Vi ligger nu i en hamn som heter Nazaré. Vi lade till här vid nerfarten så hamnkaptenen mindes oss väl och kom och hälsade oss glatt välkommen. Det känns väldigt kul att resa runt och försöka vara en sorts ambassadör för sitt land och att man hela tiden tänker på att så som jag beter mej, så blir vi svenskar betraktade.

Innan vi lämnade Madeiraarkipelagen besökte vi en liten ö som heter Porto Santo som pilotböckerna rekommenderade. Där finns bl.a. en känd pir där många seglare målat sin närvaro. Så gjorde även vi. Linn och Mio målade ett jättesnyggt emblem, svenska flaggan inramad med en stor tross och vår båts namn. Dom fick mycket beröm av förbipasserande och vi var oerhört imponerade över deras arbete.

Lajla och jag förstår inte varför pilotböckerna har rekommenderat den här ön. Själva tycker vi att den saknar både skönhet och charm och till råga på allt är den rysligt dyr, resans hittills dyraste hamnavgift, 8.800 escudos/dag (400 svenska kronor) utan el och vatten! Vi markerade vårt missnöje för hamnkaptenen som i vårt tycke var en stöddig jävel. Han prutade 10 % vilket vi tyckte var som en fjärt, vi sade till honom att här vill vi inte ligga och lossade förtöjningarna och gick ut och ankrade istället. Han svarade ”You are the Capten” och ville ha 2.500 escudos för ankringen. ”Never”, sa vi.

Vi gick ut och ankrade upp. Tyvärr så låg det på lite sydlig vind så det var lite dynigt, men  betala 400:-, aldrig i livet! Vi tröstade oss med vår favoritmat, stekta kycklingfiléer, chips, massor med grönsaker, en helvetes massa öl och vin och en svensk film ”Sånt är livet” av Colin Nutley. Harmonin infann sig.

Vardagslivet till sjöss är näst intill schizofrent, ena stunden trygghet i säker hamn, nästa stund så är du helt i händerna på naturens nycker och hjärnan får börja arbete; ”Kommer vinden att tillta?”. Kommer ankaret att fästa? Ska vi lägga ut ett ankare till? Draggar vi?

Dessa ständiga orosmoment eftersom det inte finns några vikar att gömma sig i. Gud, vad vi längtar efter en svensk skärgård med dess underbara vikar och lugnt vatten och inte dessa jävla hävningar hela tiden!

2 timmar senare drar vi upp ankaret, vinden har tilltagit, vågorna börjar bli för stora, så vi beslutar oss för att starta vår överfart till fastlandet, en distans på 500 sjömil.

På överfarter när sjöbenen väl har stabiliserat sig och sjögången inte är alltför hård och alla är sysselsatta med någonting, ungarna håller på med datorn eller skolarbetet, Lajla går igenom bokföringen för sitt jobb, själv sorterar jag sjökort och plockar i största allmänhet, man känner knappt gungningarna, de bara finns där, då infinner sig den fullständiga tillfredsställelsen. Det är minnena av de här stunderna som ger sjön romantik. Stunderna kanske inte är så långa men de är oerhört starka.

Vi fick uppleva detta ett par dygn på överfarten till Portugal. Andra dagen var en riktig höjdardag. Massor med delfiner. När Linn och jag stod och tittade på krabbor som simmade förbi så hoppade vi plötsligt till och Linn ropade ”Mamma! Mamma!”. Det skummade och bubblade 4 meter ifrån båten. En valrygg kom upp och sprutade sin utandningsluft och dök för att sedan komma upp igen ett par hundra meter ifrån båten. Han blev säkert lika rädd som vi. Med största sannolikhet var det en kaskelottval. Spännande upplevelse! En sköldpadda kom simmande förbi, 40 centimeter stor ungefär. Den dagen fick vi se ytterligare 2 valar. En riktig bingodag!

Efter knappt 3,5 dygn angjorde vi Lissabon. Det märks väldigt tydligt att just här i Portugal så har vi svenskar ett speciellt gott rykte och blir väldigt väl mottagna. Hamnkaptenen kom och sa att vi inte kunde ligga vid den kaj där vi hade angjort för att de skulle muddra där imorgon. Vi undrade om han kunde hjälpa oss med en ny plats. Han tog mej med sig i sin bil, åkte runt några kilometer och visade en ny plats mitt i centrala Lissabon vid en nybyggd marina där vi fick ligga alldeles gratis vid en av pontonerna där det normalt ska kosta c:a 700:-/dag. Hamnkaptenen fick en back öl som tack för hjälpen. Den gesten uppskattas alltid.

Vi vill skänka ett speciellt tack till Pelle Borg, lots i Oxelösund, som vid ett tillfälle gav mej ett tips som vi har anammat på hela vår resa och det är, att när du väl kommer in i en hamn, titta dej omkring, besluta dej för vart du vill lägga dej, gå dit och lägg dej och om du inte ligger bra så kommer det alltid någon fram till dej och talar om detta. Då ber du honom att hjälpa till med en ny plats. Det har fungerat alldeles utmärkt på hela resan. Tack, Pelle, för tipset!

En pensionerad sjöman kom fram där vi ligger i Lissabon och presenterade sig och sa att han blir så glad varje gång han ser svenska flaggan. Han hade jobbat på några svenska båtar. Han undrade om han kunde hjälpa till med någonting. Vi hade för tillfället ingenting som var akut. Då tittade han till ner på pollarna som vi angjort vid och såg Lajlas snygga pålstekar och undrade om han inte kunde få splitsa repändarna istället.

Han envisades med att vilja hjälpa till med något, han sa ”Sverige har gett mej så mycket”, så han kände att han ville återgälda skulden litegrann till svenskarna. Så han splitsade 5 repändar och gjorde en dekorationsboll, det blev skitsnyggt! Jobbet tog c:a 2 timmar. Så bockade han och kände sig lättad, vi gav honom 8 öl för jobbet, han ville absolut inte ha någonting, men vi envisades.

Morgonen den 6 maj, solen skiner, lite vind, en underbar dag. Vi kastar loss från kajen i Lissabon, vinkar till några förbipasserande på kajen, kommer ut i flodrännan, med 4-5 knops medströms gör vi 10-11 knops fart, livet leker, jag tittar på Lajla och säjer ”Fy faan!”. Med den här farten är vi snart hemma!”. Efter en halvtimme kommer vi ut till flodmynningen, då säjer Lajla ”Kolla där framme, vad är det?”. Vi tar kikaren och ser enorma brottsjöar och förstår att det är havet som möter floden. Vi hann inte varsko ungarna förrän vi var mitt uppe i infernot. 3 meter höga vågor, endast 10 meter mellan topparna och kraftiga virvlar. Linn och Mio kom uppspringande och undrade vad vi höll på med. ”Ni sa ju att det skulle bli en lugn dag!”

Jag säjer bara vilken tur att vi har en stor båt! En vanlig 10 meters båt hade fått uppenbara problem här, men det finns ju tidvattentabeller att kolla i, ett tips för er med 10 meters båtar.

Men efter c:a 45 minuter så var vi ute på havet och allting lugnade ner sig och de vanliga hävningarna tog vid.

Vi hade tänkt göra en kortare distans till Cascais men vädret var så underbart, vindarna var så rätta, så vi fortsatte upp hit till Nazaré, en distans på c:a 85 sjömil. Vi hade inte tänkt stanna här i Nazaré någon längre tid men fick ett så trevligt bemötande av alla så vi har nu valt att stanna här en hel vecka. Vi fick betala 8.800 escudos för en vecka (400 kronor) inklusive vatten. Det var vad vi fick betala per dag i Porto Santo utan el och vatten!

Vi har hyrt en bil, åkt runt i mellersta Portugal. Det finns mycket gammal kultur att titta på, speciellt för mej som älskar gammal byggnadskonst av allmogestil. Vi övernattade för första gången utanför båten, vi tog in på ett gammalt nunnekloster från 1700-talet som numera var ombyggt till hotell. Jävligt dyrt, men vid frukosten morgonen efter, som ingick i priset, försökte vi få valuta för pengarna. Ungarna tyckte det var toppen och vi rullade ut genom dörren!

Så vi har haft en underbar tid här i Nazaré. Portugals södra och mellersta kuster har mycket fina stränder. Det är lätt att få en egen strand på ett par kilometer vid den här tiden på året då turismen i princip är noll.

Tro inte att vi har badat, 17 grader i vattnet. Brr! Vi har byggt kojor med bambustänger som flutit i land. Det är härligt att se den entusiasm som ungarna kan få, de ville sova kvar på stranden i kojorna, men där tog vår entusiasm slut. Vi sa ”Vi går dit i morgon och har picknick istället”. Vi märker verkligen att ungarna trivs här.

Det har nu gått 1 månad sedan vi lämnade Santa Cruz på Teneriffa. Huu! Vad tiden går!

Vi känner att vi hade rotat oss starkare än vad vi trodde. Vi tänker ofta på eftermiddagen då vi lämnade hamnen och var på väg ut och många vänner stod på kajen och vinkade farväl. Även ett par av marineros som hade fått kicken tidigare p.g.a. en intern konflikt hade kommit ner för att vinka av oss. Marinans direktör hade plötsligt avskedat 3 av de 4 marineros och ersatt dom med annan icke kompetent personal men förmodligen mera lättstyrda från ledningen. Vi talade med direktören om orsaken till avskedandet, men fick väldigt diffusa svar. Lajla och jag hjälpte dom gamla marineros genom att skriva en protestlista som också skrevs på av andra båtar, som vi sedan sände till ägarna till marinan.

Där klargjorde vi hur marinans kvalitet försämrades p.g.a. borttagandet av de mycket duktiga marineros. Protestlistan kunde även användas som referens av marineros för att få en ny anställning någon annanstans. I Spanien finns inte den här anställningstryggheten med fackföreningar som vi är vana vid. När vi nu såg dom vinka på kajen förstod vi den tacksamhet som dom kände.

Då vi passerade en rysk fiskebåt som låg i en torrdocka för reparation lite längre ut i hamnen hörde vi någon som skrek och visslade högt, högt uppifrån, 30-40 meter upp i luften. Vi såg inte vem det var men förstod att det var en av våra spanska vänner Filipe som var svetsare och som vi lärt känna.

”AVANTI! AVANTI!” skrek han högt där uppe, och viftade med båda armarna. Hans kompisar viftade också. För er som har sett ”Dansar med Vargar” och slutscenen när Vind i Håret skriker ut sin smärta högt, högt uppe ifrån klipporna då Dansar med Vargar med sin kvinna lämnar dom. Vi kände precis samma smärta som förmodligen Kevin Costner måste ha gjort, och det klumpar sig i halsen, rycker i underläppen och det blir jävligt suddigt i ögonen.