Hade tänkt angöra Skagen men vädret var så fint och humöret på topp så vi drog direkt till Kristiansand. Det tog oss 1 och ½ dygn. Fortfarande letade vi efter delfinerna, men bara dessa enorma mängder maneter.

Man märker tydligt den norska stoltheten och den höga ekonomiska standard som dom uppnått i Norge. Som svensk känns det lite som att ha hamnat i kölvattnet, men dock saknar man glöden. Dom är så jävla rekorderliga!

Vi låg för ankar ett par dygn utanför Kristiansand och när Lajla en dag skulle dammsuga tjejernas rum så märkte vi att mattorna flöt. Blev lite bekymrade, letade ett tag och upptäckte ett läckage vid genomföringen för rorkultsstången. Fixade det provisoriskt för vi hade inte lust med en slipdragning till.

På tisdagen den 3 augusti åkte vi in till Kristiansand och hämtade upp Christian, vår norske besättningsman. Det kändes lite pirrigt att få en ny medlem i familjen, som är helt obekant för oss. Tankarna gick: hur ska det gå, kommer det att fungera, kommer han att plocka upp efter sig eller får vi göra det, etc. Hoppas det kommer att fungera.

Så var det dags för Nordsjön. Vindarnas gud Eulos var vänlig mot oss. Han tyckte att vi skulle skonas då vi fortfarande inte behärskar till fullo höger och vänster.

Tro det eller ej, men nu har vi sett dom där delfinerna som folk pratar om. I flera omgångar kom dom uppdykande framför stäven och tävlade med oss. Vi hade inte en chans. Dom lekte med våra 7-8 knop.

2 och ½ dygn, kanonväder, så siktade vi Skottlands kust. Fish & Chips! Varför finns inte det i Sverige? Där har vi missat något!

I Lossiemouth - 5 meter tidvatten, på väg att bli lågvatten, 10 sekundmeter, 8 meter mellan stenpirarna gjorda för båtar under 10 meter - brakade vi in, med alla förutsättningar emot oss och fickparkerade med arslet först! Hamnkaptenen stod med svetten i pannan och med händerna för huvudet, men när vi slängde trossarna till honom så log han och sa: "Welcome, you are a big one!". Tommy steg ut ur styrhytten och sa: "Nice Scottish wheather you have!".

Lajla sa till Tommy: "Det där gjorde du bra!".

"Vadå bra? Jag måste ner och byta byxor, jag har skitit i brallan, så tacka inte mej!".

Och från och med nu har Skottarna gått in i våra hjärtan som ett av jordens vänligaste och mest hjälpsamma folk! (Det första land utanför Norden vi angjorde!)

Dom andra länderna kommer att få jobba för att leva upp till Skottarnas vänlighet.

Caledoniakanalen går rakt igenom norra delen av Skottland, där man passerar några större sjöar bl.a. den berömda Loch Ness med odjuret. Men vi körde nog över det, det rasslade till ett par gånger. Läckaget fortsätter med jämn styrka, vet ej om Loch Ness har någon bidragande orsak.

29 slussar, många bil- och järnvägsbroar, med Skottlands högsta berg Ben Nevis som vy, så kan ni ju förstå att scenariot var av hög klass.

Vet inte om vi är dumma i huvudet eller inte men det kändes som om vi hade slussat hela vårt liv!

Onsdagen den 11 augusti öppnade dom sista slussporten för oss. Med det vädret vi hade haft och med det folket så var det med vemod vi lämnade kanalen.

Nu väntade Inre Hebriderna och Irländska sjön.

När Tommy tog över skiftet (24.00-04.00) efter Christian första natten så var det ett pärlband av fiskebåtar och stora handelsfartyg runt om oss. Blev lite bekymrad då en tankers i 20 knops fart forsade om oss på en halv distans avstånd.

På radarn uppfattades det som nästan kollision, men vi hoppas att dom har full kontroll över vad dom gör.

Trots detta måste vi berömma de stora fartygen och även fiskebåtarna för deras sjömannamässiga beteende. De allra flesta väjer väldigt tydligt.

Efter 3 dygn nådde vi Cork i södra Irland. Det började skymma och när vi närmade oss hamnen i Cobh så sköt dom salut med ett stort fyrverkeri. Vi kände oss stolta som herrgårdstuppar av bästa ras, men fjädrarna föll snart av då vi upptäckte att fyrverkeriet och saluten inte var till vår ära utan till en årlig festival som precis börjat.

Så vi fick 3 dagars full håll igång och ett sjujävla avslutningsfyrverkeri på söndagen.

Nu började rastlösheten krypa på igen, vi kan inte stanna här för evigt. 600 distans väntar över till La Coruna i Spanien.

Beror på vad Eulos anser då vi börjar få kontroll på höger och vänster. Kanske vill han testa oss på Biscaya. Känner oss lite pirriga.

PS. Precis när vi ska kasta loss så kommer lotskillarna med en färsk rapport: 2 dagars gale-warning! Skit! DS.