Dommepågen berättar
	En gräbba från Fru Alstad.

Hon hade en dröm — liksom Martin Luther King. Hon drömde om att ännu en gång få återse sitt gamla hemland och de av syskonen, som ännu var i livet. Hon hade en dröm fylld av glad förväntan. "Nästa sommar kommer jag och hälsar på igen", skrev hon — Elly, system i Amerika. Det var på hösten 1977.

Elly — Elida Amanda i prästbetyget — lämnade Sverige i början av tjugotalet. Då var det hårda tider på båda sidor Atlanten. De första 10-15 åren fick hon aldrig råd att besöka hemlandet och sen kom krigets eldstorm. Först 1948 kunde hon hälsa på oss. Sen blev det något tätare kontakter och 1972 dansade hon på vår sons bröllop i Kyrkoköpinge till klockan två på natten. Då var hon 82 år gammal.

Vintern som följde på det lovande brevet 1977 blev hård däröver. Hon halkade och föll och skadade axeln svårt. Med läkares hjälp och sin egen energi fick hon den att fungera hjälpligt igen. Men det tog lång tid och det blev både vår och sommar 1978. "Jag kommer på eftersommaren", skrev hon då. Men resorna till överkomligt pris var övertecknade flera veckor framåt och det blev för sent att resa. "Jag kommer till våren istället", skrev hon. "Då är det så vackert med ljusgröna bokskogar och blommande backar." Så kom och gick ännu en vinter och del blev 1979.

"Jag kommer 29 maj", skrev hon. "Min dotter och måg kommer med och hjälper mig med bagaget, som jag inte kan bära själv. Men ödet gäckade planerna igen. "Jag har fått en blodpropp i högra benet", stod det i nästa brev. "Opererad två gånger. Blir inte stark nog att resa i maj. Vi har bokat om till den 25 juni". Dagarna gick och midsommar närmade sig. "Jag kan inte resa nu heller", var det ledsamma budskapet i nästa brev. "Benet är inte bra. Foten känns kall och värker. Hoppas det blir bättre. Jag kommer så snart jag kan, senare i sommar eller till hösten."

Någon månad senare kom ett nytt brev: "Vänta inte att jag skall komma i höst. Mitt ben blev amputerat för två veckor sedan. Nedanför knät. Det dröjer innan jag får protes och kan lära mig att gå med den. Men jag vill inte sluta i rullstol." Rader nådde oss sedan under vintern och vittnade om att hon inte gett upp. Hon kände inte till det begreppet. Men vi hade våra tvivel. Hon hade mist ett ben, och hon fyllde nittio till våren. Och så hann det bli både vår och sommar 1980. Då kom två brev på en gång. Det ena hade valsat runt i två veckor. "Vi kommer fredag morgon", stod det I det färskaste. "Kan ni möta oss då?"

Hon satt i en rullstol, när vi fick syn på dem genom ankomsthallens glasvägg. Men så snart de kommit ut genom tullen, reste hon sig och vinkade bort åkdonet. "Tack, nu kan ni ta bort den där! Jag klarar mig själv." Det gjorde hon faktiskt. Förvånande bra. Och stödd på bara en käpp steg hon nöjd och lycklig ut i den svenska sommaren, den rena, den doftande. Två veckor med rundturer till skogar och sjöar, hagar och blommor och möten med kära anhöriga. Så går flyget tillbaka.

Omvälvande förändringar följer och Elly och hennes make flyttar till soliga Florida. Att flytta sina bopålar i den åldern är påfrestande och Elly trivdes inte med ombytet. "Jag tyckte bättre om New York och Brooklyn, som är mitt gamla hem." skrev hon i julbrevet.

Sent på Valborgsmässoafton ringde telefonen, och, så snart vi hörde att det lät på amerikanska anade vi att ett sorgebud var på väg över Atlanten. Överrumplade blev vi inte. Elly hade själv förvarnat oss. I januari hade hon skrivit: "Jag blev sjuk efter helgen men är litet bättre och måhända repar jag mig än en gång. Det kunde vara på tiden att ta avsked, men jag hänger kanske med litet ännu. Får se hur länge det blir." Nästa brev var kavatare: "Jag vill inte sitta stilla och bara se på TV, läsa eller lyssna på radio utan måste röra på mig. Det går bra med ett ben, fast det är bättre med två. Men vad hjälper det att klaga?" Och så sista brevet till Sverige, skrivet i mars 1981. "Den tid jag har kvar är nog inte så lång, det känner jag. I påsk kommer Thel och Mike hem och det skall bli roligt, längre tänker jag inte." Och hon fick ha sin påsk med dotter och måg innan en blodpropp i hjärnan satte punkt för hennes liv efter 91 år och 28 dagar.
När hon slöt sina ögon för alltid den 28 april, visste hon att ett sjätte barnbarnsbarn skulle komma till världen i slutet av månaden.
En låga slocknar, en ny tändes. Livet går vidare. Blodet från Fru Alstad flyter i allt fler av Nordamerikas Förenta Stater.
Nästa Onsdag publiceras ännu en artikel om syster Elly från Fru Alstad.