Dommepågen berättar
	Bataljen vid Stengården

I vanliga fall var det en hel skock skolungar, som följdes åt på hemvägen, men i dag var Svante alldeles ensam. Han hade fått sitta kvar för att han inte kunnat läxan, dragit dumma Svea i håret och ropat ett fult ord efter henne, så att lärarinnan hörde det.

För det hade han fått sitta där och glo i väggarna en hel timme. Och nu var de andra redan hemma och själv var han djävla förbannad. Ja, han visste att han inte fick säga så, men ingen kunde hindra honom att tänka det. För resten var det ingen här på Snedvägen som hörde det, så han kunde gott säga det högt också. Djävla förbannad. Djävla förbannad. Djävla förbannad.

Det lättade litet i alla fall.

Men när han så sparkade till en stor sten, som låg på vägen, gjorde det så ont i tårna att tårarna kom i ögonen. Ilsken tog han stenbumlingen och slängde den långt ut i Pissehollan. Den gröna andmaten, som täckte vattenytan, stänkte ända upp på Åkermans får, som var tjudrade, bredvid gölen med namnet som var ett fult ord. Ett ord som inte kunde användas i vårdat språk, hade lärarinnan sagt. Trots det fula namnet hade lärarinnan en gång tagit barnen med sig dit för att de skulle tala om ull och titta på två små lamm. Medan modern-tackan stirrade storögt och dumt, diade lammen från var sin sida så ivrigt att rumporna darrade och det kom svarta piller ur bakändan på de små.
"Titta", skrek smens Albert förtjust, “di pattar och skiter po samma gång.”

Nu hade lammen växt till sig litet. Det ena var en bagge och började själv bli medveten om det. När han inte fick rida på sin syster gick han mot Svante, knixade och kastade med huvudet och gick baklänges, när Svante gick emot honom. Så gjorde den en attack, men Svante hoppade undan och det tyckte den lille gumsen var en rolig lek. Han hoppade och skuttade och följde efter, när Svante drog sig upp på vägen. Sen fortsatte de att låtsas stångas, och för varje “attack” kom de allt längre från lillgumsens familj.

Och de kom ända fram till pilevallen på hemväg från tjurpremieringen i Anderslöv i somras. Nu hade gräs och klöver växt upp och dolde alla spår efter den förfärliga händelsen, och friden härskade över vallen.

Stengården

Längre upp mot landsvägen betade Stengårdens får. Tackorna var tjudrade två och två tillsammans, men ett stycke från dem gick storgumsen i ensamt majestät i ett långt tjuder.
Lillbaggen tänkte väl att släktingarna kunde vara roligare att leka med än pojken, som bara sprang undan. Han gjorde ett par inviter mot tackorna, men de låg och idisslade och var inte upplagda för skoj.
Då gick han över till storgumsen. Var han månne intresserad?
Och vad den var, men oj, oj, oj!
När den lille gjort några ruscher och finter tyckte storpappa att det kunde vara nog. Han gick bakåt så långt tjudret räckte, sänkte huvudet och kom så rusande som ett lokomotiv. Lillpojken begrep inte bättre än att också bocka ner huvudet, knixa litet, och så var lokomotivet framme. Det sa bara tjong! och den lille utmanaren flög som en vante genom lufthavet, damp i backen och låg som död.