Dommepågen berättar
	Kulturhistorisk läsebok

Snålblåsten kommer dragande utifrån slätten, stryker över muren av gråsten och rister i tuja, idegran och buxbom på kyrkogården i Fru Alstad. Själv känner jag inte vinden, vet inte om nuet. Jag strövar omkring i en svunnen tid. Utanför gråstensmuren lever den nya bygden, nya människor med ny livsföring. Min barndoms bygd finns inte längre, men de som befolkade den finns härinne. Deras namn kan läsas på minnesvårdarna, några mörknade av ålder, andra blänkande av nytt guld. Och inte bara namn. Datum för födelse och död, en stjärna för födelse, ett kors för döden. Yrke och ställning under livstiden: Snickaren, Lantbrukaren, Skräddaren, Skorstensmuraren, Nämndemannen, Hemmansägaren och Husägaren. Alla möjligheter till en identitet är tillvaratagna. Gravvårdarna vittnar dessutom om den stora skillnaden på människa och människa. Små oansenliga stenar knappt synliga vid en buxbomshäck. Höga pampiga stenblock på stora gravställen omgärdade med tunga kedjor.

"Gräv där du står" är ett råd som brukar ges till dem, som vill tränga in i det som varit. "Sök på kyrkogården" kunde vara ett annat gott råd. En gammal kyrkogård är en kulturhistorisk läsebok, som har mycket att ge, mycket att berätta.

På mina föräldrars gravvård står bara "Gustav Anderssons familjegrav". Inga andra namn, inga årtal som talar om hur lång deras snålt tillmätta tid mellan stjärnan och korset varit. Mor blev femtio år, far sextiosju. De upphöjda bokstäverna av metall är monterade på ett råhugget stycke granit. Far ordnade själv gravstenen. Att han avsåg någon symbolik i utförandet är föga troligt, men stenen är lika okonstlad och enkel som far och mor själva var och som deras liv gestaltades. Och det var graniten, arbetet med sprängning och skarvning av sten i "Rosengrans lycka", som hjälpte far att komma på fötter igen, när han efter mors död sagt farväl till statarlivets knappa men trygga bärgning. Familjegrav? Bara en son, död i späd ålder, delar föräldrarnas vilorum. En dotter och hennes make, båda under sin livstid verksamma i socknens sociala liv, har sin egen sten norr om kyrkan, och fyra syskon har återbördats till jorden på andra orter, nära och långt fjärran.

Vid kyrkans tornsida stannar vandraren också vid stendösen, som Trelleborgs museum låtitt resa över fornforskaren Olof Christofferssons stoft. Det vittnar om vidsynthet att detta avvikande och tillika hedna äreminne fått resas här. I en socken norröver vållade det mycket bekymmer och stor själanöd för de rättrogna, när man fann en runsten från förkristen tid inmurad i grunden till kyrkan. Men stendösen över Olof Christoffersson är välmotiverad. Ingen förtjänar bättre en märklig gravvård än den som varit en märklig människa. I sin närmaste omgivning, där en bondes duglighet mättes i gårdens avkastning, fick han vänta länge på erkännande. I varje fall minns jag från min uppväxttid mer än en förment förståndig person, som skakade på huvudet när Långåkra kom på tal. Så mycket mer berättigat än det då, att han fått denna hedersbetygelse utöver det "minnesmärke varaktigare än koppar" han själv rest med sitt idoga forskningsarbete.

Anonyma, men vaktade av högresta tujor norr om kyrkan, vilar mormor och morfar. Morfar som jag aldrig sett och mormor som jag hade så mycket gemensamt med under ett dussintal av de tretioett år hon överlevde sin man. Farmor och farfar, döda omkring sekelskiftet, skall ha begravts på kyrkogårdens "allmänning", där de döda inte tillförsäkras så lång ostörd ro. Under min skoltid togs nya gravar upp på allmänningen, och ibland kom då ben av längesen bortgångna sockenbor i dagen.

Många av bygdens innevånare genom tiderna är således både gömda och glömda. Bland de namn, som står att läsa på gravstenarna, är emellertid många välbekanta för mig liksom människorna bakom dem. Det är dock bara vissa av dem, som minnet tecknar helt klart. Andra är mera diffusa. Deras bild blev väl inte så djupt ristad i ett ungt sinne. De bara hörde till omvärlden, till byn och socknen. Men nu möter jag åter Ola och Kjersti, våra grannar från mina första år. Och här Karolina och Hans, som senare tog över kostället nedanför "vår backe".
Hans slaktade våra grisar. Vi beundrade hans eleganta armföring när han svepte "sticksupen", som serverades på slaktbänken - så snart grisen dragit sin sista suck. Och Karolina var hjälparen i nöden för min syster och mig när vi gick vilse i hushållet. Men när vi köpt en bit hästkött av slaktaren nere i byn fick vi på inga villkor låna hennes köttkvarn att mala det på. Vår egen köttkvarn var ett urgammalt monster. Mor hade visserligen klarat sig med den, men vi fick ingen riktig ordning på skrället. Till slut lyckades vi dock övertala den, så att vi fick våra hästbiffar. Karolinas inställning till hästkött var inte unik. Många ansåg att hästkött inte var människoföda. Var motviljan bottnade är inte så klart. Kanske tyckte man att hästarna stod oss för nära. Det rörde sig om arbetskamrater helt enkelt.

Byn och bygden känns numera ganska främmande för den, som har nästan alla sina bekanta innanför kyrkogårdsmuren som namn och minnesgestalter i den kulturhistoriska läseboken.