Ett fotbollslag? Med reserver och lagledare? Nja, inte ett riktigt fotbollslag. Bara några grabbar som ville sparka boll och som skramlat till en fotboll. Den var dyr minsann! Kostade 19 kronor. Man var ju med och lämnade sitt bidrag. Vi hade bildat något slags klubb med ett litet blågult klubbmärke att sätta i mössan, men varken styrelse eller stadgar existerade. Och ingen fotbollsdomare. Eller rättare - envar sin egen domare.

Vi delade upp oss i två lag och sparkade och sprang - högt och långt. Tvister löstes i sann demokratisk anda med käbbel och oförrätter hämnades genom sparkar på smalbenen. Av misstag förstås! Inför fotograferingen hade vi tydligen satt på oss kängor, men annars fick trätofflorna duga även under dusterna på stubbåkern eller arbetad klövervall. Ett rejält snöre under "svången" och sedan i kors över vristen och runt benet höll toffeln kvar. Pekade det bakåt för laget, kunde man alltid lossa på snöret och låta toffeln följa med bollen mot mål. Målvakten visste då inte vilken projektil han skulle ta och finten kunde "gå hem".

Vi gick i skolan i Fru Alstad, femte och sjätte eller så. Det hette förstås "första och andra i stor skolan" på den tiden, när Per Westesson var "djurtämjare" och vi förhoppningsfulla plantor i samhället. Nu är vi mer än sextio år äldre. En pojke på 10-12 år och en gubbe över 70 - är det samma människa? Hur mycket av pojken finns kvar hos gubben? Hur har livet farit fram med oss alla? Och hur många är fortfarande i livet? Något år efter att bilden tagits skildes våra vägar, då mina bopålar flyttades från socknen. Livets vindar har sedan svept ynglingarna hit och dit, nära och långt bort på krokiga färdvägar. Det skulle bli drygt att försöka följa dem alla. För några år sedan spårade jag emellertid lätt upp ett par av de gamla kompisarna som hållit fast vid modernäringen och blivit rotfasta på var sitt håll på slätten. Jag sökte upp den ene först och den andre sedan och höll upp det gamla fotografiet framför dem. Ett förvånat uttryck i ansiktena först, inte minst över den okände, som trängde sig på. Sedan efter några ögonblicks studium av bilden en berättigad fråga: "Hur har du kommit över det här?" 0ch "vem är du?" Sekunderna tickade fram lite tvekande, innan kontakten var riktigt klar och årens samlade damm och spindelväv kommit bort ur minnet. Sedan rasade tiden iväg lika ohejdat, som de gångna åren tycktes ha passerat. Så mycket att fara över, så mycket att reda ut. De två visste en del om de övriga men långt ifrån allt. Och inte alltid så säkert... "Jag tror att... Jag vill minnas... Han reste härifrån... ja var var det nu han tog vägen" Jag har nog hört det. . .nån gång."

Jo visst har man hört ett och annat själv också under årens lopp - band till den gamla hembygden har funnits kvar - men inte har man lagt det på minnet. Kamraternas öden har bara gått förbi och deras gestalter har bleknat, som det ursprungliga fotografiet hade gjort. Med kortet på bordet framför oss är emellertid pojkarna i kolt och blus, kortbyxor och svarta yllestrumpor verkligen vi själva och våra livs levande skolkamrater och bollsparkargänget framför Amossegården. Livslevande kamrater? Ja då, men hur är det nu? H a n är borta och h a n är borta, får jag veta. Namnen på ytterligare två hittar jag på en gravsten vid kyrkan. Två bröder. Det ena namnet är amerikaniserat. Ja visst någon har berättat att den ena brodern reste till Amerika. Men hans stoft har jordats på kyrkogården hemmavid och bröderna har samma dödsår. Vad ligger bakom? Ja, det finns mycket kvar att fråga om och ta reda på om pojkarna från Fru Alstad, som skramlade till en fotboll i börja av tjugotalet.