|
|
|
|
|
|
"Oppad lanned" påstods förr att det var så ont om träd i Skåne att man måste piska ungarna med torvströ! Men liksom så mycket annat, som påstås norrut, var det förstås en gemen lögn. Även nere på Söderslätt fanns alltid ris nog till både bak och bak - till värmande rapp på byxbaken och till att elda bakugnen varm med. Och det var pilevallarna, som levererade riset till både det ena och det andra.
Den lön far och andra statare hade utgick till stor del som naturaförmåner, den s.k. staten. Det viktigaste
var brödsäd att mala och baka bröd av, mjölk att dricka och skumma grädde av. Och så fick vi en viss
mängd fodersäd till gris och höns och skummjölk, som vi själva och grisen delade oss emellan.
Andra viktiga poster var förstås bostaden - och så bränslet.
Det gick åt en hel del för att hålla stugan
varm, när vinterstormarna tjöt genom springorna i fönster och dörrar. Vi hade bara en enda eldstad.
Det var vedspisen i "stuan". Röret från den gick snett över väggen inne i kammaren och skulle ge den
värme, som behövdes där.
Bränsleransonen var några hektoliter stenkol, något lass torv som ersättning när det var brist på kol under kristiden, och så ved, eller bränne som vi sa. Det allra mesta av vedtilldelningen utgjordes av grenar och ris från popplar och pilar på gårdens marker. Ibland kunde det också bli någon halvfamn bokved från "skovlanned". Men inte ens den värmerika bokveden kunde tävla med stenkolen, även om denna brände sönder både rist och ringar i vedspisen, som måste eldas glödhet när det var som kallast och blåsigast.
Pilevallarna, dess föregångare till nu aktuella energiskogar, var de vedleverantörer, som höll de billigaste priserna. Träden skattades på sina grenverk med jämna mellanrum, hamlades som det heter på svenska, stulades som det hette på modersmålet. De oformliga skallarna blev större och knotigare allt eftersom åren gick. Stammarna blev knöliga och grovbarkade, de blev spruckna och rämnade ibland från ovan och ända ner. Rötan gick in och härjade innanmätet tills bara ett skal fanns kvar, men gamlingarna gav inte upp i första taget. Långa rader av lurviga och lemmalytta pilar på vallar och längs vägarna gav barndomslandet dess speciella karaktär. När skåningen i förskingringen nu hälsar på i samma bygder är det bara rester av forna tiders pilevallar, som möter ögat. På några ställen är de emellertid glädjande nog föryngrade med senare inplanterade träd. Tack, ni markägare, som vill rädda det ni är lyckliga nog att ha kvar av pilevallarna. Fortsätt, även om inte landshövdingen, så som skedde 1811, ger bönderna order att plantera pilar.
När bonden satt trångt och hade svårt att skaffa fram tillräckligt med bränsle frestades han kanske att stula sina träd innan grenarna fått godtagbar grovlek. Då klankade vi på kvaliteten. Och undra på det! Rislasset var inte färdigt bränne i och med att det kommit hem till huset. Det återstod mycket arbete för far på kvällar och söndagar och för oss ungar, som måste ta till såg och yxa när vi kom hem från skolan. Men det var rätt roligt arbete. Och grovt eller klent - allt togs till vara. Grenarna kapades och klövs till passliga vedträn så långt det var värt besväret och staplades i stack för att torka. Bränne stackarna på gårdsplanen avlöste varandra och blev nästan lika bestående inslag i vår utevärld som brunnskaret, svinhuset och dasset.
Riset som blev över buntades och bands ihop med ståltråd, som far tagit till vara från torvströbalar. Detta föredöme och denna uppfostran att "ta till vara" och återanvända satte spår som fortfarande sitter i så gammal man är och hur illa det än rimmar med dagens värderingar. "Det kan komma till användning nångång" är mottot, och "samlingarna" växer i skrymslen och vrår. Risbuntarna ställdes på ända tätt ihop som en häck vid bikuporna. Dels var det ett utmärkt skydd mot blåsten och dels blev riset ordentligt torrt, tills det behövdes som bränsle i bakugnen. Det kunde gå åt flera buntar innan stenmassorna i ugnen blev tilläckligt varma.
Hur mor kunde avgöra när det var färdigeldat blev jag aldrig klok på. "Det ser man så väl, sa hon bara, Men när hon så rakat ut glöder och aska satte hon in en brödbulle för att provgrädda. Denna "askekaga", som gjorde skäl för namnet, då träkolsrester ofta satt fast i underskorpan och krasade mellan tänderna, fick vi äta upp sedan mor kontrollerat att den var genombakad men inte bränd i skorpan. En varm, doftande brödskiva med en klick smältande smör -det var bakdagens upplevelse.
Men pilarnas grenar och kvistar dugde till mycket annat än bränne. De kunde bli tunnband och riskvastar och
de användes till täckekäppar och täckeviror.
När täckaren Per Jönsson från Bösarp lade nytt halmtak på östra längan vid Dommegården var jag hans
"pågahjälp", som stod inne på "hjällen" och stack tillbaka virorna.
Men det får bli en annan historia.
Denna sida är publicerad med tillstånd av Familjen Anvin och Sydsvenskan.
Texten har varit publicerad i Sydsvenskan våren 1985.
All information på denna sida är copyrightskyddad och får absolut inte användas utan upphovsrättsinnehavarnas tillstånd!
|
|
|
