Nu var det väl själva faan om vi inte ska få fisk!

Vi har kontaktat Kanarieöarnas mästare i havsfiske. Han har hjälpt oss och plockat ihop grejor för 51 000 pesetas. Han garanterar att om vi inte får fisk inom två veckor så får vi komma tillbaka med grejorna. Han vet visserligen att vi inte ska åt det här hållet mera, så i samma veva gav han oss tre års garanti. Säja vad man vill men duktiga affärsmän är dom.

Så vid gryningen kl. 7 morgonen därpå (25 oktober) så kastade vi loss tamparna från marinan i Arrecife, inte en människa syns till ännu, det dröjer åtminstone en timma innan det blir någon aktivitet.

Vi hinner bara komma en ½ M ut så hör vi ett knackande ljud ifrån propelleraxeln som är så kraftigt att vi bedömer att vi inte törs fortsätta. Vi vänder åter in i Arrecife och ankrar upp för att kolla axeln.

Tommy plockar ner några axeltätningar, båten är försedd med en Cederwallsbox vilket innebär att axeln ligger i ett oljebad. Han gör ritningar av tätningarna och flänsarna, kontaktar tillverkaren i Göteborg via fax och telefon. Tillsammans med expertisen kommer vi fram till att vi inte hittar något fel.

Tommy dyker ner och kollar propellern utifrån och konstaterar att ett två centimeter tjockt lager med vassa snäckor (havstulpaner) kanske kan vara orsaken till snedbalansen på propellern, som har en diameter på 107 centimeter.

Medan Tommy låg och hackade bort snäckorna med en stålspackelspade, låg Linn och snorklade och tittade på. Hon tittade upp och ropade med förskräckt röst ”Mamma, mamma, fiskarna äter på pappa!” Men det var bara det att fiskarna var väldigt ivriga att äta upp snäckskalen som Tommy hackade dän.

Efter en timmes jobb så var det bara provturen som återstod. Lajla frågade om vi skulle äta först. Tommy frågade ”Vad blir det?”. 

”Ugnspannkaka med bacon och glass och hallonsylt”.

”Mums, mums, mums, men jag kan inte koppla av förrän jag har kollat resultatet med propellern”.

Upp med ankaret och ut på en sväng, inte ett ljud från axeln, bara motorns spinnande! Lajla tittar på hjälten och säjer ”Ikväll är du värd ett extra!”.

Det blev en solig och lugn överfart till grannön Fuerteventura på 30 M, med nya fiskedon utslängda efter båten, med Mio ivrigt spejande efter tonfisken, svärdfisken, hajarna, guldmakrillen.…

Mio tittar på Tommy och säjer ”Varför nobbar dom våra krokar när alla andra får fisk?”.

Jaa, vad ska jag svara. Jag försöker med att ”vissa människor är bra på att bygga hus, andra är bra på matematik, en del passar för att prata i telefon och en del är duktiga på ishockey.

En del är mindre bra på att sälja skor, och vissa är odugliga på att fiska, och det är jag!!

Mio tittar på Tommy och säjer ”Men pappa, man får inte ge sig, om vi kämpar på så kommer det säkert att nappa några stora fiskar, tror du inte det, pappa?”

”Joo, du har nog säkert alldeles rätt, för så sa ju Rodriguez Alvarez, Kanarieöarnas mästerfiskare”.

Vi angjorde Corralejo på Fuerteventura på eftermiddagen. Vi fick ligga ”billigt” (enligt Kanarieöarnas taxa) 150:-/dygn, långsides längst ut på en pir. Vi låg riktigt bra.

Tills första färjan brakade in en timme senare.

Den lade sig 20 meter framför oss. Motorerna från färjan vispade runt vattnet omkring oss och vår båt slet i förtöjningarna och kastades mot kajen som en yster hingst, och det jävliga var att kajen var byggd av krossade lavastenar, vassa som rakblad.

Nu förstår vi varför priset var så billigt.

Nu var vi tvungna att handla kvickt om inte båten skulle slås sönder mot kajen. Vi fick användning för våra ekplankor som vi hade släpat med oss. Vi fäste upp 10 fendrar, hängde ekplankorna mellan kajen och fendrarna för att skydda dom från att skäras sönder av de vassa lavastenarna.

En timme senare när det var dags för avgång för Canaria Ferry så var det tack och goodbye med våra snygga plankor som vi var så stolta över. Repen som vi hängt plankorna i skars av mot kajen.

Raskt ner och letade efter stålvajern som jag vet vi hade släpat med oss. Efter lite letande hittade vi vajern och fäste åter upp plankorna snyggt och prydligt med några vajerlås.

Tidigt på morgonen vid 4-tiden vaknar vi av att båten dunkar mot kajkanten igen. Vi tittar ut och ser att vinden har tilltagit, sjöhävningen är ganska grov, den blir det i dessa vatten.

Här skulle man ju haft betalt för att ligga!

Lajla och jag tittar på varandra.

”Vi måste ut på stöldturné”, sa Tommy. ”Vi måste leta efter gamla bildäck att hänga upp som fendrar”.

Sagt och gjort, efter 2 km och 45 minuter kom vi släpande på 4 bildäck av olika storlekar. Vi fäste dom med stålvajer och vajerlås (det gäller att ha mycket reservdelar).

I gryningsljuset ser vi Canaria Ferry komma ångande in mot vår kaj, man kan riktigt se flingrinet på kaptenen när han vispar runt vattnet med sina 2000 hästar.

Men den här gången får han tji, för vår båt studsar bara lite mjukt mot alla bildäck som hänger utanpå plankorna, som i sin tur hänger mot fendrarna, som i sin tur smeker vår båt.

Här är det svårt att beskriva den tillfredsställelse man känner.

Precis som en idrottsman som har jobbat och kämpat och slitit hårt för att nå sitt mål,

plötsligt står man där högst upp på prispallen och känner sötman uppblandad med publikens jubel.

Vilken härlig känsla! Det fattades bara nationalsången, men vi nöjde oss med att nynna Hanna från Arlöv.

Corralejo, turismens eldorado! Det mest turistiska vi hittills besökt, men det betyder ju inte bara nackdelar. Massor med fina restauranter med bra service och jättegod mat. I övrigt härlig temperatur, underbara kvällar.

Dagen efter hade vi bestämt träff med några goda vänner från Sverige, som var här på semester.

Vi hade en underbar dag, precis så underbar som den klassiska bilden av uppankrad båt utanför en öde ö, med en lagun.

Vattnet var så klart att man utan problem kunde följa ankarkättingen 35 meter bort, och även se ankaret gräva ner sig i sanden på 12-15 meters djup.

För att ta sig in i lagunen var man tvungen att passa högvatten, då fanns det 1 meter för dingen att ta sig in. Sen stängde revet portarna tills nästa högvatten kom.

Det fanns en härlig sandstrand i lagunen och vi snorklade och badade hela dagen.

Linn och Mio njöt och tyckte det var jättekul att träffa några svenska kompisar och få prata svenska. Det har dom inte gjort på hela resan.

En av vännerna tycks ha ett helt fruktansvärt bra balanssinne. För det sägs ju att de som har bra balanssinne lättare blir sjösjuka, och jag har aldrig sett någon bli så snabbt och kraftigt sjösjuk. Efter 3 minuter i nästan totalt stiltje hörde vi ljudligt och såg bildligt frukostmackorna komma flytande. Dom hade tydligen haft med sig Scans prickig korv med sig hemifrån, för det såg jag.

Det blev en plågsam halvtimme ut till ön för honom. Men så fort han lämnade båten så var allting väl och han mådde prima.

Men så blev det en hemresa också. Då tog det bara 45 sekunder innan lunchen kom. Även där fanns Scan inblandad i form av medhavd varmkorv från ICA Tängsta i Stigtomta, nu i form av stuvning. Killen måste ju ha valt fel yrke. Han är ju given som lindansare med paraply och ballerinakjol.