Efter storm får man alltid 2 dagars frist i hamn enligt sjölagen. I Algeciras fick vi efter mycket övertalning ytterligare 2 dagar, det är nämligen en ren industrihamn med jättebåtar på 300.000-400.000 ton. På en containerbåt räknade vi till minst 1000 containrar. Att dom flyter!

Hamnmyndigheten envisades med att vi skulle komma till dom på avresedagen. Vi förstod inte varför, men det gör vi nu. Dom ville nämligen ha 29.000 pesetas för dom 4 dagarna i hamnavgift. Samma taxa som de kommersiella båtarna, det var ton-pris. Vi försökte pruta på alla sätt och vis, det var en väldigt skitig hamn. Efter mycket prut fick vi ner priset till 22.000 pesetas (1.100 SEK). Vi kände oss inte nöjda, men det var säkert dom, att bli av med oss.

Så det blev till att åka tillbaka till ankarplatsen i Gibraltar. Båten såg rent ut sagt för jävlig ut, från vattenlinjen och en meter uppåt. 2 dagars skrubbning och 10 l avfettningsmedel så blev han i skick som ny.

Vi tog det lugnt några dagar och diskuterade vidare resmål. Vi beslutade enhälligt att skippa Mallorca och gå direkt till Kanarieöarna, en överfart på c:a 5 dagar. Så nu blev det till att vila och ladda till den.

Tisdagen den 28 september drog vi upp ankaret för en överfart på 570 M. Vi kände alla en viss oro att vara för nära den afrikanska kusten eftersom platsen, via rykten, har samlat på sig en massa skit i form av mycket besvärliga myndigheter, knarksmuggling och pirater.

Första natten befann vi oss på 30 M från Marocko men vi såg ljusen från några fiskebåtar efter kusten. Dom såg säkert oss också för dom gjorde sitt bästa för att skrämma oss. Lajla och jag hade bestämt i förväg att vi väcker den sovande vakten om någon båt kommer närmare än 1 M (1 M = 1852 meter).

Tommy tog hela första natten från 22.00-08.00. Vid 01-tiden på natten började fiskarna med tillrop på VHF:n: ”We coming to take you”, We can see you”, och en massa bladder. Det pågick ett par timmar. Stämningen och det totala mörkret gjorde nog sitt till, för jag måste medge att de lyckades att skrämma mej litegrann.

En av båtarna närmade sig och höll kurs rakt mot oss. Jag gjorde en 45 gradig gir när dom nådde 1 M avstånd men det hjälpte ingenting, dom följde efter i alla fall. När dom var på 500 meters avstånd väckte jag Lajla. Vi höll stadig kurs, dom gick förbi oss på 300 meters avstånd, girade runt oss och försvann tillbaka därifrån dom kom. Kändes skönt när vi såg deras akterlanterna. Lajla gick och lade sig igen.

Efter en orolig natt kändes det tryggt när ljuset och solen återvände på morgonen.

Vi har som rutin att då och då titta ner i motorrummet och se att allt är okey. När jag öppnade luckan den här morgonen hörde jag ett porlande ljud jag inte kände igen. Tände lyset och såg till min stora fasa vatten forsa in i motorrummet! Ropade på Lajla, vi såg att en 1-tums kran på inkommande kylarvatten hade gått av. Lajla tog trasor och höll för med handen medan jag gjorde iordning en träplugg som passade till dito.

Väl ditslagen pustade vi ut och läckaget hade hävts. Efter att ha länsat ut en 50 l vatten konstaterade vi vilken otrolig tur i oturen vi haft, för läckaget kan endast ha pågått i ett par minuter. Blotta tanken på en sämre tajming, vad hade skett?

2:a och 3:e dygnen knallade på, vinden var jämn och kraftig, mellan 13 och 18 sekundmeter. Lite gungigt, men vi hade fått bra sjöben allihopa så det störde oss ingenting. Barnen var endast irriterade när bord och skolböcker for åt olika håll.

4:e dygnet tilltog vinden ytterligare, uppåt 20-22 sekundmeter. Började bli irriterande stora vågor, men fortfarande ingen klagan, och inget illamående.

Tjejerna stod bak i aktern med flytvästar på och fascinerades av att se vågorna komma ovanifrån, och i samma ögonblick som känslan kom av att vågen skulle slå över, lyftes båten upp 5-6 meter och surfade mjukt framåt. En mäktig känsla!

Tyvärr så ser vi att vi kommer att angöra Lanzarote mitt i natten. Miss i planeringen! Vi hör ett brak, tittar ut och ser att storseglet gått sönder rätt av (”skörat” för båtbögar). Inte mycket att göra nu i den här hårda vinden. Borde ha revat tidigare men vi lurades av båtens stabilitet. 60 ton tar ut sin rätt. Vi lär av misstagen, men det kostar!

För er som har läst Sagan om Ringen och visualiserat den mörka hären som rider förbi. Exakt samma känsla hade jag när vi skulle angöra Arecife på Lanzarote kl. 05 på morgonen den 2 oktober. Att se de mörka vågtopparna komma tvärs och släcka ut ljusen från staden och känna båten gripas tag om och slungas åt sidan, för att senare se ljusen tändas igen. Dessa ryttare kom c:a 1 gång i minuten.

När vi väl kommit in och ankrat upp, så kände vi att natten varit tuff mot oss, ingen sömn, skulle bli underbart att lägga sig och sova. Då tittar barnen upp och med entusiasm i blicken utropar ”Oh, är vi framme!”. Vi säjer ”Gå och lägg er, tjejer, nu får ni sova hur länge ni vill”. Dom svarar ”Sova? Vi har ju sovit hela natten!” Vi suckar och säjer ”Det har inte vi så låt oss sova nu”.

Barnen väcker oss vid 1-tiden på dagen, Linn har gjort middag, ris och skinka med ananas. Toppen! Härligt med underbara ungar!

Bottnen på ankarplatsen var dålig, lavaklippor och mycket ankarskrot och båtvrak. Vi beslutade oss för att flytta båten till en kaj i närheten. Ankaret hade satt sig fast, Tommy var tvungen att premiärdyka med dykarutrustningen. Det visade sig att vi hade 5 st gamla ankarkättingar hängande på vårt ankare.

Efter att ha frigjort dom så kom marinans ägare och erbjöd en plats för vår båt i hans marina. Vi sa ”Finns det verkligen plats för vår stora båt?”. Han svarade ”no problemo, no problemo!”. Vi blev glada och efter att ha gjort upp ett bra pris, snåla som vi är, (175 SEK/dygn inkl. el och vatten) beslutade vi oss för att gå dit.

På ingående till marinan hör vi Rafael - ägaren – utropa ”Mamma mia, detta är ingen båt, det är en färja!”

När Rafael såg båten första gången vid kajen stod han på ett lastfartyg och tittade ner på oss. Nu stod han på marinans brygga och tittade upp på oss!

Rafael skulle gärna ha velat säja ”Nej, det går inte”, men det var för sent.

Stora delar av marinans besättningar engagerades för att lotsa in ”Viking lands”-ferryn AVANT. Tre ordinarie båtplatser gick åt, men Rafael var ändå nöjd att inget hade kommit till skada.

Innan han gick bad han oss att hålla ett öga öppet under natten så att inte vår tunga båt skulle dra iväg med hans bryggor. Stackars Rafael!

PS. Apropå pirater, så berättade våra italienska vänner för oss att dom blev attackerade på endast 20 meters avstånd, men dom lyckades gira sig undan eftersom deras fart var god, c:a 10-11 knop, men dom var endast c:a 15 M från den afrikanska kusten.

/Vi på AVANT