Klockan är 9.00 den 24 maj, strax utanför Finisterres klippor, vädret är lite disigt och dimmigt, c:a 8 sekundmeter. Dyningarna väller på som vanligt, 3-4 meter höga. Allt är sig likt med andra ord.

Då hör vi plötsligt på VHF:n, kanal 16 ”Mayday, mayday, mayday, german sailingboat Nordisch on position N 42 57,2 and W 9 19,2, need emediate assistance…..”. Det visar sig vara en tysk segelbåt som motorn har lagt av på och som driver in mot klipporna. Vi är endast 3 sjömil ifrån dom, så vi meddelar via VHF:n att vi kan assistera och vänder om för att hjälpa till. Det är ett äldre tyskt par.

När vi närmar oss så vill mannen att vi ska komma över och titta på motorn. Han verkar lite skärrad, vi kan i och för sig förstå honom, 20-25 minuter till och han skulle vara i klipporna.

Tommy försöker lugna ner honom genom att prata lugn och ställa enkla frågor om hur motorn betedde sig, lade den plötsligt av eller gick den ner i varv… Mannen förklarade att motorn går men propellern snurrar inte. Dyningarna är alldeles för stora för att göra någonting åt det här ute, vi driver också sakta mot klipporna.

Vi beslutar att bogsera honom de 25 distans som återstår till närmsta hamn. Vi slänger över en kraftig tross till honom och ber honom göra fast ordentligt. Det låter kanske lättare än det är, mannen får krypa på knä och hålla i sig. Vi går upp i vind för att försöka ge honom lite lä. Det sliter och drar rätt så hårt i dyningarna.

Till slut sitter förtöjningarna och vi börjar bogsera. Vi håller en god fart c:a 5 knop. Efter en timme möter vi spanska kustbevakningens båt. Vi pratar via VHF:n och dom undrar om bogseringen går bra. Vi meddelar att allt är okej, för vi förstår att om sjöräddningen ska ta vid så blir det dyra kostnader för tysken.

Efter 5 timmar närmar vi oss en liten fiskeby som heter Camarinas där vi går in för att lämna av tysken. Kustbevakningen mötte oss vid hamninloppet och kom ut med en jolle för att hjälpa till att bogsera in tyskens båt till marinan som var alldeles för grund för vår båt.

När vi kontrollerat vad det kan vara för fel på tyskens motor så visar det sig vara lite av det klassiska felet för kölfenade båtar här nere. Fiskenät i propellern! Det kryllar av fiskenät utanför spanska och portugisiska kusten. Det var tredje gången som den här tysken hade haft fiskenät i propellern, sa han. ”Jag ska aldrig, aldrig åka här mera med en sådan här båt”.

Vi märkte på tysken att han var oerhört tacksam över det vi hjälpt honom med och lämnade över ett litet kuvert som innehöll 200 D-mark, som tack för besväret.

Spanska polisen bjöd in oss på fika och var väldigt stolta över att visa deras fina kustbevakningsbåt. Vi hade en trevlig stund tillsammans med dom.

Lajla och jag tyckte att när vi ändå var i hamn kunde vi lika gärna göra mat och käka när vi låg lugnt och stilla. Så vi lade oss vid den stora fiskekajen. Efter ett par minuter dyker hamnkaptenen upp och säjer att här kan vi inte ligga, men hänvisar oss en plats utanpå en gammal fiskebåt.

Vädret började blåsa upp och det började regna så vi frågade om vi kunde ligga kvar där över natten. Det var okej, ”men räkna med att ni kommer att få sällskap”, sa hamnkaptenen.

Mycket riktigt framåt kvällningen så kom fiskeflottan in och vid den här kajen visade det sig vara 30-40 meters båtar, och de lade sig 4-5 st utanpå varandra i tre led. Så jag kan säja att vi kände oss tämligen inklämda och små, här var det inte tal om några fendrar emellan, möjligen några bildäck som slängdes ut här och där. Vi fick lite skavanker på vår båt.

Kl. 3 på natten brakade det loss, båten skakade och ett jävla liv utanför. Det visade sig att hela fiskeflottan skulle iväg, så efter en halvtimme så låg vi där ensamma igen och guppade.

Dagen efter åkte vi vidare till La Coruna, en distans på 50 sjömil. Vädret såg ut att hålla i sig, dimmigt, disigt men lätta vindar. Det kändes mysigt att komma tillbaka till La Coruna som är en vacker och behaglig stad. Här träffade vi på en gammal bekant, en dansk skuta i vår storlek, c:a 20 meter, som heter Inge. Vi såg dom första gången i Finisterre. Skepparen som heter Leif är en vital man i 60-års åldern som körde danska värstingar. Totalt var dom 4 personer ombord. Vi fick väldigt fin kontakt och vi tyckte alla var jättetrevliga. Vi åt tillsammans på kvällarna, ömsom på deras båt, ömsom på vår.

Både Leffa på Inge och vi behövde få tag i diesel för den långa överfarten över Biscaya och här visade det sig att vi skulle få problem, för där båtarna normalt tankade i marinan, där var vi för djupa och för stora för att komma in, och borta på stora kajen där tankningen för fiskebåtarna skedde, där fick vi inte tanka för det fick endast kommersiella båtar tanka. Hur löser man en sådan konflikt?

Jo, man skickar fram Lajla med lite vin, öl och pengar för mutning. Hon berättade senare att det var ett tufft jobb, mannen var nämligen en riktig byråkrat. Tommy som var kvar i båten skickade även fram ungarna till den byråkratiska tankstationen. Dom är nämligen ganska hårda på att inga privatpersoner får tanka, så Lajla bad och bönade för att vi skulle kunna ta oss hem över Biscaya, och faan vet vad hon gjorde för lång tid tog det, men till slut fick vi våra 2000 l efter mycket mutter från dieselgubben. Därefter pumpade vi över 400 l till Inge från vår båt.

Under tiden som vi varit borta och tankat, c:a 1 timme, så hade någon stulit vårt förtöjningsrep som låg kvar på kajen. Det här är inte första gången det händer. Vi såg oss omkring och det var endast fiskebåtar i vår storlek som låg runt oss. En av värstingkillarna Jacob, som för övrigt har jobbat på en fiskebåt, beslutade sig för att vi ska ha repet tillbaka. Vi gick hela gänget till 3 stycken fiskebåtar som låg förtöjda utanpå varandra framför oss. Vi började prata med en av fiskarna. Han ryckte på axlarna, flinade med ansiktet och slog ut med händerna och verkade inte förstå ett enda dugg. Vi pekade och gestikulerade och det gick inte att ta misste på vad vi menade, men mannen bara log och flinade och förstod ingenting. Efter en kvarts fäktande så beslutade jag att vi skiter i alltihop. ”Nej”, säger Jacob och går ombord på en av fiskebåtarna, ”vi ska ha repet tillbaka!”.

Stämningen började bli lite spänd och jag ropade till Jacob och till dom andra att vi bryr oss inte, ”jag har andra tampar”. Vi gick tillbaka till respektive båt, alla utom Jacob som hade beslutat sig för att repet skulle tillbaka. Han gick där och tittade runt på båtarna och mycket riktigt bakom aktern på en av dom ligger repet. Snyggt upprullat under en presenning som Jacob lyft på.

Jacob som är en hårding talade om för fiskarna att ”det är det här repet som är vårt och det är ingen ide att diskutera”. Med en sådan hotfull min som bara Jacob kan visa upp så bad han fiskaren att bära iland repet. Där läste den spanska fiskaren exakt vad Jacob menade och skyndade sig iland med repet, så även om det inte var vår tur att bjuda på middag så gjorde vi det med glädje den här kvällen som tack för hjälpen.

Medan vi satt och käkade så gick fiskaren förbi på kajen, lika glad, lika oförstående, med det här riktiga mañana rycket i axlarna, morsade och var glad.

Efter ett par dagar i La Coruna är det dags för överfart. Vädret ser bra ut, precis som det ska vara på Biscaya, dimma, dis men lätta vindar, 8-10 sekundmeter. Vi har beslutat att gå tillsammans med Inge över Biscaya till Brest i Frankrike, en distans på c:a 400 sjömil. När vi kommit utanför hamnpiren, hissat segel och satt autopiloten på nordostlig kurs 45 grader, och jag lutat mej tillbaka i stolen för första passet, så märker jag att autopiloten inte vill jobba, shit! Lajla handstyr ett tag medan jag kollar upp att motorn till autopiloten fungerar, och efter att ha gjort uteslutningsmetoden så visar det sig vara ett chip på datakortet som tröttnat. Där är man ju ingen expert precis. Hammare och spett är mera min stil, precisionen därunder är jag inte så van att handskas med.

Så det blir till att handstyra, 400 distans, 2,5 dygn.

Första dygnet är väl okej, vi kör 1-timmes pass, längre orkar vi inte. Det känns väldigt bra att åka med Inge då vi håller ungefär samma fart, 7 knop. Härligt att se Inges tvåmastade kutterriggade segelsättning i den disiga soluppgången och försvinna mellan dyningarna så att man nästan bara ser toppseglen, för att sen dyka upp på topparna igen. Härlig känsla!

På andra dygnet känner vi oss lite slitna, men då piggar vi upp oss med att titta ut och se Leffe 5 distans bort och visualisera in hans känsla där han står ute i aktern och styr i duggregnet och blåsten, medan vi står här i 20 graders värme, i t-shirt och med en kopp kaffe till hands. Då piggnar man till ordentligt.

Leffe har nämligen ingen autopilot, han säjer att det skämmer bara bort grabbarna, de ska jobba litegrann, men jag vet att han brukar stå där i 8-timmars pass själv även om han slumrar till ibland, men då brukar han vakna när han slår huvudet i ratten, säjer han.

Leffe trackade oss för vår zick-zack-körning över Biscaya. Han påstår att vi har kört minst dubbla distansen men vi förklarade att det gjorde vi på flit för att hålla samma takt som han. Det gick han visst inte på. Kanske slumrade vi också till.

Härligt med ungarna, vi märkte knappt av dom på hela överfarten. Dom tittade upp i styrhytten någon gång då och då. Dom njöt av det lugna vädret och tittade mest på film, spelade något dataspel och hann även med lite skolarbete på överfarten.

Linn sitter numera och tecknar väldigt mycket, så fort hon får en stund över då hon inte har något att göra så tecknar hon. Hon har utvecklats jättemycket, kul att se!

Lajla och jag kan känna på slutet av en sådan här överfart ”är vi inte framme snart?” Vi fattar inte att ungarna inte gnäller, vi hör ingenting från dom. Det är bara våra egna hjärnor som gnäller och vill vara framme.

Brest är ju känt för att vara ett riktigt råtthål att gå in i vid dåligt väder, mycket strömmar och högt tidvatten, mycket klippor, inte kul att få motorstopp vid de här kusterna, för att segla sig fri går inte. Det kändes ändå härligt att se de första klipporna dyka upp i dimman och identifiera dom och se att man är på rätt kurs. Inge ligger ungefär 10 distans efter oss. Angöringen går bra, den tar c:a 2 timmar.

När vi tar oss in i den kommersiella delen av hamnen som är väldigt stor, men sliten och nedgången, den ger ett dystert intryck, finner vi ingen plats att ligga vid, så vi tar oss till en marina så långt öster in man kunde komma. Det var väldigt grunt men muddrat en ränna på 3 meter djup in till de yttre pontonbryggorna där vi förtöjde. Här är tidvattenskillnaden 5-6 meter.

På överfarten hade vi några vindbyar som var väldigt starka och en av dom slet sönder mesanseglet. Nu var det fredagkväll, nu gällde det att kvickt få tag på någon som kunde laga seglet innan helgen. Vi fick tag på en segelmakare och återigen skickade jag Lajla och ungarna till frontlinjen med stora övertalningstaktiken. Det lyckades. Kl. 20.00 fanns seglet färdigt för avhämtning till ett pris av 159 franc!?! Lajla och jag hade diskuterat att inte över 2000 kronor fick det kosta, då skulle vi protestera. Kvinnan blev jätteglad när hon fick 200 franc, och vi ännu gladare. Någon som kunde se över autopiloten fann vi inte här, så det blir till att fortsätta handstyra.

Nu är vi i Frankrike. Man har ju hört talade om fransmännens flörtande hit och dit på sexfronten. När vi var inne i Brest och skulle handla så väntade jag utanför affären vid cyklarna medan Lajla gick in. Då var det en kvinna i 30-40 årsåldern i ett fönster på andra våningen mitt emot som lyckades få mej riktigt generad. Hon påkallade min uppmärksamhet hela tiden. Hon log och körde med lite franska fraser, som jag inte förstod.

Jag måste erkänna att det är inte ofta jag tappar fattningen eller blir generad men nu tyckte jag alltihop blev ganska pinsamt. Jag kände mej som en uttittad skolpojke som absolut inte hade kontroll över situationen. Eftersom man inte ser ut som någon Maurice Chevalier precis så blir det inte tillfälle till träning så ofta.

På kvällen senare blev danskarna välkomnade på ett speciellt sätt inne i centrala Brest. Dom var på väg till Mcdonalds, det var fortfarande ljust ute, då plötsligt två killar i 20-årsåldern hoppade fram med dragna knivar och begärde att få allt av värde, klockor, pengar, ringar. Även fast danskarna är värstingar så kände dom sej underlägsna och lämnade över det dom hade. De franska killarna avslutade med frasen ”Welcome to Brest”. Så det blev att knalla tillbaka utan hamburgare eller taxipengar, det var nämligen 7 km från marinan in till centrum. Kanske var det nyttigt för dom att känna på sin egen medicin.

Nu kände vi att det skulle bli spännande att navigera oss fram i de här hårda vattnen, med Europas tuffaste tidvatten. I en passage utanför Brest, Ouessant-sundet, satte vi resans fartrekord. 14,7 knop under en halvtimme, skitkul! Men ni ska veta att vi hade 7 knops medströms. Inget för småbåtar. När vi efter några timmar kom ner i 8 knops fart så tyckte vi att båten stod stilla.

Vädret är det klassiska i de här farvattnen, disigt och lite kallt. Vi skänker en tanke till Leffa på Inge som står där ute i kylan och blåsten, då blir vi genast lite piggare, så varför ska vi gnälla om vår styrning, vi vinglar på så gott vi kan.

Tidigt i gryningen på morgonen den 3 juni skymtar vi Guernsey i diset. Vi tar oss in i hamnen, Leffe och dom är ett par timmar efter oss den här gången. Vi trampar in i den kommersiella hamnen, klockan är strax före 6, tittar oss omkring och lägger till där vi tycker det ser ut att passa.

Det är fortfarande ganska låg aktivitet i hamnen så här tidigt, men efter en stund så ropar de på VHF:n att vi ska kontakta ledningstornet, där de gör klart för oss att i den här hamnen åker man inte in och ut som man vill utan man begär tillstånd för att röra sig inom området. Efter att vi bett om ursäkt så kommer den engelska artigheten till sin rätt och de visar oss vänligt en ny plats och ber oss att så fort vi ska röra båten kontakta hamnen. De är härliga engelsmännen med sin korrekthet.

Efter ett par timmar hör vi nya bastningar på VHF:n. Då är det Inges tur att få en utskällning. Han gör samma misstag, men Leffe med sina 25 års erfarenhet med Inge tar det med lugn och ro och säjer ”Så här är det varje gång jag är här”.

När vi angjorde så hade vi vårt däck jäms med kajen. Efter ett par timmar hade vi sjunkit 3 meter, då dök det upp en ny våning där man kunde kliva av och gå trappor upp till övre kajen. Jättepraktiskt! Vi var just bekymrade över hur vi skulle komma upp till kajen för det fanns inga stegar, men bekymret löste sig själv. Efter ytterligare ett par timmar så dök en ny våning upp och det var bara att kliva av. Summa summarium så fanns det 3 våningar att välja att gå av på. Höjdskillnaden var 9 meter här.

Inge ville gärna ha ström till sin båt så därför beslöt vi att gå till en marina som låg i närheten. Men den kunde dock bara angöras under högvatten c:a 2 timmar, då fanns det 3,5-4 meter under kölen. Under övrig tid kunde du gå och promenera utanför marinan, allt vatten rann bort. Vattnet stannade kvar i marinan p.g.a. höga trösklar så att vattnet höll 3 meter innanför. Det stämde inte riktigt för vi hade bottenkänning. Spännande och fascinerande att se, och samtidigt ganska praktiskt, för många körde upp sina båtar och lutade dom mot kajen och gjorde bottenmålningar och annat arbete när det var lågvatten.

S:t Peters Port var en otroligt vacker stad, en skattefri ö skröt dom med, med egen valuta, Guernsey-pund. Vi tyckte det var skitdyrt för vi hade de spanska och portugisiska priserna i skallen, och här var allting minst dubbelt så dyrt.

Vi lyckas tydligen komma i hamn varje gång det är helg eller någon annan bemärkelsedag för nu visade det sig vara stängt imorgon och vi ville ha autopiloten lagad, men det gick inte här heller.

Efter ett par dagar vinglar vi vidare. Ett nytt race, Race of Alderney. Den här gången pågick det c:a 3 timmar, vi gick aldrig under 13 knop. Leffe på Inge släppte sin båt, han tyckte det blev ett evigt slitande i ratten hit och dit, så han virvlade runt i c:a 7-8 knop under en timme, sen blev de yra i bollen och höll båten på stadig kurs.

Vi gjorde en mellanlandning i den franska staden Cherbourg för att se om någon kunde fixa autopiloten, men det var spanska mañana-stilen på allting. Dom sa att de skulle komma vid ett visst klockslag men ingen dök upp.

Klockan 10 på kvällen sitter vi och käkar på Inges däck, vädret är toppen, sol, 4-5 sekundmeter, livet leker. Då kommer väderleksrapporten på VHF:n. Dom lovar sydlig stadig vind, god sikt, så Leffe och vi beslutar oss för att omgående packa ihop och dra vidare till Calais.

Vi ser på radarn under natten att vi har närmat oss Dover straits, en hel del fartyg, men vi håller oss precis intill separationszonen. Men Leffe som är en hårding har bestämt sig för att gena för att tjäna c:a 10 distans, rätt över separationszonerna och in bland de stora oljetankersarna. Jag snackar med honom på VHF:n, han bara skrattar och säjer, ”Va faan, dom får väl hålla sej undan för en gammal dam”. Och mycket riktigt så viker alla fartyg mjukt åt sidan för den gamla ladyn, där hon går för fulla segel.

Vi måste än en gång berömma alla stora fartyg för den ödmjukhet de visar för oss småskitar, för man har ju hört många skräckexempel på hur småbåtar blir prejade, men det stämmer inte för oss, alla har väjt väldigt artigt.

Fram på eftermiddagen andra dagen, vi börjar bli lite sega efter all handstyrning, så hör vi en helikopter surra runt oss. Vi tittar ut och det visar sig vara franska kustbevakningen och vi ser att han tar en kurs på Leffe som ligger c:a 5 distans utanför oss. Efter en halvtimme dyker franska kustbevakningens båt upp, rundar oss, och anropar oss på VHF:n. Jag, som är en halvkriminell typ funderar ”Vad faan har jag gjort nu, är det månne dieslet som vi lurade till oss i Spanien?”

De frågar ut oss om allt möjligt, alla hamnar vi varit i under året, var båten är byggd, hur många vi är, vad vi heter, vilka yrken vi har, skostorlek, skjortstorlek…..

Sen åkte de över till Leffe som nu har fått valuta för sin gening och ligger precis vid sidan om oss. Samma procedur där. De ber oss nu ändra kurs 90 grader in mot kusten för de vill borda oss, säjer dom. Jag som nu börjar bli lite lätt irriterad talar om för dom på VHF:n att det är ingen motorbåt vi kör, utan att ändra kurs 90 grader i 14-15 sekundmeter tar för mej c:a 3-4 minuter med att sätta om alla segel, samt att det finns en hel del sandbankar inåt och den kursen vi nu håller kommer att bli farlig. Dom gör klart för oss att vi ska göra som dom säjer.

Lagom när vi har hunnit ändra segelsättningen så inser även dom att vi är farligt nära grunden och ber oss ändra kurs igen till den ursprungliga. Tommy som normalt är väldigt lättänd, näst intill självantändande, börjar nu bli riktigt förbannad och gör klart för dom på VHF:n att det dom sysslar med nu är farligt, och ”jag kommer inte att åtlyda er begäran, utan jag går till Calais, där får ni komma och borda mej”. Dom kommer över med en dinge, ställer ytterligare några frågor och säjer ”Okej, åk till Calais”. Inga artighetsfraser från deras sida, väldigt amatörmässigt och klumpigt beteende.

Inge, däremot, blev bordad med 5 tullare och 2 knarkhundar som sökte igenom hela båten i en timme, men fann naturligtvis ingenting. Om vi nu hade haft knark ombord på båtarna och det var det dom sökte efter så hade vi ju kunnat langa det över bord hur lätt som helst utan att dom hade sett det. En otrevlig upplevelse av ett mycket oartigt gäng!

När vi skulle ta ner seglen utanför Calais hamn så var det en hel del trassel på skottamparna och blocken som hade trasslats under de påtvingade manövrerna ute till havs, så vi fick lite problem med nertagningen då vi inte fick in en bom.

Väl inne i hamnen kom regnet, hård vind, kuling. Det var lågvatten så vi fick vänta med att gå in i marinan tills klockan 3 på natten då portarna öppnades. De är endast öppna en timma innan och en timma efter högvatten. Så som ni förstår av att läsa de här breven så blir det inte mycket ihållande sömn, men man vänjer sig. Hemma skulle man ha blivit tokig av att ständigt behöva väckas, men konstigt nog så accepterar man det som en del av livet. Anpassningsförmågan är helt otrolig!

Vi vet att många båtfolk har problem med de sanitära bitarna på marinorna. De brukar vara väldigt eftersatta. Om Calais toaletter och duschar säjer vi bara: ”Grand Hotell, släng er i väggen!” Här är det fotoceller som styr. Innan du sätter dej så spolar toaletten och en mjuk röst ber dej vänligt att sitta ner. När du väl uträttat dina behov så frågar den mjuka rösten om du är färdig, och blir ditt svar ja så torkas din stjärt ren och fin, pudras med lite talk och processen avslutas med en automatisk spolning då du rest dej. Du står där med rumpan doftande av rosentalk och funderar hur i all världen fungerar det, ”Törs jag böja mej ner för att dra upp byxorna som fortfarande är kvar nere vid fotknölarna eller sker det automatiskt?” Ni har sett VIM-reklamen på TV hur det blänker i kaklet, exakt så är det här, fast lite bättre. Allt detta med vår stora båt, ström och vatten, kostar bara 107 kronor, utan kompispris!

Leffe har en tid i Danmark att passa där han ska släppa av sina ungdomar, han måste hasta vidare, så här skiljs våra vägar. Vi bjuder på en avskedsmiddag och det känns alltid lika tråkigt att skiljas från några man trivs bra med. Leffe kommer vi att träffa i fortsättningen, det vet vi med bestämdhet, han har sin fru i Stockholm och passerar då Oxelösund.

Nu känner vi oss lite resslitna. Vi frågar tjejerna om de har lust att åka till Paris ett par dagar. Svaret blir ”JAAA…..!!!” Så vi hyr en bil och åker till Paris ett par dagar och kopplar av. Eifeltornet, självklart, allra högst upp på toppen. Notre Dame, så klart. Triumfbågen, Champs Elysseè…… Louvren tyvärr stängt.

Det är märkligt med oss, lika roligt som det är att komma bort ifrån båten ett par dagar, lika skönt är det att, som Linn och Mio brukar säja ”komma Hem….” till båten. Borta bra, men hemma bäst.

/Vi på AVANT