Äntligen! 28 grader i vattnet, palmer som vajar i vinden, vattenfall som störtar ner från klipporna, du kan slunga dej ner ifrån bergen och bara bli smekt av det varma vattnet, simma in i tropiska grottor. Du kan sitta i baren och kolla in alla snygga brudar på stranden.

Allt det här får vi äntligen uppleva. Ett helt år har vi drömt om det här, att känna den 32 gradiga värmen i luften, gnälla lite för att det är för varmt, luta dej bakåt och bara låta kroppen falla utan att känna de där förbannade isningarna från kallt vatten.

Det är ju bara synd att man ska behöva åka över 6000 sjömil och bara vara ett stenkast hemifrån, på Europas nordligaste subtropiska anläggning Lalandia i Rödbyhamn i Danmark.

Men, för att börja där vi slutade förra brevet, så lämnade vi Calais den 15 juni, och vilka möter vi efter en timmes färd ute på havet om inte den mycket aktiva franska tullen, som kör upp intill oss, anropar oss på VHF:n, begär information om oss och båten. Tommy suckar och säjer ”Ni var en oerhört aktiv tullinspektion, vi har nyligen blivit bordade av er franska tullbåt DF37”. ”Un moment”, svarade tullaren, dröjde en stund, för att åter kalla oss och be oss ”Keep good watch”, så de här var åtminstone artiga.

Handstyrningen börjar vi faktiskt vänja oss vid, vi kör i 2 timmas pass, känns inte alls särskilt betungande längre, kanske är det också känslan att vi börjar närma oss hemmahamnen som hjälper till och lättar upp stämningen, för den som inte kan längta hem till svensk sommar, den är det synd om.

Att sitta på natten och lyssna på gamla 50-60-tals låtar med The Everly Brothers, Beach Boys, The Four Seasons m.fl. och se sina tonårssynder spelas upp på film framför ögonen, onda som goda. Tiden bara rusar förbi och vid 3-tiden på natten i soluppgången minnas rörmockarlärlingstiden på lasarettsbyggets betongvalv i 10 minusgrader, blåsten yr, fingrarna är stela, då är detta en lönedag 30 år senare. Man läser ofta i böcker och hör ofta uttrycket segla mot soluppgången, och det är precis vad vi gör, in live. En jävligt skön känsla!!

Att jag sen framåt morgonkvisten har löst alla världsliga problem, då förundras jag över varför inte Tony Blair eller Göran Persson ringer och hör av sej.

Efter ett dygn anlände vi till Den Helder, en Holländsk stad. Som straff för vår taskiga planering så fick vi motströms de sista sju distanserna in till hamnen, gjorde endast 4-5 knop. Det är frustrerande att sitta och se en hamn inte alls långt bort ifrån ögonen, men ändå ska det behöva ta ett par timmar att komma dit.

Vi anropade tornet och blev hänvisade till en trång marina men ändå ganska gemytlig. Ett trevligt bemötande med uppmaning om att komma och ta en öl och se Danmark-Holland i fotbolls-EM. Men då vi sa att vi skulle hålla på Danmark så blev de inte lika entusiastiska.

Eftersom Nordsjön har varit oerhört vänlig emot oss på vår resa hittills, så tänkte vi att det är lika bra att hänga på medans havet är milt, så nästa morgon bar det av igen mot Kielkanalen. Det börjar pirra i kroppen, det känns att vi börjar närma oss hemmatrakterna.

Den här gången lyckades vi få medströms in mot Kielkanalen, men det var bara tur för vi hade lika taskig planering som vanligt. Det är 25 distans från Nordsjön och in till Brunsbüttel, kanalens början. De 25 distansen tog lika lång tid som Den Helders 7 distanser p.g.a. 3-4 knops medströms, så då förstår ni att vi hade sprutt.

När vi börjar se slussarna så har vi blivit varnade att ”åk ej in i slussarna för grönt ljus, det renderar i böter, 200 D-mark”. Blinkande vitt är vad som gäller för infart. Precis innan vi når fram till slussen, 200 meter, slår det om till rött. Vi anropar på VHF:n om att få komma in och en slussvakt kommer ut och vinkar in oss fastän det är rött ljus. Det var verkligen trångt därinne, c:a 30 båtar, men inga problem.

I samma stund som de stängde slussportarna bakom oss så kommer resans värmerekord, 33 grader i skuggan, känns som ett varmt välkomnande!

Kielkanalen är en 10 mil lång kanal, med endast en sluss i vardera öppning. Vi har hört en hel del gnäll om Kielkanalen, vi instämmer absolut inte i den gnällkören. Vi tycker att Kielkanalen var riktigt trevlig att gå i. Att känna dofterna vartefter du åker av nyslaget gräs, fåglarna som kvittrar i de stora lönnarna, alarna och asparna som kantrar kanalen, då och då dyker det upp någon liten by, emellanåt så är det lite kor som betar, hästar som rider utefter gång och cykelvägarna som följer hela kanalen.

De stora fraktfartygen som man möter är det inga som helst problem med, eftersom kanalen är så väldigt vid, den är nog 4 gånger vidare än Göta Kanal. Så vårt intryck är riktigt avkopplande och trevligt. Kanske är det så att segelbåtar med mindre motorer kan uppfatta det som jobbigt då det är seglingsförbud i kanalen, och de tvingas gå för motor och har oftast dåliga eller bullriga motorer, vilket inte vi har. Vi skjuter nästan alltid på med motorn och många gånger då vi har förtöjt vid en kaj så har vi efter någon timme kommit på att vi har glömt att stänga av motorn eftersom ljudnivån är så väldigt låg.

Staden Rendsburg som ligger 7 mil från infarten i Brunsbüttel rekommenderar vi för ett stopp över natten och en promenad i den väldigt vackra staden. För oss som är riktiga kinabögar så hittade vi en kinarestaurang med buffé. Mums!!

Blåögda svenskar! Vi svenskar anses vara ett väldigt ärligt och pålitligt folk. Det är ju tur att de inte känner mej utan ser det mer generellt. Så vad gör vi, när vi kommer till kanalens ände så ropar vi upp på VHF:n ”Vi är en svensk båt som vill slussa, men vi har inte betalat, vart ska vi köpa biljett?” Vi får till svar av slussvakten på bruten tysksvenska ”Svenska båten, vänta!” Vi väntar. När yrkestrafiken kört in så ropar slussvakten ”Svenska båten, nu får åka in”. Vi åker in, när samtliga båtar är inne i slussen så stängs portarna bakom och efter en liten stund så öppnas portarna framför. Den tyska slussvakten säjer ”Nu svenska båten åka, trevlig resa”. Vi förstår ingenting, men slussningen var helt gratis.

När vi kommer ut ur slussen så möts vi av en vidunderlig utsikt. Här räcker det inte med att säga 100-tals utan flera 100-tals båtar, 90 % segelbåtar. Vi räknar till c:a 50-60 stora skepp av olika slag, 2-3 mastade, alla med full segelsättning. Underbara båtar, de allra flesta i trä. Måste ha varit någon regatta som de hade. Vackert var det i alla fall.

Nu känner vi att hemlängtan börjar bli stor.