Det var verkligen med blandade känslor som vi kom till Sverige den 21 januari 2000. Självklart påverkade pappas bortgång stämningen, men det var ändå kul att träffa alla kompisar och vänner även om vi inte hann med dom alla på en vecka.

Lajla och jag kom underfund med att ett år är alldeles för kort för en sådan här resa som vi gör. Vi känner en inre stress för att hinna med det vi önskar se. Vi skulle vilja ha ytterligare ett par år på oss, men tyvärr, som ordspråket säger, man kan inte få allt här i livet. Lajla behövs på sitt och sin pappas företag hemma.

När planet från Stockholm tog mark på Teneriffas södra flygplats så suckade faktiskt båda ungarna och sa: ”Gud, vad skönt att vara hemma igen i värmen”. Frukost på uteplatsen. Att klimatet har sådan oerhört stark påverkan på oss. Både Lajla och jag måste hålla med ungarna, det kändes jätteskönt att vara här igen.

Vi är förvånade över våra starka hemkänslor när vi återvände hit, men vid närmare eftertanke visade det sig att vi har faktiskt varit här i Santa Cruz hamn i nästan 4 månader och på Kanarieöarna i nästan 5, och under den tiden har vi hunnit knyta en hel del lokala kontakter förutom lite nya vänner på en och annan båt.

Det är inte helt lätt att bryta upp från längre hamnvistelser. Vissa människor går en djupare in än andra och det blir många klumpar i halsen och sväljningar vid uppbrotten. Man säjer att man ska träffas igen men innerst inne vet vi att det är med det som med lumparkompisarna, man säjer ”Vi håller kontakt”, men det är oftast bara tomt snack, i de flesta fallen blir det aldrig av. För oss som är väldigt känslomässigt engagerade i dom vi träffar och det vi gör så blir det extra svårt vid avsked. Tommy t.ex., kan inte ens titta på ”Lilla huset på prärien” utan att grina. Då kan ni förstå hur svårt han har det.

Ni har hört historien om ketchupflaskan, man skakar och rister, först kommer ingenting, sen kommer alltihop på en gång. Så blev det även för oss när vi kom tillbaka till båten. Efter bara en dag fick vi besök av Anders och Agneta från Oxelösund med deras dotter Beatrice. Jättekul! Speciellt för Mio att få en jämnårig kompis som hon verkligen har saknat här nere.

Det har varit väldigt lite barn på båtarna, i stort sett inga skolbarn alls, förutom vår stora favorit 12-åriga Tom från engelska båten Baltic Bird som har levt 8 år på sin båt. Toppenkille! Vi kommer att sakna honom mycket.

Två dagar senare knackar det på dörren igen. En ny familj – Karin och Nisse från Nyköping med barnen Jonathan och Kalle. Mera vin och skitsnack på kvällarna. Kul!

Resplanerna kan snabbt ändras av både praktiska och känslomässiga skäl. Det svajar från dag till dag. Just nu är det Mios arm som håller oss kvar. Hon har fått en varaktig svullnad efter ett myggbett stor som en femkrona.

Vi hade faktiskt turen att springa på en svensk båt med en ensamseglare. En 64-årig pensionär, professor och överläkare på Västerås sjukhus, Sean på båten Athesa. Han har haft infektionen under uppsikt och säjer att faran helt är över, hennes läkkött fixar läkningen själv.  Skönt för Mio. Hon såg inte fram emot att behöva skära upp såret ännu en gång för Lajla och jag bedövade hennes arm med en salva vi haft med oss och skar lite i såret. Det gjorde absolut inte ont men var lite obehagligt.

Apropå sjukvård så är steget inte långt till tandvård. När vi var hemma i Sverige passade Tommy på att gå till tandläkaren angående den onda tanden som vi nämnt i ett tidigare brev. Problemet med den tanden tycks inte vara slut ännu. Båda tandläkarna som tittat på tanden konstaterade att det är en infektion i tanden. Tandläkaren hemma i Sverige borrade ur roten och fyllde igen med någon massa.

Efter bara en vecka här nere så gick 1/3-del av tanden av och det blev en vass kant på tanden som skar och skavde på tungan, så Tommy kunde till sist inte prata för det gjorde så ont i tungan. Vi har provisorisk fyllning och lagningsmassa med oss men det verkade inte fungera, massan härdade aldrig. Vet ej varför.

Då kom Tommy på den ljusa idén att han hade en liten borrmaskin och ett slipstift som man använder till att slipa rost på trånga ställen. Den kommer att bli idealisk som tandläkarborr!

Ungarna trodde inte sina ögon när dom fick se pappa börja plocka fram spegel, borrmaskin, gapa och köra in alltihop i mun. Dom visste inte om dom skulle skratta eller gråta. Mio tyckte att det var så obehagligt så hon gick ut ur rummet, men när hon hörde att vi höll på och borra och skratta om vartannat så kom hon tillbaka och deltog i lustigheterna. Det var lite svårt att komma åt med det grova borrstiftet men vi lyckades i alla fall göra ett jättebra slipjobb på skavkanterna på tanden.

Så numera kör vi omkring med skylten ”Dentist” för att vara behjälpliga vid andras problem. Fattar ingenting, men vi har inte fått en enda kund även fast vi visat vår fina borrmaskin. Tommys tunga läkte på ett par dagar och nu går käften som vanligt.

Lajla och jag håller på att titta över vårt matförråd. Mjöl till bakning har vi fortfarande kvar även om rågsikten har spätts ut med lite proteiner från mjölbaggar, men vi är förskonade från kackerlackor, vilket är tur för dom sägs vara svårtuggade.

När vi läste böcker hemma i Sverige om andras resor reagerade vi negativt på att det var mycket alkohol på båtarna. Lajla och jag dricker aldrig sprit men däremot har vi märkt att ett par öl slinker ner nästan varje kväll, och lite vin då och då. Aja baja, det blir stora bunkringsmängder, men å andra sidan kostar en starköl bara 1,68 kr.

På överfarter dricker vi absolut ingenting, inte ens en öl. Då går all kraft åt till koncentration för alla eventualiteter, men vid ankring och i hamnar kommer ölet fram på bordet.

Varför har det blivit på det här viset att även vi tagit upp samma beteende? Kan det bero på vår nordiska kultur att så fort vi slår ner arslet utan något jobb som pockar på och med det rätta klimatet runt omkring oss som smeker våra kroppar, så hjälper alkoholen oss att slappna av från våra Lutheranska krav.

MEN, å andra sidan, om man tittar på sydlänningarna själva så har de samma beteende med drickandet på kvällarna, visserligen med en viss kontroll och utan Lutheranska krav, man ser inga ragglande människor förutom nordbor och ryssar.

Människan har skapat alkoholen som stimulans men människan har också lärt sig att missbruka stimulansen. Det blir en jävligt snedvriden alkoholpolicy i vår västvärld. ”Kom och köp, idag extrapris på vår Guinness”, ”Hustrumisshandel, familjetragedier”. Försök red ut den här smörjan om ni kan.

För vår del får vi ha diciplinen att stanna vid ett par öl.

Oj, nu kom vi långt ifrån inventeringen, men många backar blev det. En hel del konserver behövs, för dom är i det närmaste slut. Flingor, mjölk (mjölken har en otrolig hållbarhet, 3 månader i rumstemperatur????), juice, massor med godis, 100 l motorolja, 40 l alkohol till Origo, m.m. m.m.

Hamnröta! Har ni hört talas om det? Vi tror att vi har fått en släng av det. Vår definition av ordet är att efter en längre resa på havet och du har hittat en hamn där du trivs och en harmoni börjar infinna sig vid kajen, sjötulpanerna börjar få fästa på propellern, sjömaskarna växer sig längre centimeter för centimeter på skrovets undersida och man får svårare att slita sig loss från förtöjningarna, man hittar den ena orsaken efter den andra för att inte ge sig iväg, då har hamnrötan infunnit sig.

Det känns som om vi är snuddande nära en infektion. Men som motpol ser vi andra båtar som ständigt far omkring med en oro i kroppen och en vilja att ständigt ha något nytt att berätta för sin omgivning. Den typen av åkomma har Lajla och jag döpt till prestationsbölden. Den verkar inget vidare den heller.

Innan vi reste ställde vi oss ofta frågan varför gör vi den här resan. Vi har fortfarande inga direkta svar annat än att hitta en annorlunda vardag och framför allt slippa kylan och snöblasket. Och det har vi gjort!

Vi gick en promenad här om kvällen på en av Santa Cruz huvudgator i skymningstid. På en gren i kronverket på ett inhemskt träd satt en koltrast och sjöng. Då påmindes vi om de positiva svenska bitarna. En kvällspromenad i april, man hör koltrasten och dofterna börjar infinna sig. Människorna börjar vakna upp och den jävla vintern töar bort och räfsorna tas fram ur vrårna. Livet börjar. Härligt!

Sen en tid tillbaka har det sjudit av liv i Santa Cruz. Alla har väntat på den årliga karnevalen som är en av världens största, till och med äldre än karnevalen i Rio. Överallt händer det saker, stora delar av stan förändras. Gatumarkeringarna ändras, parkeringsplatser byggs upp. Man imponeras över deras kreativitet, för arbetena sker inte som ett provisorium utan parkeringsplatserna byggs upp med t.o.m. murade parkeringsvaktshus, putsade och målade, smidda ledstänger, bultade i gatubetongen, målat och fint, städat och rent, allt för 2 veckors karneval! Allt verkar så lätt från beslut till handling.

Människor i alla åldrar och kategorier är involverade på ett eller annat sätt. Dom korar allt från bästa manliga sånggrupp, bästa dansgrupp, karnevalens juniordrottning, karnevalens seniordrottning, karnevalens riktiga drottning, bästa utstyrsel, största skorna…..

De senaste 2 veckorna har det tränats och tränats och tränats på en jättestor uppbyggd scen mitt på torget i Santa Cruz till långt in på nätterna. Det har direktsänts i 3 TV-kanaler. När Lajla och jag passerar på vår kvällspromenad vid 1-tiden på natten är det fullt pådrag. 600-700 människor sitter på torget på uppbyggda läktare och tittar på när folk tränar, gammal som ung. Det här är deras kultur.

Att se den stolthet som dom utstrålar, mager som fet, gammal som ung, ful som snygg, helt oväsentligt. Att se en 50-årig gubbe fatta tag i en stol därför att benen inte kan stå stilla när musiken spelar upp. Stolen blir hans partner och han är absolut inte överförfriskad, utan känner bara ett enormt behov av att röra sig i takt med musiken. Då känner jag mej så jävla avundsjuk!

För mina behov spritter också och dom skriker att komma ut, men min svenska dressyr gör att jag är fången i min brist på stolthet och mod. Och det som gör saken ännu värre som jag har nämnt tidigare, att även fast jag är medveten om min egen feghet och återhållsamhet så för jag över den på mina barn och dom får ärva oket efter mej. Hur ska jag kunna bryta mönstret?

100 meter utanför vårt hamnområde har vi en 1 km lång huvudgata som är avstängd och uppbyggd med karuseller, berg-och-dal-bana, spökhus, snurror, stånd, pariserhjul och allt som tillhör en nöjespark, och jag måste säja, av mycket god kvalitet!

Det är just sådana här saker som gör att vi får små slängar av hamnrötan, plus att ni kanske minns att vi nämnde att sexliv och överfarter med sjögång inte går så jättebra ihop. Då är hamnarna rena drömmen för oss. Det ges hur många tillfällen som helst till romantiska, mysiga stunder. Fördelarna med hamnen är också att du får sköta takten själv utan påtvingade rytmer från sjöns hävningar. Ungarna får mycket och ofta pengar till att gå och köpa glass.

Mio och Linn ville absolut att vi skulle klä ut oss till karnevalen. Resultatet blev Tommy som pirat, Lajla som en häxa, Linn blev en persisk prinsessa med pärlor och paljetter och Mio en vacker indianflicka.

När spanjorerna klär ut sig till karneval så blir det samtalsämnet i månader. Dom visualiserar, skrattar och diskuterar nästan som lekskolebarn inför julspelet. Jag kan tycka att dom är barnsliga, men jag gör inte det. För när jag ser på dom så ser dom ut att ha så jävla kul och jag blir riktigt, riktigt avundsjuk på deras barnsliga glädje.

När jag själv klär ut mej så blir det med ett yttre och inre tvång. Genansen, göra bort sig, pinsamheten, larvigheten, med dom ekona från den kultur vi lever i är det inte lätt att bära huvudet med stolthet.