Vi har nu varit ett par veckor på Lanzarote, vi ligger i en marina för första gången. Vad Lanzarote beträffar så har vi hyrt en bil och åkt runt en hel del på ön. Det känns lite märkligt att efter så kort tid med våra nordborliga ögon, lämna en kommentar angående deras tillvaro. En sak är säkert, det är jävligt kargt. Lanzarote är inte speciellt turistigt förutom ett par badorter söderut.

Vi ställer oss alltid frågan när vi kommer till nya platser; skulle vi kunna bo och leva här? Den kolsvarta sanden som du möter på alla odlingsbara ytor gör landskapet märkligt och ovackert. Lavastenar till förbannelse och inte ett grässtrå så långt ögat kan nå. Väldigt främmande. Så vårt svar: tveksamt, men klimatet är kanon, i det närmaste oslagbart.

Vi har mött många människor från andra båtar som beskriver det här ”månlandskapet” som otroligt fascinerande, spännande och vackert.

Det vi har upplevt som mest positivt på hela resan hittills, vilket vi inte trodde från början, det är att få vara tillsammans hela familjen i en så oplanerad vardag.

Med oplanerad menar vi att vi vaknar, vi äter frukost, ingen bryr sig om vad klockan är, vilken dag det är. Tommy går ner i sitt ”hobbyrum” (maskinrummet) och det är oftast Lajla som sen sätter igång tjejerna med skolarbetet. Vi äter när vi blir hungriga (ofta), vilar när vi är trötta (då och då), motionerar när vi är sugna och känner behovet (sällan). Vi som har idrottat hela vårt liv ser Michelinvalkarna lite här och där. Ack, ack, ack, vilket förfall!

Det vi har märkt är att vi får inte mindre gjort än förut, utan vi styrs mer av behoven än tiden. Känns jävligt skönt!

En annan intressant aspekt med vår tillvaro är, att trots vår tajta samvaro, dygnet runt, så finns det inte en tillstymmelse till att vi tröttnar på varandra. Konflikterna är färre än i vardagen hemma.

Fördelen med att bo tajt är att det blir nära när man ska tafsa på mammas tuttar. I samma stund som den meningen skrivs så uppstår en intensiv debatt, som tangerar konflikt. Lajla vill nämligen, för att beskriva hur det verkligen ÄR, att det ska stå tafsa på pappas kuk också.

Yttre tidspress, klocka, dag, har bytts mot inre motivation. Det syns inte minst på tjejernas ambition på skolarbetet. Det är nästan svårt att få dom att sluta på kvällarna, när vi själva känner tröttheten tränga på. När klockan är 7, halv 8 på kvällarna och Lajla känner sig trött och tjejerna kommer med nya uppgifter som dom vill ha hjälp med, då hörs hennes ”hjälp, jag orkar inte mera, det har ringt ut för 10 minuter sen!”.

Men vi bör tillägga att vi tror att vi är ett undantag.

Vi ser både små och stora konflikter på andra båtar i form av slitningar, osämja, m.m. T.ex. en kväll när vi skulle lägga oss så hörde vi en konflikt på en fransk båt i marinan. Det var två äldre herrar i 60-årsåldern som tydligen inte stod ut med varandra längre. Den ene knackade på våran grannbåt och frågade om han fick nattlogi, för att dagen efter packa ihop sina grejor och sticka.

Vårt intryck av långseglare är att många av dom är jävligt självupptagna och tycker dom är väldigt häftiga och annorlunda. Det känns som om många av båtarna lever med en vision, en dröm, som dom ska leva upp till.

Vi gick in i vår resa väldigt förutsättningslöst, utan någon inre bild att styras av, och fortfarande känner vi att vi inte är seglare utan resenärer.

Ni som känner oss vet att Tommy är en riktig hare när det gäller att prova nya matgrejor. Får han sin Bullens pilsnerkorv så trivs han bäst. Trots det har vi hunnit med en hel del lokala restaurangbesök. Vi har testat olika fiskrätter, bl.a. bläckfisk. Tommy petade lite i räkorna. Lajla och tjejerna var lite tuffare, men om sanningen ska fram så föredrar vi allihop en smörstekt öring med färskpotatis.

Annars saknar vi nog bara filmjölk och Leksands brunbrända och några riktigt goda vänner att sitta på vår uteplats och skvallra med.