Dommepågen berättar
	En piga bland pigor.

Brev kommer. Välkomna och värdefulla. Några så berättande och allmänintressanta att det förtjänar ett bättre öde än att begravas i arkivet. - Det här är ju kulturhistoria, sa jag till min mesta brevkontakt om ett sådant brev. Det borde komma i tryck, så att fler fick läsa det. - Gör som du vill med det, sa hon, men då får du allt tvätta det lite först. Det är så rörigt, det jag skrivit. “Tvättningen” blir emellertid bara några avkortningar för utrymmets skull och några skiljetecken tillagda. Ty hur skulle det självupplevda kunna målas bättre?
Läs — även mellan raderna —och tänkt till!

“... Nu skall jag berätta om vintern 1929-30, den gråaste och kallaste jag har i minnet. Den 1 november började jag som piga hos en äldre fröken, som var religiös. Hon skulle lära mig hur jag skulle leva. Var jag fri en söndag skulle jag vara inne klockan 7 annars blev det bannor. Det första jag skulle göra blev att ta upp rabbor. Det hade jag gjort förr så det gick bra.

Lönen jag skulle få var 15 kronor i månaden av dem skulle jag betala 10 kronor på cykeln, som var köpt på avbetalning, den kostade 165 kronor, kontant 40 kr, resten inom ett år. När jag varit där en månad ville jag ha lönen, men hon sa att hon hade inga pengar. Mina tofflor var utslitna, hål i botten, då tog jag hennes när jag gick ut. Den 15 december när hon fick pengar för mjölk hon lämnat till mejeriet fick jag en tia. Det räckte till tofflor 2,50 + 1 brödkniv 1,50 som julklapp till mor och far. 1 penna, 1 griffeltavla, 1 liten docka till mina syskon så var tian slut, så avbetalningen för cykeln fick vänta till februari. Den kniven mor fick behövde ej putsas med aska eller slipstensmöj, första rostfria kniven hemma.

Vi var 5 personer på gården. Fröken, förvaltaren, drängen, mjölkryktaren och så jag, pigan. Mitt arbete inomhus var att elda i spisarna i kök och ett rum där väven stod. Diska och städa, hjälpa till med maten. Rummen där fröken och förvaltaren bodde fick inte pigan gå in i utom julafton, då vi åt därinne. Då Bror i granngården och förvaltaren var körd till Anderslöv smög jag mig in för att se efter vad det fanns bakom en dörr från köket, som det stod ett skåp för där så den gick ej att öppna. Där innanför var ett litet rum, på golvet låg massor av gula äpplen, en del hade börjat ruttna. Varför kunde hon inte låta oss tjänare få några? Till jul fick vi några äpplen, men många blev grismat.

På tal om grisar, när jag skalat potatis skulle grisarna ha skalen. Innanför dörren i svinhuset stod en knäpåk, med den skulle jag försöka slå ihjäl råttor i sädlådan där grismaten fanns. Någon gång kunde det hända att en råtta fick sätta livet till. Det fanns en råttfälla, en matbur med träbotten med hål i och en plåtbit för hålet. Fanns det råttor i fällan drog man bort plåten från hålet, råttan föll ner i en mjölkakanna med vatten. Locket på. Slut för råttan.

På östra gaveln av stallängan fanns 2 dörrar. En till drängkammaren, en till tvättstugan. En gammal tvättekvinga hette Kersti. Henne minns jag som en ljuspunkt i allt det gråa. När vi tvätta till Jul fråga fröken “Har du inte mer tvätt? Har du ingen fläckig tvätt?” Jag hade inte en aning om vad hon mena, sånt talades det inte om på den tiden. Ett par månader senare visste jag vad hon mena. Kersti förstod nog vad fröken hade i tankarna, hon var tvättekvinga där redan när mor var piga hos frökens föräldrar på samma gård 16 år tidigare, året när jag föddes. Men jag begrep ingenting då utan långt senare.

I drängkammaren stod 2 sängar med halm i botten, sen en fjärdyna, en huvudkudde, över detta ett lakan, sen en filt och en fjärdyna lindrigt rena. Till jul byttes halmen, då ströddes Kammerjäger bland halmen mot loppor. På väggarna hade klistrats papper så inte kostymerna skulle bli vita av kalken. 2 koffertar som dräng och ryktare hade sina tillhörigheter i, 1 bord, 2 stolar, 1 låda med ett tvättfat på. Stengolv med en trasig matta. Ingen värme. Jag kan ännu se tvätteskålen med det frusna, smutsiga vattnet. Vilken kyla! Komma in i oeldat rum 25 grader minus ute, otät dörr rakt in i rummet. Hur stod de ut?

När ryktaren var fri en dag mjölkade jag. Då såg jag att korna hade löss, det hade jag aldrig sett hemma. Far var noga med ryktningen. Fast vi ungar hade löss, det var vanligt, var korna fria från ohyra. Sen blev ryktaren osams med förvaltaren och slutade jobbet och då blev det jag som fick mjölka.

Den första februari börja jag med det, men det var inte tal om mer lön. Mor och far kom med en koffert jag skulle ha mina kläder i. När de hörde att jag skulle mjölka sa mor nej, “hon skall ha det bättre än jag hade det”. Fröken sa då att det var för min skull ryktaren slutat, när jag sagt korna hade löss. Då försvarade förvaltaren den 15-åriga pigan och sa att det var inte lössen utan utfodringen de grälat om. Kofferten tog mor och far med hem igen och den 15 februari hämtades jag hem. Jag hade 42,50 kvar att få av lönen. Jag fick 45 kronor, 2,50 extra för 14 dagars mjölkning, 8 kor tre gånger om dagen. Det var min gråaste och kallaste vinter.

Den 1 mars började jag en ny pigplats, 25 kr i månaden, hos en 75-årig snäll tant och hennes son. Där fick jag också hjälpa till lite inomhus, men det blev mest djuren jag fick sköta. Det bästa av allt, jag fick köra hästar. Spänna för gumpakärran och köra mjölken till mjölkaboret, på våren harva och trumla, på sommaren tjudra, flytta och vattna både hästar och kor. Hästar var de bästa djuren för mig. Det är ju nu också många flickors stora intresse, fast på ett annat sätt. Då nytta, nu nöje. Där var jag som barn i huset. Efter den gråa vintern kom en ljus sommar. Och jag hade blivit 16 år...

Så långt brevskriverskan, som länge till fick arbeta som “mjölkpiga med långa, tunga arbetsdagar och minimal lön innan det vände sig till det bättre. Upplevelserna i ungdomen har emellertid inte efterlämnat någon bitterhet i sinnet. Tvärtom! Även om breven berättar om slit för brödet, så andas de bajakelse av och glädje över livet, sådant det gestaltat sig.