

Timmarna går. Fram på eftermiddagen tilltar vinden lite grann, går upp till mellan 8-10 sekundmeter, våghöjden tilltar lite. När man slänger en blick på klipporna 200 meter bakom oss ser vi skummet från de brytande sjöarna fläska på. Rejäla smällar hörs. Burr!! Där vill man inte vara!

Rob ringer, han har lyckats få tag på en ny pump och packningar men säjer att idag blåser det för mycket, ”vi väntar tills imorgon så kommer vi ut till er och monterar det”. Vi blir väldigt nöjda och glada.

Strax innan solnedgången vid halv 7 har vågorna tilltagit ytterligare, nu c:a 3 meter, men vinden fortfarande bara 10-12 sekundmeter. Vi tar kontakt med marinan och frågar om vädersituationen. Får till svar, prognosen för natten är nord-nordväst, 8-10 sekundmeter.

Det känns ju lugnande, men för säkerhets skull lägger vi ut ett till ankare framåt. Vi tar även ett akterut så vi slipper pendlingen. Vi gör det med hjälp av dingen. Mycket besvärligt i de höga vågorna, som kan byggas upp utan hinder ända nere ifrån Sydamerika och Antarktis. Bara några sjömil utanför oss har vi ett par tusen meters djup och där vi ligger på bara 10 meters djup kan man förstå att sjön bygger upp.

Vid 8-tiden på kvällen hör vi på VHF:n marinan be alla ankrade båtar lämna platsen, för sjön börjar bli farlig. Vi ser de omgivande båtarna lämna bukten en efter en. Vi har inte en chans att segla oss ut härifrån. Vi klargör för marinan via VHF:n att vi har motorhaveri och kan inte segla oss ut härifrån och frågar om det finns någon nattbevakning om vi skulle behöva hjälp senare under natten. Det finns det.

Känns jävligt ensamt att i mörkret se akterlanternorna på de övriga båtarna försvinna.

Vid 10-11-tiden på kvällen tar Lajla och jag en allvarlig diskussion för att bedöma läget. Vinden har nu tilltagit till mellan 13-15 sekundmeter, vågorna bygger på ytterligare, börjar kännas väldigt obehagligt!

Jag börjar bli sjösjuk, korv stroganoffen kommer upp. Vi bedömer att vi inte kan gå i dingen, då båten, trots akterankaret, ständigt rullar kraftigt i sidled och på det även kastas upp och ner från för till akter i de 3-4 meter höga vågorna. Vi skulle egentligen vilja överge båten, men det skulle vara alldeles för farligt, för dingen kan komma under aktern på båten.

Diskuterade även om vi ska kontakta marinan för hjälp med evakuering av oss, bogsering i det här hårda vädret var uteslutet. Vi beslöt att avvakta ytterligare en stund, och om vinden skulle tillta kontakta marinan för hjälp.

Schacklen för avbelastningen för ankarkättingarna börjar ge vika, bultarna böjer sig och schacklen blev sneda. Observera, schacklen är 18 mm grova. Vilka krafter!

Att försöka byta schacklena i de höga vågorna var ett konststycke i sig. Att stå upp var otänkbart, här gällde att krypa på alla fyra och räkna med att bli doppad av varje vågtopp och däremellan hålla händerna borta från varje kättingspänn för att inte få fingrarna bortslitna.

Till slut hade vi bytt ut och satt nya bultar och påbörjade en konstant vakthållning. Bergsväggen bakom oss ser vi endast på radarn, vi hör ljudet från de brytande vågorna, men ser ingenting annat än ljuset från marinan, 500 meter om styrbord.

Radarn står på för att kolla så att vi inte draggar. Vid 1-tiden på natten, utan en millimeter tanke på sömn, kontaktar vi marinan om vädersituationen. Dom har inget nytt väder att komma med. Vi frågar ”Var är den nordliga vinden?”. Svaret uteblir, Mañana, mañana… Vi försäkrar oss om att dom finns till hands om situationen förvärras. Nattvakten kunde nästan ingen engelska alls.

Vinden vajar nu mellan ena halvtimmen 10-13 sekundmeter och nästa halvtimme 13-15 sekundmeter. Med andra ord så tilltar den inte, även om vågorna byggs upp lite sakta. Det känns väldigt olustigt att vara i händerna på situationen och inte vara herre på täppan, för släpper någon av ankarkättingarna eller går av, så har vi 2-3 minuter på oss innan vi slungas in i bergsväggen.

Hjärnan arbetar för högtryck utan att egentligen fatta några beslut alls. Själv spelar jag lite cool för att inte stressa Lajla och barnen, innerst inne kan jag lova att jag var väldigt stressad. Skillnaden mellan Lajla och mig var att Lajla inte kunde dölja det lika väl. Hon andades väldigt intensivt, men jag tror vi lyckades hålla barnen lugna, så dom gick ner och lade sig och somnade.

Både Lajla och jag låg hela natten med ögonen riktade mot radarn. Vi upptäckte att vi sakta draggade, ett par tre meter i timmen. Vid 4-tiden på natten hade vi draggat så pass att akterankaret låg under oss och vi var rädda att trassla in ankarlinan i propellern. Så vi gjorde loss ankaret, fäste det vid en boj och kastade i tampen. Efter ett tag såg vi bojen skymta till på babord sida om fören.

Båten krängde nu i sidled kraftigt. Jag mådde inget vidare, barnen sov fortfarande. Lajla hade inga problem med illamående, men var väldigt orolig.

En härlig känsla när ljuset började komma åter. Då såg vi att vi hade draggat ett par båtlängder under natten. Vågorna har inte tilltagit någonting, vinden ligger på 7-8 sekundmeter. Jag mår, så fort jag står upp, väldigt illa.

Vid halv 10-tiden hör vi visslingar utanför. Det är Rob och William, hur dom nu lyckats komma hit ut med dingen. Dom är beredda att ta sig ombord, säjer dom, men inte akterifrån där vi har stegen, för den lyfts högt upp i luften och skulle på nedvägen kunna krossa dingen och dom själva också. Vi försöker midskepps via rep och efter ett antal försök och 45 minuter senare är dom ombord.

Rob var oerhört effektiv. Man såg på hans sätt att arbeta att det var ett proffs man hade att göra med, då det gäller reparationsdelen. Jag frågade om han var bilmekaniker, men fick till svar att han tyckte bara det var kul att jobba med motorer. Däremot var William bilreparatör hemma i Holland.

Vi var oerhört imponerade av deras tålamod. Rob var svett i pannan, William var askgrå i ansiktet, ingen pratade med varandra på flera timmar, med undantag av enskilda korthuggna instruktioner, ”ge mej 13-hylsan”, 10 minuters tystnad, ”skit, skruvmejseln”.

Jag satt och delvis låg vid maskinrumsluckan och servade efter bästa förmåga med det som behövdes. Lajla och tjejerna käkade spagetti och köttfärssås, ingen annan hade lust att äta. Jag försöker med lite hårt bröd, russin, nötter och vatten. Jag börjar få behålla det men illamåendet håller i sig.

Efter c:a 5-6 timmar är det dags att fylla på kylarvatten och provstarta motorn. Rob skriker efter 1 minut ”Stopp!”. Det är ett läckage på en packning. Bara att slita isär delarna igen, på med lite locktight och efter ytterligare en timme är det dags för ytterligare ett försök.

Samma procedur, samma läckage. Stämningen går i botten. Williams askgrå färg börjar övergå till lila på ena halvan och grön på den andra, men fortfarande inga uppkast.

Nu plockas delarna ner för tredje gången. Man måste ju säga att grabbarna är helt otroliga. Vilket tålamod! Jag skrapar rent alla plana ytor på kåpdetaljerna med en kniv där packningarna ska ligga. Nya packningar läggs tillbaka med locktight runt hela anläggningsytorna och sen ihop igen.

Skymningen börjar närma sig, ingen har haft tid att titta på vare sig väder eller vind, alla har varit fullt upptagna med att vara effektiva.

Tredje försöket, nu verkar allting äntligen vara tätt, motorn spinner, kylarvattnets temperatur stannar på 80-85 grader. Rob och William vill fortfarande inte ha något att äta. Dom vill bara bort ifrån båten, säjer dom.

Efter en timmes provkörning, inget läckage, säjer Rob ”Det vore bra om ni kunde vara kvar över natten så att vi kan checka av allting imorgon”. Lajla och jag tittar på varandra, skakar på huvudena och säjer ”Nej, nej, nej! Inte en natt till här! Vi vill iväg!”

Rob ger mej instruktioner för vad jag ska checka upp, nu vill dom iland. Innan dom hoppar  ner i dingen, vågorna har lugnat sig något, c:a 3 meter höga, frågar jag William angående Robs proffsiga och sakliga agerande. Då svarar William ”Han är inte till yrket bilmekaniker men har hela sitt liv jobbat som frilansare inom motorbranschen, bl.a. dom 8 sista åren som serviceman åt sin son som kör motorcykel i det italienska teamet i tävlingen Paris-Dakar. Snacka om proffs!

Vi betalar dom 7500 SEK, det inkluderar materialet, resan till Las Palmas plus 2 dagars slit i maskinrummet. Vi insisterar på att dom ska ha lite mera men det är tvärstopp.

Vi ser dom i skymningen ta sig in i hamnen med sin dinge och känner oss oerhört glada, nästan lite rusiga av entusiasm att äntligen få ge sig iväg.

Mörkret har nu kommit, tjejerna assisterar med ficklampor medan Lajla och jag sliter med att få upp de 2 ankarna plus det tredje som ligger med en boj vid sidan om oss. Det mindre Bruce-ankaret på 35 kg lossnar fint. Det större på 50 kg har tydligen grävt ner sig ganska ordentligt eller fastnat i någon skreva, det framgår inte av sjökortet hur bottenbeskaffenheten är.

Efter lite snurr med båten och tjejernas hejarop ”Kom igen, mamma, det är bra!”, det var verkligen kraft och vilja i deras kämpaglöd, så kom ankaret upp. Vi tog en båtshake för att ta bojen med det tredje ankaret.

När väl allt var uppe på däck och vi kunde gå ut på öppet vatten och se Mogans lysen akter om oss, var det en helt fantastisk känsla. Vi kände oss väldigt upprymda allihop och vi kände oss som ett riktigt rallyteam typ Paris-Dakar som just gått i mål, kanske inte som etta, men välbehållna.

Tröttheten har vi inte haft tid att tänka på, den kom som ett slag i bakhuvudet när vi väl kommit ut på öppet vatten. Vi hade inte sovit på 1,5 dygn. Jag mådde fortfarande inget vidare, medan Lajla, som är kvinna och van vid smärta och lidande genom barnafödslar och hårt markarbete, säjer, med en kraftig portion ödmjukhet ”Jag tar nattpasset, sov du”.

Ute på öppna havet med seglen uppe och motorn på lågt varv, var vågorna som smekningar. Lajla fick under natten hela tiden kämpa mot sömnen, och 8 timmar senare väcker hon mej och säjer ”Vi har 2 distans kvar till hamnen på Teneriffa”. Fy faan, vilken härlig känsla!

Nu har Lajla varit uppe i styvt 2 dygn. När vi väl gjort till vid kajen var klockan 5 på morgonen. Jag, som hade lite dåligt samvete för min ringa insats under överfarten, undrade om jag kunde gottgöra det på något sätt. Lajla log, pussade mig på kinden och sa ”Kan jag få ha det tillgodo?”.