På en del ställen växte träd och buskar på vallen och markerade på sitt sätt att det var en betydande gräns. På ena sidan gick livet västerut, eftersom både kyrka, skola och station låg åt det hållet. På andra sidan gick allting österut av motsvarande skäl. Folk som bodde på olika sidor av vallen kände ibland knappt varandra fast de var grannar. “Det stora järed”, som egentligen inte var alls så stort eller svårt att ta sig över, skilde människorna lika effektivt som en hög bergskedja. Så upplevde vi barn det åtminstone. Vi kände de flesta i gårdarna och husen på Domme-sidan, men på Ugglarp-sidan var det klent med bekantskaperna. Det var t ex inte mer än några hundra meter mellan vårt hus och gårdarna Högalid och Ugglarpsdal. Vi såg husen hemifrån, och vi sprang ofta åt det hållet för att meta i ett gravhål, där storkarna ibland gick och fångade grodor, eller för att plocka jordbär och snårebär vid “de stora träna”. Men över ”järed” och fram till gårdarna gick vi aldrig. Vi kände inte människorna där, visste inte ens vad de hette.

Första och enda gången jag var vid Ugglarpsdal var jag 13—14 år. Det var morgonen efter att gården brunnit ner på natten. Flera kor låg ihjälbrända och uppsvällda i sina bås, och steklukten kändes ända hem. Vid Högalid har jag aldrig varit. Två kontakter hade vi dock i Ugglarp. Det var handlaren och träskomakaren. Vi skickades rätt ofta att köpa fotogen och andra enkla varor hos handlaren i Ugglarp. Det var inte så långt att bära en tung fotogenkanna som från Fru Alstad. Mor tyckte annars att Eckermans var rena mönsterbutiken i jämförelse med “Kersti handlarns” i Ugglarp. Eckermans affär var mera välsorterad och dessutom var där ordning och reda t o m på vinden, där grövre varor som träskor och träskostövlar, spadar, grepar och räfsor, seltyg och tjuder var ordentligt upphängda. I Ugglarp låg det mesta i en enda röra och det sades att hundar inte alltid visade den rätta respekten för mjölsäckar, snuskuttingar och andra varor, som stod på golvet.

Det var ingen allfarväg, som ledde till Ugglarp hemifrån. Vi gick in på infartsvägen vid Charlottenberg, där numera minnesstenen över Viktoria Benediktsson, född i gården, är rest. Det är en väl undanstucken minnessten och de som bor där besväras säkert inte av någon störande turistström. Utanför den kringbyggda gården gick där en kärrväg förbi gödselstack och stallängor och fortsatte i kanten av “Böjebacken” mot Ugglarp. Där den skar igenom “det stora järed” växte ett yppigt buskage kring några gamla almstubbar.

Under första världskriget talades det mycket och skrevs i tidningarna om r y s s a r n a, som var f i e n d e r och kom från öster. När vi skulle passera buskaget kikade vi först försiktigt fram för att se efter, så det inte låg några ryssar bakom “järed”. - Det var också med en viss bävan vi traskade vidare för lite längre fram låg ett förfallet hus, som kallades “tattarstället”.

Sedan kom emellertid fredliga hus med vanliga människor, även om det var på fel sida om “järed”. I det första huset bodde Ahlkvist, träskomakaren, som gjorde träskor efter mått. Med yxan formade han en alkubbe till ungefärliga former och dimensioner utvändigt. Kubben spände han sedan fast i samma bänk som han satt på, så att han kunde fortsätta med bandkniven utvändigt och gröpa ut stocken med navare. Navarna såg ut som skarpslipade soppskedar med skaft och handtag. Nya träskor kunde förstås köpas i butikerna, men de Ahlkvist gjorde var bättre. De var gjorda efter fötterna, hur knotiga och krokiga dessa än var. “Pröva nu o känn etter rektet om de jorr ont nonstans”, sa han när hålrummet var så färdigt att det skulle passa en “normalfot”. Var det då så att kunden tyckte det låg för hårt emot någonstans sa Ahlkvist: “Ta litt sputt po fingeren o sätt po hossan precis där de jorr ont. Så ja! Trä nu foden i träskon o trin ti, så får ja se”. Så tittade han in i dojan och såg var den våta fläcken på strumpan gjort märke och skavde bort litet trä med navaren på det stället. Proceduren upprepades tills träskon satt som gjuten på foten. Det blev inga nya knölar av Alkvistens träskor. En stor fördel med att beställa träskor av Ahlkvist var också att han flyttade över de stoppade läderputorna över vristerna från de gamla till de nya träskorna. Putorna höll ett par eller tre omgångar, så det blev litet billigare på det viset.
“Kersti handlarns” och träskomakaren var så gott som våra enda kontakter på andra sidan av “det stora järed”.