Gerd Karin Sig-Britt Hammargren

Sånt var livet
Här ska jag försöka skriva ner något om hur mitt liv har varit. När mina föräldrar gifte sig bosatte de sig först i Kronofors/Fröseke. Det var svåra år med arbetslöshet och pappa som egentligen var utbildad till plåtslagare fick ta anställning som anfångare vid Kronofors glasbruk. Tidigare hade han bott tillsammans med sin far i ett litet rum med någon primitiv kokmöjlighet, men när mamma kom fick de ett rum och kök. Farfar bodde fortfarande kvar hos dem och blev nu utan sin sängplats. Det var då han skaffade fram litet virke hemma i Flygsfors och snickrade ihop den bastanta kökssoffa som gått i arv och som så många i vår familj har sovit i och som vi älskar. Alltnog det blev bara ett år i Kronofors men där blev jag till och nästa år flyttade mina föräldrar till Gadderås , där pappa hade arbete på glasbruket. Pappa hade tagit körkort det året och han och en arbetskamrat, Harry Sporre, hade fantiserat om att kunna köpa en gammal bil som de skulle kunna köra i trafik med. Man får tänka att det mesta trafiken på denna tid gick med häst och vagn och vägarna var nog mest avsedda för sådana fordon, så det var ett stort vågspel de gav sej in på. För att kunna finansiera det hela fick mamma dela med sej av sin sparade slant. Hon hade under sina 12-åriga tid som hembiträde hos patron Svensson som ägde Flygsfors glasbruk kunna spara 5000 kronor, det var en förmögenhet på denna tid, och hon var inte helt villig att lägga sina pengar på detta tvivelaktiga sätt. Men det blev ett köp och jag tror inte att det var någon lysande affär för kumpanerna. Men någon gång fick de en skjuts till Nybro eller Kalmar och det var många hästar som föll i sken när deras Ford V8 kom farande i 30 km som nog var hög fart på den tiden. När jag skulle födas var bilen bra att ha för att pappa i god tid skulle köra mamma ner till min moster Anna som bodde i Rismåla i Nybro där det fanns tillgång till barnmorska på nära håll. Hos moster Anna fanns då morbror Axel som var murare och mina kusiner Iris, Birger och Stina. Birger har berättat för mig om dagen när jag föddes. Det var en lördag och barnen gick ju i skolan och han tyckte att det var så synd om moster Gerda som hade ont när han gick hemifrån men när han kom hem på eftermiddagen var jag född och allt var bra igen. Jag föddes den 3 oktober 1925 .
Mitt första år bodde vi kvar i Gadderås men så hösten 1926 fick pappa genom sin faster Frida som bodde i Smålands Anneberg reda på att de sökte en plåtslagare vid Tändsticksfabriken där och han fick den platsen.
I november 1926 gick så flyttlasset och den gamla Forden fick ta oss dit. Mamma har berättat att det var så dimmigt att pappa fick krypa utefter vägkanten och resan tog en hel dag och bohaget kom inte fram förrän nästa dag de hade fått ta in på vägen. Det var nog spännande med en liten ettåring i bilen.
Vår första bostad i Anneberg var ett rum och kök hos lokförare Andersson och hans underbara familj, jag kom att kalla paret Andersson för tant och tante de hade en dotter som hette Ebba och alla var så snälla mot oss. Jag har väl inte så mycket minnen från mina första år men järnvägen Anneberg -Ormaryd en mycket smalspårig historia gick ju utanför huset så mamma fick väl hålla reda på mig. Hon har också berättat att jag försvann ibland och hon efter mycket letande hittade mig i en skola som låg några hundra meter hemifrån. Jodå jag ville så gärna "gå i kolan". Den lusten har hållit i sig som skall framgå av historien.
Min pappa hade under sin ungdom ådragit sig dålig mage och han fick blödande magsår och låg sjuk lång tid under dessa år. Det blev ju svårt med ekonomin för det förekom ju ingen sjukkassa eller liknande under denna tid. Bilen fick ju säljas i det skick den nu var och mammas pengar rann ju undan. Hon har berättat att hon som avskedsgåva av sin arbetsgivare fru Svensson fått en 25-krona i guld, som hon sagt "att den ska Gerda spara till en gång hon är i verklig nöd". Det tyckte mamma hon var nu så hon fick ta sin "lyckopeng" som hon sa och så småningom redde situationen upp sig och pappa blev bättre och började arbeta igen. Då blev pappa erbjuden att vara med och dela en penninglott på 4 man. Den kostade nog 2 kr tror jag och det fantastiska hände att de vann högsta vinsten som var 100.000 kr på den tiden. Det blev ju 25.000 kr för var och en och det var ju en svindlande summa för dem. Så nu började mycket att reda upp sig.
1928 var det nu och då byggde de ett hus uppe i utkanten av samhället , Hagalund hette området. Jag minns mer från denna tid, allt blev ju så roligt. Huset kostade 15000, litet nya möbler blev det och pappa köpte faktiskt en ny bil . Han hade fortfarande ambitionen att köra litet trafik med den och det blev nog litet mer att göra för honom nu. Så satte han upp en liten plåtslageriverkstad där han skulle arbeta privat på lediga stunder. Han hade som väl var en lärling till hjälp för det blev litet mycket för honom själv ibland. Jag ska nu berätta varför.
Sedan sin tidiga ungdom hade pappa varit engagerad i den gryende arbetarrörelsen på olika sätt, i nykterhetsrörelsen hårt engagerad, fackföreningsrörelsen var på frammarsch och han gick många gånger i främsta ledet. Allt detta ledde till att han blev mycket utnyttjad i alla sammanhang. I Anneberg var han ordförande i Norra Solberga kommunalfullmäktige, i kommunalnämnden, i avd för Sv Grov och Fabriksförbundet, han var kassör i fattigvårdsstyrelsen. Där kan jag nämna att det varje söndag var sammanträde efter gudstjänsten i kyrkan och att han då hade i uppdrag att dela ut bidrag till de behövande. Där fick jag göra en insats när jag blev i skolåren, jag fick gå till många gamla och sämre ställda med deras lilla bidrag till försörjningen. Jag vet att jag alltid var så välkommen och fick ibland en karamell som tack. Pappa hade också ett engagemang i Föreningshuset som vi sade, där visades film ibland och det var han som körde projektorn. Då fick mamma och jag gå med gratis. Ibland var ju filmerna barnförbjudna så mamma hade väl vissa skrupler för min skull men jag fick hänga med i alla fall.
Pappa var också ofta anlitad som föredragshållare , kanske var han litet agitator också. Detta var ju under hårda år för arbetarrörelsen, men jag minns ju att mamma och jag följde med många gånger då också, det är många hårda träbänkar i kalla föreningslokaler som jag somnat på. En gång var jag med honom ensam hemma i Anneberg, det var innan jag börjat skolan och var inte meningen att det skulle ta så lång tid, men diskussionens vågor gick väl höga och när klockan var ett på natten kom han ihåg mej och vi började traska hemåt i natten, på halva vägen mötte vi en mycket förgrymmad mamma, hon tyckte inte att hennes gubbe tog det rätta ansvaret för sitt barn. Efteråt har jag ju förstått att han gjorde en stor insats i samhället, men ibland blev det nog litet för mycket för honom.
Som ni förstår levde min pappa ett hårt liv, först sköta sitt ordinarie arbete på fabriken, så göra litet extra diskbänkar eller vad det nu var i verkstan , sen kanske det var en körning till Nässjö eller Eksjö med bilen, nästan varje kväll var det sammanträde någonstans, på lördag och söndag var det ingen ledighet heller. Ni förstår att det var inte så ofta jag såg min pappa. Detta tog ju hans krafter i anspråk att han fick tillbaka sina besvär med magsår och tråkigheter med hälsan. Han var dålig på att äta ordentligt, tyckte om fel mat och kaffe , han rökte också sin kära pipa och det var inte bra. 1935 genomgick han en stor operation på Eksjö lasarett som han klarade genom att som jag sa" han hade ett gott hjärta". Men hälsan var bruten
Nu får jag berätta att detta i alla fall var en mycket lycklig tid i mitt liv. Mamma var ju en duktig kvinna som med kraft tog hand om allt praktiskt hemma. Hon trivdes med att styra i hemmet, hon odlade en stor trädgård med mycket fruktträd, buskar och blommor. Vi hade tom en liten åker där vi odlade havre, för mamma hade höns och stor hönsgård och hennes pullor mådde bra. Men det var hon själv som fick nacka ungtupparna eller hönsen när det var dags, sånt kunde inte pappa, det var hon som högg björkveden till spisar och kakelugnar som vi hade, ja alla sysslor som normalt ett manfolk tar hand om det gjorde hon så självklart. Vi bodde grannar med pappas faster Frida och hennes man farbror Emil och när det behövdes två man var det han som hjälpte till.
Min barndom förflöt nog ganska lugnt, men jag hade ju en önskan som aldrig blev uppfylld, det var att få syskon. Jag hade en bästa vän som hette Eira Eriksson och hon hade det som jag saknade tre äldre bröder, två äldre systrar och en lillasyster. På hennes gård fanns höns och kalkoner, kaniner och grisar, en lekstuga och en dubbelgunga så gissa om jag trivdes där. Så småningom förstod jag ju att det inte fanns något överflöd i detta hem men jag fick ju ibland dela deras måltider och jag tyckte alltid att det var fest. Vi var verkligen riktiga bästisar och följdes åt i vått och torrt. Hon hade tillgång till sina syskons cykel och det var hos henne jag lärde mig cykla. Detta var under terminstid så lärarinnan frågade mig en dag om jag led av svartsjuka så blåslagen var jag över hela kroppen. Det dröjde innan jag fick en egen cykel, det var på min 10-årsdag och jag tror nog inte att det fanns en lyckligare flicka än jag just då. Cykeln hette Speed och hade ballongringar men vad brydde jag mig. Att sen pappa fick använda den hela dagarna, för han lade tak på socknens kyrka då och hade några kilometer dit, det gjorde heller ingenting för kvällarna var mina.
I Anneberg fanns inga badplatser, det fanns visserligen en liten damm i närheten av fabriken, men där var så djupt så där fick bara den som kunde simma bada och knappast det. Istället var vi hänvisade till en å som ledde till Vesseldasjön, djupet kanske var en meter och var grumligt och fult, vi fick vandra ca 3 km i sommarvärmen och så hem igen, så inte lärde jag mig simma förrän jag fick denna cykel och kunde få följa med till en bättre sjö som låg ca en halv mil bort och hade riktig botten. Då var jag elva år och jag blev ingen storsimmare.
När det gäller Eira så var hon ett år äldre än jag och fick ju börja skolan ett år före mig. Då blev det kris men jag löste det med att stå och hänga vid skolporten och hon hade en snäll lärarinna så jag fick komma in och sitta med ibland på lektionerna. Då trivdes jag och sen lekte vi på eftermiddagarna. På vintern var det ju spark som gällde. Hemma på gården var det en svag lutning från uthusen mot vår förstubro och där skrek jag Se upp i backen och så körde jag på förstubron. Sen hade vi en jordkällare och där gjorde man ju kana. Hämtade vatten i gårdspumpen så det frös till riktig is. Sen hade vi ju en väg ner till samhället som hette Kroalia, där var ganska brant och halt och vi kopplade alla sparkar efter varandra och körde tåg. Ibland körde vi ju omkull och det blev ju en och annan skråma men sen var det upp igen. Det fanns ju inga bilar att tala om på denna tid. Mest bara hästskjutsar och det var ju jätteroligt att hänga efter släden därbak och tjuvåka. Bonden tyckte ju inte alltid om det för hästen fick ju mycket att dra, så han kunde slå till med piskan nån gång. Men för det mesta gick det bra En gång när jag var ute för att möta pappa när han kom från fabriken kom en sådan hästskjuts och jag trodde jag skulle hinna med en sväng så jag for iväg med bonden åt Vesselda till och när han kom fram förstod jag att jag hade åkt för långt, jag hade flera kilometer hem och började sparka hemåt. Då mötte mig en flicka som mamma hade skickat ut för att leta efter mig. Hon talade om hur arg mamma och pappa var för jag var ju förbjuden att åka efter hästabynner som jag sa. "Nu får du stryk det hade min mamma lovat, så det var en mycket snopen liten flicka som klev in i köket och mycket riktigt där stod mamma och pappa och riset var framme, mamma frågade pappa vem som skulle göra det, men pappa han sa "Gör det du Gerda" och sen lommade han ut i verkstaden. Jo då jag fick lägga mig över stolen och dra ner byxorna , men jag lovar att det var inget hårt rapp jag fick i baken. Sen var jag försiktig med hästabynnerna.
Jag var mycket lycklig när jag fick börja skolan. Min fröken i småskolan hette fröken Sara Gustafsson och hon var en ängel. I mellanstadiet hette lärarinnan fröken Jonsson. Då skulle man också undervisas i slöjd. Då blev det kris igen, delvis beroende på att jag inte hade handlag och att min mamma inte heller var någon duktig handarbetare heller , så det blev kämpigt för mig. En dag grät jag och sa till fröken att jag var sjuk och bad att få gå hem, mamma förstod nog hur det var ställt och lät mig vara en liten stund så efter ett tag sa jag att nu är jag allt bättre och vandrade ner till skolan igen och återupptog min trassliga stickning. Något duktig i handarbete blev jag ju aldrig men jag kämpade mig fram och slutade med a i 6e klass. Så det så.
I 5e klass blev magister Karlsson min lärare, nog så sträng men rättvis. Jag var nog en liten sprakfåle och hade min hyss och när pappa en gång träffade honom och frågade honom hur jag skötte mig i skolan svarade han sanningsenligt" Jo hon är mycket duktig, men hon är vild! Alla tyckte nog inte att jag var vild utan att jag alltid var glad, jag minns att folk sa till mig att du skulle inte heta Sig-Britt utan du skulle heta Solbritt för jag var nog pigg. På söndagarna gick man ju i söndagsskolan och det tyckte jag alltid var roligt, jag var aldrig blyg utan när de frågade mig om jag ville sjunga på julavslutningen eller sommaravslutningen så gjorde jag det utan att tänka på om jag hade den rätta sångrösten. Men det gick alltid hem och mamma satt i bänken och snöt sej av rörelse.
Det åskade mycket på den tiden i våra trakter. I skogen ovanför vårt hus fanns en rävfarm och det sades att den drog blixten till sig och det var ofta som blixten slog ner där i skogen och det det blev skogsbrand. Pappa var ju med i brandkåren och fick rycka ut nätter och dagar. En gång var det allvarligt för vårt hus och mamma bar ut våra värdefullaste saker på gården och klädde på mej mina bästa kläder och vi var färdiga för evakuering men så vände vinden och vi vart räddade. Värre var det en annan gång när det åskade kraftigt och jag var i skolan när en blixt slog ner någonstans och jag skrek till "Hjälp åskan slog ner på pappa " sen svimmade.jag. När jag vaknade låg jag ute i samlingsrummet och alla stod så förskräckta omkring mig. Det hela lugnade ju ner sig och vi gick hem i vanlig ordning. När jag kom hem var det mycket folk i köket och dörren var stängd in till sängkammaren. Mamma var .lugn och bad mig bara gå ner till mejeriet och köpa litet grädde för hon skulle bjuda alla karlarna på kaffe. När jag kom ner till mejeriet var mejerinnan alldeles förskräckt och frågade mej hur det var med min pappa för han hade ju blivit träffad av blixten. Den som hade bråttom hem var jag och där hemma låg min pappa blek och dålig och doktorn hade just sagt att han haft en riktig tur. Han hade nämligen suttit på en stor plåtsax av järn, hållit ett järnverktyg i vardera handen och en glödlampa nerdragen till magen. Därför blev han förlamad upp till magen, så det dröjde innan han kunde gå och börja arbeta igen. Detta var ju en händelse som satte spår i mej så jag har alltid varit rädd när det åskat.
Ett annat minne jag har var den sommaren när kapten Ahrenberg kom med sitt lilla tvåsitsiga sportflygplan och landade på Vesseldasjön. Där gjorde han uppstigningar med passagerare. Vad det kostade vet jag inte men det var bara välbesuttna som hade råd att ta en tur över trakten. Men vilken folkvandring det var för att se detta fenomen. Alla som kunde vandrade ut till sjön denna dag.
Annars var väl flyget inte så långt kommet men jag minns att postflyget gick mellan Malmö och Stockholm varje kväll kl 10 och rutten var faktiskt precis över Anneberg, ibland var de så punktliga att pappa sa att man kunde ställa klockan efter flygplanet, när det var mörkt såg man ju bara lamporna .
En annan gång strandade en luftballong över trakten, man kunde också se den på himlen innan den störtade och jag minns att jag hade mässlingen då så jag fick inte gå ut men jag trodde bara att det var grannpojkens fotboll som flugit upp i vädret. Hur det gick med föraren minns jag inte men det var ju också en stor händelse på en liten ort.
Vi bodde ju bara en mil från Eksjö och det var ju en stor militärstad så det var ofta som det var övningar omkring oss i Anneberg. Det var ju roligt när det marscherades genom samhället och senare förstod jag ju att många flickor var glada över soldaterna. I Eksjö fanns ju också husarer och det var ju verkligen ståtligt när de beridna regementet kom förbi. Då skulle alla ut och titta.
Under dessa år i början av 30-talet var det ju som nationalsocialismen tog sin början i Tyskland och det var många , särskilt i militära kretsar som tog till sej propagandan . Det förekom att det kom "brunskjortor" till Anneberg och höll kampmöten . Detta sågs ju med oblida ögon av den arbetarrörelse som de flesta tillhörde så intresset var ju inte så stort. En gång beslutade de samlade arbetarpartierna sej för att köra bort nazisterna för gott. De hade mötet i det vi kallade Dammparken där de höll tal och gjorde Sieg Heil rörelser. Motståndarna med pappa i spetsen samlades bakom ett brädstapelförråd en bit därifrån och tågade så ner till dammen sjungandes Internationalen för full hals och uppmanade nazisterna att ge sej av. När det inte lyckades gick hela massan mot lastbilsflaket där de stod uppställda och det slutade med att hela lastbilen kördes ner i dammen. En del av gubbarna blev nog blöta, men de gav sej nog hem till Eksjö igen och jag tror de fick nog av agitation i Anneberg. Vi barn var nog litet förskräckta över den här uppståndelsen men det var nog så här hårda tag ibland. Tyvärr så gick ju inte den här rörelsen att hejda, de vet vi.
På somrarna var det vanligt att pappa tog några dagars semester och vi reste till våra släktingar i Flygsfors och Nybro med omnejd. Så länge vi hade bilen körde ju pappa den. Mamma har berättat att jag ofta stod där bak och sjöng. Senare blev det att ta tåget ifrån Nässjö till Orrefors. Där väntade som regel farfar och ofta en del av mina pojkkusiner. Så vandrade vi på den gamla banvallen i gåsmarsch till Flygsfors. Det var en passage där som jag oroade mej för, Den gamla järnvägsbron över Vapenbäcksån var smal och i dåligt skick, inga räcken och vattnet som forsade inunder, jag var alltid skräckslagen innan vi kom över. Nere på "torpet" som vi kallade farfars hus väntade sen farmor med god middag, jag minns hennes goda fruktsoppa som var obligatorisk. Att leka med Birger, Åke, Bengt, Olle och Lars-Erik var ju sen spännande för en liten flicka. Men de hade ju en del farliga lekar för sig eftersom de bodde intill ån och så fanns det en kvarn och sågverk som granne och där var farliga dammluckor som öppnades och stängdes. I ån fanns gott om kräftor och det var ju spännande när vi fångade dem, det var ju bara händerna som räknades men jag lärde mig att lura kräftorna. .
Sen brukade vi ju hälsa på mormor Maria och hennes Per. En tid bodde de i Drottninghult som låg intill Orrefors, men sen flyttade de till Bocklareboda några km därifrån. Då fick jag ibland följa med morfar Per ut i naturen. Han visade mig gökbon i torvmossen, älgar i skogen och så fick jag sitta på styrstången när han cyklade till Orrefors och handlade. Det gjorde ont i rumpan men var roligt. Några kilometer därifrån i Åstorp bodde min moster Elsa med sin familj, Erik och mina kusiner Ingvar och Vivianne så då fick jag nya lekkamrater. De hade ett litet torp med kor, grisar och höns, så där fick jag följa med moster Elsa till "lyckan" när hon skulle kvällsmjölka, sen fick jag dra separatorn så vi fick grädde, vi kärnade smör och jag tyckte att det smakade himmelskt med nykärnat smör på grovt hembakat bröd, men hennes egna barn ville ha köpelimpa och margarin.
Om dagarna räckte till åkte vi ner till moster Anna och hennes familj i Rismåla och där fanns Stina och Stig att leka med. Vilka smultronställen där fanns och en badsjö som hette Rismåla göl som var mycket badvänlig. En liten tur in till Nybro brukade vi också hinna med. En gång när vi kom hem till moster Anna var hon sur på pappa för som hon sa "inte hade kunnat skicka åtminstone några tomtebloss till barnen vid jul". Vi förstod ju inte vad hon menade, men så här var det. Det finns ett Anneberg som ligger utanför Göteborg, Där fanns en Erik Hammargren som ägde en pyroteknisk fabrik, Hammargrens pyrotekniska som finns fortfarande. Detta hade moster Anna läst i tidningen och trodde ju att det var min far som ägde den och nu förstod han hennes tankar. Isammanhanget kan jag berätta att det var inte första gången som pappa blev förväxlad med sin namne i Göteborg. Det var ganska ofta som det kom post och många telefonsamtal handlade om folk som ville köpa fyrverkeripjäser från oss.
Nu var det väl dags att avsluta semestern och borta var bra men hemma var bäst så tyckte jag alltid när vi närmade oss hemmet. Vi trivdes så gott där.
Semesterresan 1935 tror jag det var blev emellertid inte som vi hade tänkt. När vi glada i hågen steg av tåget i Orrefors möttes vi av farfar och Birger och Åke, alla var klädda i svart. Vi förstod att något allvarligt hade hänt och det var så att min kusin Olle hade dött . Han hade vistats på barnkoloni den sommaren och detta år var det en epedemi av barnförlamning eller polio som vi säger. Många barn på kolonin hade drabbats men han var den enda som dog. Det var en mycket svår epedemi detta år. För Olle blev bara 8 år och det var det första dödsfallet i min släkt så det satte djupa spår i min själ
Under de här första åren av 30-talet började det bli svåra tider , pappa fick det besvärligt när det blev arbetslöshet eftersom han var engagerad både i fackföreningsarbetet och kommunala styrelser . 1932 blev det kris när Ivar Kreuger sköt sig i Paris och hela imperiet brakade ihop. Tändsticksfabriken i Sm Anneberg hörde till det och det blev fråga om nedläggning av fabriken som var den enda arbetsplatsen i samhället. Jag minns hur mycket arbete pappa lade ner för att rädda fabriken, det var många resor till Stockholm för att prata med höga herrarna där både inom koncernen och i regeringen. Ibland fick ju också de höga herrarna resa ner till Anneberg. Sammanträdena hölls för det mesta hemma hos oss, så då var det mamma som fick ställa upp med att laga god mat, bädda sköna sängar och serva med det mesta för att allt skulle gå i lås. Hon var ju duktig mamma och klagade inte, men jag vet att hon sa en gång att det hade varit bra om de hade betalat för sig. Under tiden hade hon fått serva både finansminster Wigfors, landshövdingarna som funnits i Jönköpings län och en massa gubbar inom både facket och partiet så hon gjorde nog sitt för att pappa skulle lyckas i sina ansträngningar. Men tyvärr så blev det så småningom nedläggning av fabriken i alla fall och det var ju ett svårt slag för alla. Under den här tiden fanns något som hette Arbetslöshetskommissionen och pappa var naturligtvis med där, han var väl någon slags kassör för han fick till uppdrag att betala ut understöd till de arbetslösa en gång i veckan. Detta skedde ju hemma hos oss och jag vet att mamma ordnade så att gubbarna som kom inte skulle behöva gå ända in i rummet utan hon flyttade ner pappas kontor och skåp i vår hall så det räckte med att få smutsen dit, som hon sa. På vintern fick hon ju elda ordentligt i täljstenskaminen som fanns där. Jag minns att jag vid flera tillfällen fick ha det stora ansvaret att gå och hämta alla pengarna på posten . Det kunde väl vara tusentals kronor, men jag fick låna mammas handväska och de litade på att jag skötte mig.
Tyvärr så blev ju det svårt för pappa när han också blev arbetslös, han hade ju sin lilla verkstad men när alla hade det knapert så behövde de ju inte hans tjänster. Han försökte sig på att tillverka vattenkannor, julgransfötter, bakplåtsställ och andra småsaker som han sålde genom vår kooperativa affär, där var han ju också ordförande, men det gick ju inte. Eftersom han hade sitt föreningsengagemang hade han ju alltid sysselsättning men det gav ju inga pengar så han fick börja se sig om efter annat arbete. Nu var det så att han tidigare alltid funnits med på socialdemokraternas riksdagslista men på ej valbar plats men nu började hans kamrater i partitoppen tycka att han borde få komma in i riksdagen och planerade att sätta honom på en valbar plats. När han berättade detta för mamma blev hon ledsen minns jag för hon förstod att då skulle han var hemma hos oss ännu mindre. Hon bad honom inte ställa upp och det blev nog en kris för mina föräldrar då som båda kanske ångrade för livet blev aldrig detsamma sedan.
Pappa blev tvungen att ta ett arbete han blev erbjuden på Flygsfors glasbruk. Det var så mycket sorg när vi flyttade från vårt underbara hus till en två a i Flygsfors. Mina föräldrar försökte ha huset kvar och hyrde ut det till en ingenjör Edström som skulle starta en lådfabrik i Anneberg. Men när vi kom dit efter att ha bott ett år i Flygsfors och mamma såg hur skamfilat allt hade blivit orkade hon inte ha det kvar längre utan de beslutade sälja det, det blev ju svårsålt på en sådan plats i dessa tider, 9000 kr var inte mycket mot vad de hade investerat.
Alltnog fick vi ju etablera oss alla så gott vi kunde i Flygsfors, pappa hade det väl bäst för han fick ju snart nya uppdrag i samma omfattning som tidigare så han försökte ju börja en ny karriär, han var ju bara i 40-årsåldern och hade väl en del att ge tyckte han, för mamma var det ju positivt att ha litet närmare till släkten, men hon fick strax mycket att göra för min farmor blev svårt sjuk och blev liggande och då var det mamma som varje dag fick gå ner och sköta om henne. Själv var jag nog ganska olycklig, allt var ju så annorlunda en liten skola och litet mobbad blev jag så jag var ganska ensam. Men jag gick 6e klass i Flygsfors och fortsättningsskola med skolkökskurs. Läste för prästen, som man sa, i Flemmingelands kapell, dit det var 3 km och vi cyklade på snöiga och hala byvägar, det var jobbigt. Men jag blev konfirmerad i Madesjö kyrka och sen skulle man ju vara vuxen egentligen. Då satte jag mej i trappan och storgrät