Natten innan Lissabon var en bökig natt. En oskyddad hamn utan pirar, med Atlantens tunga dyningar, så sov ingen av oss något vidare gott.

På morgonen den 3 september drog vi upp ankaret för att gå vidare in till Lissabon, ca 20 M. Lade till vid en kaj, så centralt vi kunde, vilket senare visade sig vara en utmärkt plats precis utanför polishuset, så vi hade polisbevakning dygnet om. Blev kvar där i 5 nätter.

Skolarbetet flyter på, tjejerna är jätteduktiga (tjatar nästan väl mycket om nya uppgifter).

Vårt intryck av Lissabon är väldigt tudelat. Nu känns det lite orättvist att jämföra med de övriga platserna vi varit på. De har ju varit mindre städer och byar och Lissabon är ju en stad i Stockholms storlek, och stockholmarna är ju inte världens mest öppna folk. Så varför kräva det av Lissabonborna.

En sak är säkert och det är att dom är jävligt dåliga på eller ovilliga att prata engelska. Man kastas mellan 2000-talets Europa, pisslukt, fallfärdiga hus, råttor, återigen ständig pisslukt, kackerlackor och glänsande bilar. För ögat ett fungerande samhälle, dock i slowmotion vad gäller mänskliga prestationer.

En förunderlig struktur som inte passade oss riktigt. Ett exempel: vi gick till en marinas Plastimo butik (Plastimo är en av Europas stora marina leverantörer). Där fick man ringa på dörren, en kvinna kom och låste upp, frågade vad vårt ärende var. Vi förklarade för kvinnan att vi ville köpa ett schackel. "Varsågod och stig in", sa kvinnan, ledde in oss genom ett par korridorer och ett antal dörrar in till en butik där hon bad oss sitta ner på några väntstolar.

Där fanns en expedit som höll på med en annan kund så vi fick tid att låta ögonen fara runt och fann till vår förvåning en mycket välsorterad butik. Väl i klass med de allra bästa hemma. När expediten var färdig med kunden så plockade han undan på disken, pratade lite med personalen, vi gjorde honom uppmärksammad på att vi väntade, men han gjorde sig ingen brådska.

Efter några minuter så vände han sig mot oss och undrade vad vi hade för ärende. Under tiden kom det in en ny kund som fick slå sig ner i väntstolarna. Vi förklarade för expediten vårt ärende och fick all den tid och uppmärksamhet vi behövde (snacka om personlig service när det väl var din tur).

När vi var klara påkallade expediten kvinnan som släppt in oss och hon ledde oss tillbaka genom korridorerna, låste upp dörren, släppte ut oss, bugade och låste dörren efter oss. Där finns lite jobb för en rationaliseringsexpert! Kan det bero på hög brottslighet eller ineffektivitet i arbetet?

Efter 6 dygn lämnade vi Lissabon. Tog oss vidare söderut till en by som heter Sines. Ankrade upp och lade oss för att sova. Vid 12-tiden på natten kom båda tjejerna in till oss och sa att det var ett konstigt ljud i båten som dom inte kände igen. Det lät som det droppade.

Vi gick runt och hörde också ljudet, letade överallt, öppnade maskinrummet, kröp mer, där hördes ljudet ännu tydligare, lät som ett droppande läckage någonstans, omöjligt att identifiera.

I samband med letandet upptäckte vi att ett kopparrör, som går till propelleraxelns smörjning, gått helt av, och det var 5 cm olja i kölsvinet, ca 20 l. Men ljudet konstaterade vi måste bero på bottenstrukturen och vågornas speciella form, så det uppstod ett väldigt snabbt kluckande ljud mot båten.

På morgonen lagade Tommy röret och sen fortsatte vi en dagsetapp söderut, ca 70-80 M till Baleeira, endast för att sova. Men med sömnen blev det intet, hamnen var mycket oskyddad, vinden och vågorna gick rakt in. Draggade, ankrade om kl. 2 på natten, vilade. Två timmar senare gick vågorna för höga, ca 2 m. Ankrade om igen. Blev några timmars vila.

Efter en besvärlig natt fortsatte vi till Lagos. Ankrade upp vid några fantastiska klippformationer. Vattnet hade gjort tunnlar inne i bergen så man kunde ta dingen och åka runt med. Taken inne i grottorna var ca 20 m höga men kanske bara 1-2 m i öppningen. En härlig upplevelse!

Ensamma badstränder, där vi fick prova på vågornas enorma krafter för att ta oss dit. Vi badade och det var härligt att se Mios skräckblandade njutning när hon tordes ut i vågorna.

Mio var hela tiden orolig för hur vi skulle ta oss ut från stranden eftersom vågorna rullade på ett par meter höga och bröt kraftigt mot stranden. Att åka in var bara att surfa men ut fordrades lite teknik för att inte fylla dingen med vatten och därmed dränka motorn. Så vi förstod Mios oro men dolde vår egen. Efter en halvfull dinge, men ändå stolta, nådde vi ut till båten. T.o.m. Tommy fick sitt första bad även om det var ofrivilligt.

På kvällen i Lagos ville vi ligga lite lugnt för att vila ut. Gick till marinan som var av fin klass, frågade om priset, dom ville veta båtens storlek, vi sa "20 m x 6 m, 55 ton". Dom svarade "Oj, vet inte om vi har plats för er", men priset diskuterade vi och prutade ner till ca 550 svenska kronor per natt, dock utan el och vatten! Vi skakade på huvudet och svarade "alldeles för dyrt", och gick.

Vi fortsatte till en liten stad som heter Portomao, där vi hittade en bra ankringsplats. Njöt ett par dagar och vilade ut oss. En mycket trevlig liten stad. Tjejerna stortrivdes, mycket bad, Tommys första frivilliga bad, 23 grader i vattnet.

11 September började vi känna suget efter sydligare breddgrader. Nattkörde med sikte på Cadiz i Spanien, men när vi kom dit på förmiddagen så såg det så industrialiserat ut, inget trevligt.

Åkte vidare till Barbate för natten. Vi skulle inte få ligga på den nybyggda kommunala kajen för fiskebåtar som vi hade angjort, fick order kl. 12 på natten att flytta oss. Vi låtsades inte förstå någonting utan svarade bara "si, si no problemo". Så sov vi vidare.

På morgonen åkte vi vidare mot Gibraltar. Vår blåsigaste etapp hittills, mellan 18-20 sekundmeter. Ganska gungigt. Läser sedan i Macmillan (sjöfararnas bibel) att Tarifa, som vi rundar, är Europas blåsigaste plats. Miss i planeringen!

På eftermiddagen når vi Gibraltar, vi ankrar upp och har bara ett stenkast till Afrikas mäktiga bergsmassiv som möter oss. Det är nästan så att man kan höra kanonkulorna fara över Gibraltarsundet från forntida krig om den strategiska platsen.

Börjar känna oss lite slitna, så även vår norske vän, som mönstrade av här i Gibraltar. Han liksom vi kände att vi inte var ett bra team på båten. Kemierna stämde inte riktigt, men han var säkert en duktig sjöman.

Första dagen gick åt till sightseeing, tjejerna uppskattade mycket turen upp på Gibraltarberget, ca 500 m högt, där det finns vilda apor. Aporna är ganska härdade inför turismens framtåg. En av aporna hoppade upp på Mios axel för att tigga nötter och russin som vi gick och åt på. Hon blev först jätterädd men tyckte efter en stund att det var rätt spännande.

Hela Gibraltarklippan består av många grottor och tunnlar, många av dom ännu outforskade. Vissa kamrar var så stora och mäktige att man hade byggt upp läktarplatser och höll konserter i dom. Stalaktiterna hängde i stora pelarformationer från taken. Vissa nådde ända till golvet, ca 15 m. En spännande dag!

Det vi nu ska återge kan tyckas vara besynnerligt, att allt detta kan ske under en och samma dag. Det började med att vi på morgonen den 16 september åkte in för att tanka (det är väldigt billigt med alla typer av bränsle i Gibraltar, skattefritt). Efter tankning vände vi åter ut till ankringsplatsen, släppte ankaret, plötsligt hackar motorn ett par gånger och dör. Vi tittar på varandra och tänker högt "vilken jävla tur att det händer nu, och inte för 5 minuter sedan inne i hamnen bland alla båtar. Kan visualisera 55 ton stål driva mot alla plastbåtar. Öppnar maskinrumsluckan, kartar ner, till min stora förvåning ser jag 1 dm vätska flyta över durken i maskinrummet, känner adrenalinet börja pumpa.

Ropar på Lajla, vi börjar systematiskt söka orsaken. Vi tror först att det är en läcka men känner en svag doft av diesel, smakar på det, visar sig vara en blandning av diesel och saltvatten. Nu är goda råd dyra! Ska vi stå och sjunka på ankarplatsen?

Länspumpar ut dieslet i 20 litersdunkar som vi har med oss, blev ca 4 st. innan vi ser botten. Då konstaterar vi att dieslet har runnit ut ur manhållsluckan, förmodligen p.g.a. övertryck i tanken i värmen, luftningen har blivit satt ur funktion, tydligen. Hittar ett läckage på ingående kylarrör som ligger under vattenlinjen. Vi har svets med och rostfria elektroder, men som gammal svetsare vet jag att man inte kan svetsa med vatten i ledningen, och jag kan inte ta mej in till kajen och svetsa eftersom motorn inte fungerar. Elverket kan jag heller inte använda för att svetsa för även det behöver kylarvatten.

Nu börjar svetten pärla sig, ca 45-50 grader varmt i maskinrummet. Stänger bottengenomföringen, kapar av kylarröret där läckaget är, trär på ett gummirör, sätter 2 klammer på varje sida och problemet är löst!

Startar elverket, upptäcker ytterligare ett läckage på avgasröret till elverket. Samma procedur igen. Hittar ytterligare två stora hål i syrafasta ljuddämparen till elverket. Konstaterar att rostfritt, saltvatten och avgaser absolut inte hör ihop. Tillverkar en ny i plast.

Watermakern har nu helt lagt av. Tar kontakt med en expert från marinan. Han följer med ut till båten och konstaterar att den är felplacerad, den måste sitta under vattenlinjen. När vi köpte avsaltaren så sa man att den kunde sitta högst 1,5 m över vattenlinjen, vilket alltså visar sig vara helt fel. Så det blev till att montera om den.

Jaha, och så var det motorn. Misstänkte bränslefilterna, bytte alla. Efter avluftning vad det dags att provstarta motorn. Efter lite problem hackade den igång, jag sträckte näven i luften och utropade "Yippi!! Faan vad jag är bra!"

Men jag hann inte ta ner handen förrän motorn tvärdog igen. Skit!

Ner i maskinrummet, pumpade fram bränsle för att få bort luften men bränslet kom inte fram. Letade och letade. Visade sig vara en bränsleslang som det var läckage på. Jätteglad, upp igen för att starta, men samma ljud hördes som Jan Hammarlunds signaturmelodi i "bilradio" på 50-talet, Yyy -- Yyy -- Yyy ….. men utan själva starten.

Ner igen, skam den som ger sig. Letar ytterligare, hittar ytterligare en bränsleslang som förmodligen sög luft av någon orsak. Bytte även denna, monterade ner bränslepumpen, inget fel som jag kunde se. Upp och provade igen, nu var klockan 12 på natten. Efter lite Yyy -- Yyy -- Yyy så var det precis som i 50-talets version, motorn startade men vi fick själva nynna musiken!

Vi tvättar oss rena, jag tittar på Lajla, klappar henne ömt på kinden och säjer "Ikväll hoppar vi över gympapasset".