|
|
|
|
|
|
Mörker och tystnad härskade över trakten kring Romeleåsen. Inne i byarna tvingades mörkret undan av gatlyktorna, men tystnaden var obruten.
I sonens hus märktes dock varken mörker eller tystnad. Tre generationer trivdes tillsammans i ljuset från julgran och brasa. Prat och skratt fladdrade runt väggarna. Det närmade sig midnatt.
- Var tysta nu, manade farmor efter en blick på klockan. Det är strax dags.
Och glammet tystnade för att släppa fram "Ring klocka, ring!" och därefter de ödesmättade tolv slagen, som förkunnade att ett nytt friskt år avlöste det gamla, utslitna.
Så hälsade vi det nya året med en skål i doftande glögg och önskade varande Gott nytt År! med puss och kram.
Upphalad ur fickan bekräftade sedan Gustav Anderssons gamla nickelrova att det ögonblick redan passerat, som skiljer ett år från ett annat. Visarna, som i det ögonblicket stått mitt över varandra och pekat på tolv, hade åter glidit i sär. Klockan hade börjat räkna det nya årets minuter för att samla dem till timmar.
Nytt år - vad betyder det egentligen? En minut före tolv eller en minut efter - vad är det för skillnad? Frågar farfar provokatoriskt för att få i gång samtalet igen. Tiden är som vattnet som flyter fram i Klingavälsån. Man kan inte se när den ena litern slutar och den andra tar vid. Tiden har heller inga märkbara gränser mellan de enheter som almanackor och klockor delar in den i.
-Så om vi inte hade någon klocka, kunde vi inte veta när det var dags att säga Gott nytt År, skämtar han med en av sonsönerna, som blivit utsedd till offer för de filosofiska utläggningarna.
- Joooo då, invänder den förhoppningsfulle. Det ser vi ju på teven och det säger dom i radion ideligen.
- Javisst! Du har så rätt! Det finns tidmätare av alla slag överallt. TV och radio och väggklockor, elektroniska ur och kvartsur, som mäter timmar, minuter och sekunder. Och så har vi det här gamla fickuret, som en gång tillhört din farfarsfar. Jag kallar den "Gustav Anderssons klocka" därför att min far, din farfarsfar alltså, alltid undertecknade sina brev med "Vänligen Gustav Andersson". Det gjorde han även när han skrev till sina egna barn. "Jag heter ju så", sa han, "och det kan inte ändras." Om du håller klockan mot örat kan du kanske höra den berätta något om tiden med farfarsfar. Fast den är rätt svag i rösten, så det är nog bäst jag hjälper den att tala om, hur det var. Jo, då för längesen, hade den en mycket ansvarsfull uppgift, nämligen att ta hem "rätt tid' till stugan. TV och radio fanns ju inte, och på landet var det bara storbönder och herrskap som hade telefon, så vi kunde inte heller ringa nånstans och fråga vad klockan var, om det skulle behövas. Vi hade bara en enda klocka, en väggklocka, och en gång hade den stannat då farfarsfar hade glömt dra upp den. En annan gång blev den knuffad ur sitt rätta läge och kom att hänga på sniskan, när en av systrarna dammtorkat den. Då blev den på dåligt humör och "gick för skräddare och skomakare", som man sa. Den "haltade", sa farfarsfar när han kom hem, för det lät ett-två! ett-två! ett-två! i stället för ett-två-tre, ett-två-tre, ett-två-tre som den skulle låta när den gick riktigt. Men då hade han rätt tid i den här klockan, och den kunde han plantera in i väggklockan. när han rättat till den så den hängde rätt.
- Plantera in? Va kul! Tog han tiden med fingrarna och satte in den i klockfodralet?
- Nånting åt det hållet, ja. Och själv hämtade han "rätt tid" på järnvägsstationen i Alstad, när han hade körslor dit, eller på kontoret hos timmerhandlarn, eller på gården, där han arbetade. På de ställena hängde höga fina väggur med blanka mässingslod och lång pendel, som svängde så sakta och förnämt.
Klockan hemma hade bara en kort pendel, och den gick som svansen på en glad hund. Och den hade inga lod utan gick med fjäder, som måste dras upp varje dag.
Men från någon av de där stora klockorna tog farfarsfar rätt tid och stoppade in den i sitt fickur. Och så kunde han när så behövdes plantera in den i väggklockan därhemma.

- Är den här -är Gustav Anderssons- klockan lika väldigt gammal som du, farfar?
-Jag vet faktiskt inte om den är så urgammal. Men om vi öppnar boetten, så kan du se här på
insidan, att den har varit hos klockdoktorn första gången 1923. Urmakarna brukar gravera in datum,
när de har en klocka på reparation. Men den hade säkert gått åtskilliga år innan den behövde
repareras eller göras ren
Nu skall den emellertid få vila sitt gamla verk och bara sättas i gång vid särskilda tillfällen.
Kanske den får vara med och tala om när det blir dags för nästa nyårskram också.
För övrigt skall den få vara i fred tills det blir dags för den att vandra vidare till nästa
generation med sina minnen innanför den skamfilade boetten. Och nästa generation - det är din
pappa det!
Men titta här - den långa visaren har snart gått ett helt varv under det nya året. Vet du va det
betyder?
-Ja, det betyder att det är liggdags.
-Precis! Och så betyder det att vi nu kan säga God fortsättning på det nya året. Det har ju
börjat bra.
Denna sida är publicerad med tillstånd av Familjen Anvin och Sydsvenskan.
Texten har varit publicerad i Sydsvenskan den 5/1 1986.
All information på denna sida är copyrightskyddad och får absolut inte användas utan upphovsrättsinnehavarnas tillstånd!