|
|
|
|
|
|
"Jaha, då kom man i hongaröven igen”, sa far med bägge händerna fulla av kort. “Ditta va jo tridde gången i kväll. Add ja allri ska kunna sätta did däj i ställed.” Far och Ola spelade “Hongaröv”, och spelet gick ut på att en av spelarna till sist skulle sitta med alla korten. Det gick bra att spela på två. Hackorna sorterades bort, så att bara 32 kort var kvar. Det var många nog ändå att hålla i för den, som fick dem alla.
Man gav tre kort till var och ett kort slogs upp för att bestämma trumf. Ena parten spelade ut ett kort. Kunde motspelaren sticka över, hade han fritt val att göra det eller ta hem för att komma över ett visst eller vissa kort. Det kunde bli många kort på bordet efter många överstickningar efter varann. Stack han över, tog han två nya kort ur leken och spelade i sin tur ut ett. Kunde han inte sticka över måste han ta hem och fick sedan inte ta något nytt kort ur leken så länge han hade tre eller flera kort i handen. Det gällde inte pengar. Att bli tvungen “krypa in i hundröven” var genant nog.
Kjersti, Ola och kon framför allt-i-ett-huset
med bostad längst bort, loge i mitten och kostallet närmast kameran.
Bilden tagen omkring 1920.
Kjersti och Ola var våra naboar i kostället nedanför backen. De hade inga barn. Utom av dem själva bestod familjen av en ko ibland två — en eller ett par grisar, några höns och en hund av obestämd ras. Kjersti hade “rosen”. Det syntes på kinderna. Ola var pedant. Det syntes på gödselstacken. Den var fyrkantig med räta hörn och raka sidor. Översidan jämn som ett loggolv. Ordning och reda skulle det vara både ute och inne och Kjersti kröp som en kuschad hund, om Ola hade något att anmärka. De var emellertid snälla bägge två, även om de inte var särskilt hjärtliga. De hade kommit från Tärnö, Näsbyholm, innan mitt minne börjat fungera. Att de var “inflyttade” märktes på att somliga ord i deras mun inte stämde med våra. Vi sa t. ex. “somlia”, men de sa “somma” och menade s o m l i g a. Och det var många andra ord som lät konstiga i våra öron. Det var så med de gamla byggdemålen. Bara på någon mils avstånd kunde det vara stor skillnad dels på uttal, dels på benämningar på redskap, husgeråd och annat.
Kjersti och Ola var som närmaste naboar också vårt umgänge. Inte var det något spring men litet småhjälp, när det behövdes. En av juldagarna blev de bjudna på mat och dryck hos oss, och på nyåret var vi hos dem. Så var det ena året, nästa år tvärt om. Och så eftermiddagskaffe någon söndag då och då. Det var vid sådana tillfällen far och Ola spelade “hongaröv”. Varken mor eller mor Olssen fick vara med. Det var “mannarnas” kraftmätning.
Mor Olssen ja. Trots det nära grannskapet och nästan dagliga kontakter tilltalade och omtalade vi barn dem med 0lssen och mor 0lssen. Någonting sådant som “tant” och “farbror” kände vi inte till. Jo, farbror förstås, men det var fars bror Anders eller faster Emmas man Hans. Och mor var generell benämning och tilltal för statarnas och småbrukarnas kvinnor. Mor Larsen, Mor Pål Ols, Mor Per Pers. Men böndernas hustrur var fruar. Fru Nilsson, fru Hansson, fru Dunér.
Så klart det skulle vara så! I gamla ståndsriksdagen fanns fyra stånd, adel, präster, borgare och bönder. Men i ståndssamhället fanns ett stånd till, ett lägre, och ståndssamhället hade bitit sig kvar sen ståndsriksdagen avskaffats. I detta det lägsta ståndet kallades kvinnorna för mor. Och det var egentligen en fin titel. När böndernas fruar blev gamla, blev de också mor. Mor Jeppa Ols var änka efter en nämndeman och mor Malena satt på egen gård.
Till naboarnas koställe hörde
3—4 tunnland jord, och på dem odlades både brödsäd, fodersäd, grönfoder och hö. Det blev till och
med plats för någon ruta sockerbetor.
Hästhjälp för plöjning och harvning fick Ola i utbyte mot dagsverken hos Anders Hanssons, som hade
närliggande ägor.
För övrigt fick Olas egna krafter räcka. Han slog skördarna med lie och körde hem både säd och hö på
rullebören. Han tröskade med plejel (slaga) tills han långt om länge skaffade ett litet handdrivet
tröskverk.
Tanken var att Ola skulle dra och Kjersti dela upp och mata in. Hon råkade emellertid stoppa i litet för häftigt så att stiftverket blev fullsnott med halm och inte gick att dra runt. Sen skötte Ola matningen och Kjersti fick slita vid veven. Hon klagade inte.
När de dragit sig tillbaka från det lila lantbruket och bosatt sig i ett hus på ”värnen” fortsatte de leva ett stillsamt och sparsamt liv. Det berättas att de brukade ”lura skymning” tills det blivit ordentligt mörkt på kvällarna. Då hade Kjersti ställt fram fotogenlampan på bordet och lagt tändstickorna till reds bredvid. Sen satt de tysta på var sin stol tills det blev dags. Då knackade Ola i bordet och Kjersti flög på tändstickorna. Han var en man av ordning, Ola, och Kjersti var sin herre underdånig i allt.
Denna sida är publicerad med tillstånd av Familjen Anvin och Sydsvenskan.
Texten har varit publicerad i Sydsvenskan den 22/7 1984.
All information på denna sida är copyrightskyddad och får absolut inte användas utan upphovsrättsinnehavarnas tillstånd!
|
|
|
