Heja Sverige friskt humör…

Lucia, jul, nyår, julgransplundring. För de flesta människor är det här en helig tid. Vi måste så här på distans säga att vi inte saknar det ett dugg.

Luciafirande blev det i alla fall, på en annan svensk båt, tillsammans med Ulf & Kristina från Mälaren, Rolf & Inger från Göteborg och Sven från Skellefteå, samtliga långfärdsseglare. Kristina hade bakat egna pepparkakor och gjort egen glögg. Riktigt gott! Men efter 3:e glöggen så föreslås det att på julafton måste vi gå bort till stranden och ha på oss tomteluvor och ta ett par snapsar och bada.

Då slår alla bromsar till. Då känner jag, om det är mej eller omgivningen det är fel på det har jag inte klart för mej, men den typen av nöjen roar mej inte ett dugg. Jag måste vara en tråkig jävel! Jag kan se liknelsen framför mej. Jag går på Caroli City i Malmö, 12 muslimer firar Ramadans slut, hoppande och dansande, kastande sej på marken i riktning mot Mekka, tillbedjandes Allah. Hur kul skulle vi svenskar tycka det var?

De här 2 typerna av nöjen skapar bara barriärer mellan grupper, istället för att komma varandra närmre och få förståelse.

Jag känner hur hela vår svenska kultur håller på att ta död på vårt sätt att roa oss. Om vi ska ha något riktigt festligt i vår hemstad så ordnar vi en brasiliansk karneval, och lejer in några lättklädda tjejer som skakar på tuttarna till sambarytmer. Det är bara det att allt blir så fel. Vi har inte det kynnet. Det måste vi acceptera eller förändra, inte lura oss själva.

Jag skulle vilja att vi gör något festigt av vardagen istället. Om vi står i lunchkön, t.ex., och någon obekant talar till dej, så rycker vi till och tittar upp med en blick som säjer ”Vad vill du?”. Det är dom här små tillfällena i vardagen som vi kan förändra, försöka prata och röra vid varandra lite mera och inte vara så rädda och rickorderliga.

Vänlighet, vänlighet, vänlighet, det är vägen till en festligare vardag!

Ett annat exempel, som jag ofta stöter på, är om jag kommer in på ett kontor eller till en annan arbetsplats där det sitter en mindre eller större grupp människor, och jag presenterar mitt ärende, då ser jag hela gruppen stirra på mej eller ner i bordet, någon kommentar hörs inte. Jag får ytterligare ta sats, frågar vem ska jag prata med, då får de modiga i gruppen kraft och vrider sina näsor i riktning mot den person som är aktuell, fortfarande under tystnad. Sen sticker gruppens lustigkurre fram med en syrlig kommentar och gruppen förlöser sig litegrann.

Det här mönstret spelas tyvärr upp i de allra flesta oplanerade möten. Varför har vi så svårt att vara spontana, visa värme och vänlighet mot varandra? Vi tror oss inte vilja tappa kontrollen, göra bort oss, vad nu detta betyder. Det är som om den bild du vill ge världen inte stämmer med den du är i dej.

Ta t.ex. fiskare-Erik på Mainau, han har ingen kontroll att tappa, han kan inte göra bort sej, han är den han är. Vi behöver fler av den sorten.

Milleniumskiftet firades härnere i Santa Cruz med massor av musik och dans, fyrverkerier och andra festligheter, precis som i övriga världen. Skillnaden mot hemma är bara att dom behöver inte en massa sprit i sej för att leva ut.

På torget dansade alla typer av människor, gammal som ung, ansiktena strålade av genuin glädje, istället för av den dimhöljda blicken efter 7:e groggen och stanken av absolut vodka hörande orden ”Öh, du.. bruden..”. Själv står man där nykter som en jävla mumie och rycker lite med knäna för att inte röda-korspersonalen ska komma och ge syrgas och tro att man är stendöd! Vad är det för bild jag ger mina barn?

Till julen fick vi besök av Lajlas mamma som flög ner hit och Tommys son Jesper som kom till grannön Gran Canaria. På överfarten till Gran Canaria, när vi skulle hämta Jeppe, märktes det att vi var lite ringrostiga efter att ha legat still så länge. Redan en halvtimme utanför piren kom frukosten upp på oss allihop.

Tjejerna och Lajla repade sej efter ett par timmar med hjälp av en stor flock delfiner på c:a 40-50 stycken. Dom kretsade runt oss i en halvtimme-en timme. Delfiner har en sådan helande effekt på oss människor, man glömmer både tid och rum. En underbar upplevelse! Vi blir aldrig trötta på dom.

Det är bara Tommy som är lite svårhealad. Han gjorde sitt sista uppkast innanför hamnpiren i Las Palmas. På återresan till Santa Cruz på Teneriffa hade vi hunnit få lite sjöben så den var jätteskön och gav oss nytt råg i ryggen.

Kändes jättekul att ha Jeppe och mormor här. Tjejerna blommade ut lite extra. Vi passade på att hyra en bil i en vecka för att riktigt sightseeinga ön.

Inför julafton hade Linn och Mio ritat en julgran i nästan naturlig storlek på papper som dom tejpat ihop och hängt glitter i. Jättefin! Inte ens pepparkakshus saknade vi, även det gjort i papper och målat brunt med vadd och påklistrade nonstop-liknande karameller. Läckert! Tjejerna är urgulliga och påhittiga!

Julmust och kaviar och lite annat svenskt smått och gott hittade vi tack vare Ingvar Kamprads expansion ute i världen.

På en av våra sightseeingturer väcktes en gammal dröm som Tommy haft länge. Vi hittade nämligen den absoluta drömtomten.

Högt uppe på ett berg c:a 5 km utanför Santa Cruz, fanns ett övergivet ruckel. Tittar man söderut så ser man nedanför sej en 1 km lång underbar sandstrand med palmer. Längre bort ser man hamnen och Santa Cruz-stad välla ner ifrån kullarna, och höjer man blicken så ser du bergen med det snöklädda Teide med sina 3800 meter, nästan dubbelt så högt som Sveriges Kebnekajse.

Det påstås att när Thor Heyerdahl reste med sina Ra-båtar så såg han Teides topp när han befanns sej nästan mitt ute på Atlanten mellan Afrika och Karibien, och blev så fascinerad av det att han bestämde sig för att bosätta sig där. Han såg det som en kallelse.

Vrider du på huvudet norrut så har du bara vilda stup, opåverkade av inlandsis och frostens brytningar, störtande ner mot Atlanten, och rakt fram skymtar i horisonten Gran Canaria. Snacka om storslaget! Kanske….

Innan vi åkte från Sverige så fanns det några saker som oroade oss, bl.a. tandproblem. Trots att vi gjorde tandläkarbesök strax innan vi åkte hemifrån, fick Tommy väldans tandvärk och var tvungen att kontakta någon tandläkare. Vi gick upp på stan en fredagkväll vid 6-tiden, och frågade på apoteken. Dom förklarade att det var bara att ringa på vilken tandläkarmottagning som helst.

Det är stor överetablering av privata tandläkarmottagningar här. Nu kan vi ge ett tips till alla andra – glöm bekymret. Dom är minst lika duktiga tandläkare på Kanarieöarna som hemma, med toppmoderna mottagningar.

Det visade sig att Tommy hade en inflammation i en tand och fick penicillin och värktabletter utskrivna, och nu till det bästa av alltihop – det var helt gratis! Fråga mej inte hur det kommer sej. När jag ville betala så sa tandläkaren bara ”No, no, no”.

Vi hade tydliga språksvårigheter, tandläkaren kunde inte ett ord engelska, men Tommy, som har sett ”Gäster med Gester”, sparkade och kröp, viftade och slog kullerbyttor och samförståndet blev totalt. I övrigt var hon väldigt vänlig och tillmötesgående.

Idag, måndagen den 10 januari, fick vi besked från Sverige att Tommys pappa har gått bort efter en längre tids sjukdom. Det innebär att vi flyger hem vecka 4 till Sverige för begravning. När vi kommer tillbaka hit till Teneriffa, så får vi se vart det bär hän.