Yngve August Verner Hammargren

I 2a äktenskapet med Helena Nilsdotter föddes Lydia, Yngve och lillasyster Frida. När farfar var 6 år flyttade familjen till Flygsfors i Madesjö socken och där blev han kvar till sin död .Hans farbro Otto hade då startat ett järnbruk där hans bröder fick
anställning som smeder. Det var ett hårt arbete på järnbruken på den tiden, myrmalmen hämtades ur våra småsjöar och hanteringen på småbruken var nog primitiv. Han berättar själv i Madesjö sockens hisstoriebok hur han som mycket liten kunde få följa med när transporter av färdiga produkter, mest handlade det om skeppsknä till segelskutor, skulle gå med oxar till hamnar vid ostkusten tex Pataholm som då var utskeppningshamn. En sådan resa kunde ta en hel vecka i anspråk. Skolgången var mycket primitiv, mest var det en ambulerande skola ute i byarna. Ibland fick han gå från Flygsfors till Flerohopp ca 1 mil för att få gå i skolan, men där hade han en farbror Aron som var hammarsmed vid bruket där han
kunde få bo i veckan och sen vandra hem på lördagkvällen. Sin första arbets- anställning hade han som smeddräng hos en av hammarsmederna vid Orrefors bruk. Han var ju bara ett barn men fick trots sin ungdom även arbeta under nattskiften. Alltnog fick de små järnbruken svårt att hävda sig när stordrift av
järnindustrin påbörjades så det blev till att söka nytt arbete, denna gång vid glasbruken, han blev lärling vid sliperiet på Kosta glasbruk, men därefter anlades ett fönsterglasbruk i Flygsfors efter järnbruket omkr 1888 och där lärde han sig detta hårda yrke och höll på till dess att fönsterglasbruket lades ner 1920.
Mycket hade emellertid hänt på det personliga planet under denna tid, han hade träffat sin Linda eller som hon hette Theolinda Gustafsdotter, en vacker flicka, dotter till storbonden på Rismåla Östergård, Bidalite. De gifte sig 18 mars 1894. Hans far och mor hade också under denna tid flyttat till Flygsfors och köpt sig ett
hemman på 1880-talet och där fick nu det unga paret flytta in som seden var. Farfar Yngve flyttade inte från detta hem förrän sista månaderna av sitt liv. Alltnog där föddes deras barn Tvillingarna Erik och Bror 1895-09-22, Karin 1897-11-30 och Greta 1899-12-05. Jag vet att farmor var en mycket bestämd person, så det var nog ordning och reda i det hemmet och barnen fick lära sig hyfs, fick
den skolgång som den tiden kunde erbjuda. Alla skulle ha ett respektabelt yrke, min far Erik blev plåtslagare, fabror Bror blev skräddare, faster Karin gick på slöjdseminarium i Mariannelund och blev handarbetslärarinna och faster Greta kostades på en realexamen och fick anställning som kontorist i Kalmar. Att sedan
alla i någon mån avvek från sin yrkesbana är en annan historia. Min far berättade att det nog många gånger var hårda tider och han som var äldst fick tidigt ge sig ut i arbete. Under krigsåren 1914-1918 var det ont om mat och farfar och han gick långa vägar till bönderna för att köpa mat ibland förgäves. Efter fönsterglasbrukets nedläggning fick farfar söka sig till andra glasbruk, en tid var han med min far i Kronofors, men så småningom startade glasbruket på nytt i Flygsfors och han fick återvända dit, där han så småningom blev mästare. Allt detta hände ju under den tid när arbetarrörelsen växte fram i Sverige och farfar var en av pionjärerna inom fackföreningsrörelsen. Han blev även kommunal förtroendeman och var mycket aktad och anlitad i kommunala, sammanhang. Det kom mer perioder med dåliga tider för glasbruken, vid ett tillfälle, det var i slutet av 1920-talet då vi bodde i
Smålands Anneberg bodde han hos oss en tid. Då tog han tillfället i akt och lärde sig att göra träskor hos en skomakare på vår gata. När han kom hem till Flygsfors satte han igång med tillverkning och det höll han på med in i det sista. Han hade en liten verkstad på gården men på vintern när det var kallt flyttade han in i
köket. Det var inte lätt att vara husmor i det köket. Men glasindustrin gick en ny blomstringstid till mötes och han återupptog arbetet i hyttan med liv och lust. Han var en mycket omtyckt person. Han arbetade i hyttan full tid till dess att han
var 70 år och hade verkligen svårt att sluta då pigg som han var till hälsan. Farmor gick bort 1938 men han bodde ju kvar i stugan, nu tillsammans med min farbror Bror och hans familj. Vi hade flyttat till Flygsfors vid denna tid och det tyckte han var roligt det förstod jag. Han fortsatte att gå sin runda upp till bruket varje dag vid tio-tiden och det blev en sådan vana att hade han inte kommit upp dit vid den tiden så brukade personalen ringa hem till mamma och fråga vad som hade hänt med Hammargren idag. Jag har många fina minnen av honom, bl a minns jag att han alltid var med vid julottan, en del gånger gick vi genom skogen till Flemmingelands kapell ca en halv mil genom skogen, det kunde vara snö ibland, men farfar hittade stigen i mörkret. Ibland fick vi faktiskt ta bil till Madesjö kyrka, det var ju 1* mil dit men farfar var alltid med. Det var alltid så roligt att prata med honom för han var ju så positiv, han hade nog sina krämpor med tiden, men när man frågade så svarade han alltid att det är så bra, så bra. Han gick med käpp och var ganska böjd i kroppen, hade inte många tänder kvar i munnen mot slutet men var alltid glad.
Han trivdes bäst hemma hos sig själv i Flygsfors, längtade alltid hem till sitt, en gång fick vi honom att hälsa på hos oss sedan jag gift mig och var bosatt i Ljungby, men jag minns att han inte sov så gott på natten och började tidigt på morgonen prata med min far om att åka hem. Andra minnen jag har är vid alla hans jämna födelsedagar då det alltid var mycket uppvaktningar och festligheter. Han var ju så
omtyckt av alla och vid sådana tillfällen fick han ju bevis på det. Jag uppfattade honom som en klok person men vet att han hade litet svårt att anamma alla nymodigheter, bl a att plasten kom och började slå ut glaset på en del områden, då kunde han säga vad han tyckte om "den förblommade "blasten" det är ju inget att ha". Ja han fick ju uppleva stora förändringar under sin långa levnad men han önskade inte den gamla "goda " tiden tillbaka någon gång. Mot slutet av sin levnad fick han uppleva att hans son Erik gick bort före honom och då tycktes han tappa livsgnistan, han hade då fått flytta till ett sjukhem i Nybro där han sakta tynade bort i sitt 95 år. När jag tänker på min farfar ser jag honom som en glad, pratsam, arbetsam person med en positiv livssyn.