Nu börjar myrorna komma uppåt knäna igen. Rastlösheten trycker på. 3 dagar i La Coruna, nu är det dags att dra söderut.

Onsdag 25 augusti, upp vid 8, sätta ungarna i skolarbete, lättade ankar vid 10. Vi brukar alltid försöka hitta någon hamn till kvällarna för att slippa dom ganska kraftiga dyningarna som är ute i Spaniens och Portugals vatten, då Atlanten ständigt trycker på.

Vi brukar köra 60 M. Kvällens hamn blev Lage. En småtrevlig liten by på 1000 invånare. Efter att ha ankrat upp på redden, tog vi dingen in till byn. När vi promenerade på huvudgatan i byn, stannade en bil, ur kliver en kraftfull man, ivrigt gestikulerande, på lika taskig engelska som Tommys.

Det dröjde ett tag innan vi fick klart för oss att vi pratade med "byhövdingen" och att hans enda ambition var att lära känna "dom människorna som kom med den stora svenska båten". Vi hade nämligen kopplat in den svenska skepsisen. Vad kunde denna vänliga man vilja oss? Aha, det är något lurt på gång!

Efter att ha försäkrat sig om att det var vi som hörde till båten, så insisterade han, å det bestämdaste, att få skjutsa oss runt i sin bil för att visa oss byns attraktioner och dom bästa restaurangerna. För en by med 1000 invånare har säkert 50 restauranger.

Han bjöd oss på drinkar (coca cola till barnen) på en bar. Sen var vi tvungna att försöka på ett mjukt sätt förklara för mannen att vi efter en dags segling var jävligt hungriga och vår svenska artighet räcker inte längre.

Då han försäkrat sig om vilken restaurang vi bestämt oss för så lämnade han visitkortet där det stod "President José Manuel Pato Gonzáles" och sa bestämt att när vi ätit färdigt så "ring mej så skjutsar jag er tillbaka". Vi såg genast vår underbara kvällspromenad, i 24 graders temperatur på stranden försvinna. Tommy försökte förklara för mannen att efter maten ville han ha en romantisk promenad med sin hustru.

Det hjälpte nu inte, efter 1 och ½ timmes ätande 5 olika fisksorter, står i dörröppningen master of the village José Manuel Pato Gonzáles, med ett stort leende och frågar om måltiden har varit bra. Han tvingar oss in i sin bil, kör oss till en bar där han charmar Mio, som bara en spanjor kan göra. Hon får både godis, glass och kramdjur. Självklart fick även Linn det också (Linn hade kuraget att säja "jag går ner till stranden").

Klockan hade nu hunnit bli 24-tiden. Vi började känna oss riktigt trötta. Nu fick även Tommy kurage och talade om för José Manuel Pato Gonzáles att nu gällde sömn för oss nordbor.

När jag vaknade för att gå upp och kissa vid 3-tiden så pågick nattlivet på restaurangerna med samma fortsatta intensitet.

Upp vid 9, kände för första gången lite baksmälla efter mina 2 starköl och 2 cuba libre. Vilken karl!!

Dagen gick åt till att försöka undvika vår charmfulle master José Manuel.

Avgick på fredagen söderut och landade på Isla Salvora, en liten ö i samma storlek som Beten (2 km lång, 1 km bred). På en privat brygga står en man och viftar att vi kan komma och lägga till. Man måste ständigt passa upp med tidvattnet när man lägger sig vid bryggor. Här var visserligen tidvattnet inte mer än 3-3,5 meter men kan ändå kännas konstigt när man ser nya små öar dyka upp runt sig vid lågvatten.

Mannen som viftade visade sig vara ägaren till ön. Han bor i en gammal borg från 1700-talet med en underbar sandstrand runt en lagun. På natten vid 1-tiden väcks vi av att ficklampor fladdrar runt båten. Det är Värden med någon bekant som går i lågvattnet och plockar hummer. Han frågar om vi vill äta lunch imorgon vid 12-tiden med honom. Men vi måste tyvärr avböja, då vi har José Manuels färskklingande vänlighet i ryggen.

Dagen efter, 28 augusti, passerar vi in över Portugals gräns och hamnar i Leixoes för att handla och vila.

2 ungdomar från orten ville stila i sin Laser. Dom passerade oss där vi ankrat upp, ca 3 meter ifrån. Efter 100 meter ramlade en av killarna av. Den andra vänder om för att hämta honom. Vad som sen sker finns inga möjligheter i världen att återge, men det dröjer bara en liten stund så ligger båda i vattnet och Lasern knallar förnöjt vidare i den lätta vinden.

Grabbarna börjar vifta med armarna och den ene visslar i visselpipan som han haft i flytvästen. Så Tommy kastar sig i dingen, kör ut och plockar upp grabbarna och kör ifatt Lasern som fortfarande förnöjt knallar på.

Grabbarna såg ut som strykrädda hundar och sa med vänlig röst "Abrigado! Abrigado! (Tack! Tack!)

Apropå hundar, så dräller det av lösspringande hundar som verkar vara mycket sociala i sitt beteende. Inget skällande och aggressivitet hundarna emellan. Ingen bryr sig om dom, man ser aldrig en portugis tilltala eller klappa hundarna. Trots det är hundarnas sociala status hög.

2:a dagen i Portugal (i Ria de Aveiro) fick vi för första gången besök av guardia civil, 2 motorbåtsdrivna militärer, som ville se båtens papper. När vi sträckte fram passen viftade dom undan dom och sa "no, no, no!" Besöket tog 5 minuter, mycket vänligt bemötande från deras sida. Inte alls som vi har hört och läst om.

3:e dagen (i Nazaré), ytterligare besök av guardia civil. Samma vänlighet men den byråkratiska intensiteten ökar. Flera papper att fylla i, dom ville även se passen. Dom upptäckte inte att vi hade en norrman ombord, skrev alla som svenskar. Det var ju tur, annars hade den byråkratiska kvarnen börjat mala eftersom Norge inte är EU-anslutna.

Vår watermaker krånglar lite till och från, så vi behövde vatten här i Nazaré. Ytterligare 2 formulär skulle fyllas i, bl.a. med fullständiga data om båten. I övrigt är dom väldigt vänliga men byråkratiska.

Här kom också vår första hamnavgift, 190 svenska kronor för 2 dygn. Helt okey. En motgång kommer aldrig ensam, brukade mamma alltid säja.....! Plötsligt smattrade regnet på däck!

På kvällspromenaden på den härliga stranden, 24 grader varmt, kl. 10 på kvällen så brakade helvetet lös!

Lajlas och mitt första gräl av dignitet! Folk började vända sig om, barnen och vår norske vän drog sig sakta ifrån oss. Fortfarande inget slagsmål men smockan hängde i luften. Fråga mej inte vad vi bråkade om, har ingen aning, men det rensade luften jävligt bra!

Idag, 2 september, åker vi vidare mot Lissabon. Soligt väder, 23 grader varmt. Ser hajar för första gången, visserligen bara 1 meter stora, men men...........