Vi ligger nu och guppar i hamnen i Funchal på Madeira. Vädret är precis det varje människa kan önska sig, 27-28 grader i skuggan, tyvärr alldeles för kallt badvatten c:a 19 grader, 2 sekundmeter på ankringen, utsikten är magnifik mot Madeiras bergsväggar som är klädda med vita rappade hus och tegeltak. Härlig grönska som vi inte sett på länge, riktiga träd och palmer vilket vi kanske saknade mycket av på Kanarieöarna.

Vi känner nu att vi har börjar vår återresa sakta, sakta hemåt. Det känns i kroppen. Vi trodde nog att det skulle kännas starkare att vända hemåt och träffa barn, föräldrar och vänner och även den svenska skärgården med midsommar, nubbe och lite sex i buskarna framåt småtimmarna. Men det gör det inte. Här har vi farit runt nu i snart 1 år och tro oss eller ej men vi har endast haft en handfull regndagar under hela vår period och då ej ett enda dagsregn utan regn några timmar och sen sol blandat med regn.

Att få uppleva vädret på det fantastiska sätt som vi har fått göra och sen visualisera in Sveriges regn och rusk med kanske högst 15-20 soldagar på en sommar, då är det med lite vemod i kroppen man återtar hemresan. Det är verkligen dubbla känslor, de programmerade generna strävar hemåt, men kroppen och själen vill vara kvar.

Apropå hemlängtan så ringde Lajla och jag hem till de lokala skattemyndigheterna i Nyköping och talade med en kvinna om uppskov med deklarationerna. Hon frågade oss när vi beräknade vara hemma. Vi svarade i början på augusti. Hon sa att vi som mest kan få uppskov till den 15 juni. Vi gjorde klart för kvinnan att det har vi inget som helst behov av eftersom vi inte är hemma förrän den 1 augusti och vill ha ett uppskov till dess. ”Det går inte alls”, svarar kvinnan. Jag ber att få tala med hennes chef och blir kopplad efter en längre fördröjning till chefen. Jag drar vår historia igen och förklarar vår situation. Mannen säjer att ”det går utmärkt att få ett uppskov, ni ska bara fylla i blankett SK7161233… så får ni uppskov till den 15 juni”.

Vi gör klart för mannen att vi inte är hjälpta med uppskov till det datumet. Men tyvärr får vi samma svar igen, förutom att mannen undrar om inte någon annan kan deklarera åt oss här hemma. Jag förklarar att vi har sålt en fastighet och papperen ligger inlåsta och ingen annan kan deklarera åt oss. ”Då ser jag ingen annan lösning, svarade myndighetsmannen, än att ni får ta böterna för försent inkommen deklaration”. Efter ca 300 nedlagda kronor för samtalen avslutas dessa.

Det är efter sådana här tillfällen som man tar ett djupt andetag, suckar och kör lite självterapi om positivt tänkande.

Pang! Pang! Vi hoppar till av två stora kanonskott, vänder oss om där vi sitter på uteplatsen och ser ett gammalt skepp komma farande emot oss på vår ankringsplats 100 meter ifrån oss. Det visar sig vara en kopia av Columbus skepp Santa Maria som man kör turister ut på en timslång tur som avbryter vårt skrivande med sitt skjutande.

Jag läser framför mig på en lapp där jag vid något tillfälle har skrivit ”våga vara ärlig”, ”sanning eller taktik”, ”andras åsikter”.

Vi träffar massor med människor på vår resa som kommer fram till båten när vi ligger vid kaj oavsett nationalitet, och talar om att det vi gör är deras dröm, dom har länge pratat om att göra någonting sånt här. Nu är dom på en veckas chartersemester ifrån vardagen därhemma och ser våra 15 % njutning. Egentligen vet vi inte riktigt hur vi ska svara de här människorna, för just ordet dröm är nog just vad dom bär på. För oss som befinner oss i verkligheten så är det långt ifrån en dröm.

Det finns någon smart människa som sagt angående långfärdssegling, att ”ni gör det som många skulle velat ha haft gjort”. Och det ligger nog på det planet för många människor. Även om vi hade sagt till oss själva med största viljekraft att inte försöka ha en bild av vår resa när vi gav oss iväg så kände vi nog innerst inne att även vi hade prestationen att bevisa för oss och andra att vi klarar av det här. Den prestationen har vi äntligen kunnat lägga på hyllan i en påse och knutit igen ordentligt.

Verkligheten är nog den att många människor som gjort en sådan här långsegling vill ju komma hem och berätta hur fantastiskt det har varit, ”det här måste ni prova på”, säjer man till andra och brer på med superlativen, med risk för att lura sig själv och andra.

Alla bilder som man ser från långfärdssegling med stilla hav fyllda segel, (hur nu det kan gå ihop) det är väldigt, väldigt korta stunder. Vi har fortfarande inte haft stilla hav och fyllda segel.

Det skulle vara om Kung Triton förbarmade sig över en stilla ensamseglare på guppande hav och dök upp akterifrån och puttade på med lite flåsande. Vi ser oerhört mycket fram emot det.

Verklighetens hav kan vara tämligen grymt. Det har vi fått erfara. Det har inte skrämt oss men gett oss en kraftig respekt, för att citera en annan klok människa ”Det farligaste med havet är inte vattnet, utan det är närheten till land”. Det instämmer vi med.

Mysigt umgänge i hamnarna??? Det man glömmer där är att man betalar jävligt dyrt, mellan 300-700 kr i vårt fall per natt. För de pengarna kan du få ett riktigt skapligt hotell med uppvärmd pool och groggarna serverade till solstolen. Så för oss blir det mycket ankring och ungarna får agera kypare med pissljummen cerveza.

Jag skulle vilja att man talade mycket mera om verkligheten i långfärdslitteraturen. Vi har sagt och vi hävdar fortfarande att 80 % är tungt hårt arbete och 20 % njutning. Går man ut med någon annan inställning så tror vi att man får problem. Vi har mött många besvikna långfärdsseglare men tyvärr tror jag inte dom ger den bilden utåt mot sin omgivning. Det skulle kosta för mycket av självrannsakan.

Våga vara ärlig! Det är inte lätt! Jag vågar inte ens tänka tanken, utanförskapet skulle bli så stort. ”Vad faan sitter dom där och gnäller för, dom har ju själva valt sin situation”. För oss handlar det inte om gnäll, det handlar om ett försök att beskriva verkligheten så som vi ser den och inte ha en bild du ska försöka leva upp till. Jag tror inte det här livet är så speciellt mycket njutbarare än en njutbar vardag hemma. Skillnaderna är nog snarare på det visuella planet, vi blir ju fyllda med intryck som du kanske inte får hemma.

Många kan av taktiska skäl inte säja sanningen p.g.a. t.ex. sponsorer ska tillfredsställas, man ska kunna sälja sin berättelse via bok eller föredrag, så där gäller det att hålla myten vid liv.

Det är svårt att förklara för andra att det är ett ständigt arbete med underhåll. Solen och saltet sliter kraftigt, speciellt på en båt i vår storlek, 20 meter, och jag sköter underhållet själv på båten eftersom Lajla har fullt upp med vardagen med tjejernas skola och vår egen markservice förutom jobbet med hennes företag från båten. Ibland önskar man att man hade några crews, som hjälpte till, men då ska man behöva kompromissa vardagen med dom och det är inte alltid så lätt. Vi provade någon månad i början och det funkade inget vidare. Livet är ständigt kompromisser.

Det kanske kan låta tungt och negativt det vi har återgett, men efter samtal med många långfärdsseglare är vi nog ganska nära sanningen.

Detta jävla snack om stormar!  En del seglare kommer till bryggorna och ska förklara hur tufft dom har haft det på överfarterna, och får en kick av att berätta det för andra och verka macho. Andra folk och vänner hemifrån vill ständigt höra berättelser från stormar. Själva ser vi det som ett stort misslyckande varje gång vi möter en storm, och vi vill helst glömma skiten så fort som möjligt. Nu har vi varit tämligen förskonade från riktigt hårt väder, bara vid 3 tillfällen har vi råkat ut för kraftiga oväder som endast varat något dygn..

Det är njutupplevelserna, de goda stunderna som bekräftar resan, det är dom som vi vill tala om men det är konstigt nog folk inte lika benägna att suga i sig. Människor vill ha action och en långfärdssegling med action är ingenting för oss.

Med risk för att bli lite tjatig, så saknar vi fortfarande varmt badvatten. Nu har vi åkt 5000 sjömil för att få härliga badupplevelser, men för att överhuvudtaget ta mej i vattnet har jag fortfarande tvingats ta på mej dykardräkten, gå in i duschen och spola varmt vatten innanför dräkten, och snabbt i, endast för att tillfredsställa ungarna. Brr! Brr! Var är varmvattnet som alla pratar om?

På överfarten från Teneriffa till Madeira, en tripp på 2,5 dagar, hade vi en tuff segling. Det kändes nästan som om havet kokade, vågorna slängde hit och dit, 5-6 meter höga p.g.a. gamla dyningar, tidvatten och färsk vind. Så även vi med vår stora båt har fått känna oss små och bli rejält översköljda. Den här gången hann vi dock reva seglen, vi lär av misstagen!

Sjöbenen hann inte infinna sig. Lajla höll igång båten i 2 dygn ensam medans mina sjöben sakta växte ut. Tufft jobb för henne! När jag antingen låg i dingen eller stod på knäna vid toaletten och spydde hörde jag tjejernas fnitter och sång från styrhytten.

Jag tror kvinnorna är i maskopi med gud och att dom håller på att erövra världen. Min teori är att det är någon bakterie dom för över vid samlaget för att göra oss män så här klena och sen ta över herraväldet. Det här är bara början, passa er alla män. För det kan väl inte vara så att dom är så jävla mycket starkare?

Nej, nej, jag nekar att tro på det!

Så från och med nu ska jag ha mina små onanistunder istället, här ska baske mej inte släppas till någonting! Jag ska kolla om min teori håller.