|
|
|
|
|
|
Här stod sängen som mor och far låg i. Det var en utdragssoffa. Och här vid fönstret stod bordet. Här en snedklaff eller pulpet och här var vedspisen, som vi eldade med torv och stenkol. Det stod HUSQVARNA framtill på den, men då vi inte var förtrogna med bokstaven Q läste vi Husovarna och kunde inte begripa vad som menades med det. Hu-sovarna eller Hus-ovarna —lika tokigt hur man än läste.
Dommepågen,Gunnar Anvins, födelsehus i Domme.
Sommarens strövtåg i barndomens bygd har fört mig till det gamla hemmet. Det är över 60 år sedan jag sist satte min fot inom dess väggar och jag vill så gärna kasta ett öga på väggarnas insida också. Den unga mamman med ett barn på armen som öppnar fattar genast galoppen och släpper pilgrimmen in. Man ser väl tämligen ofarlig ut kantänka.
Hon vill också gärna höra, hur deras vackra hem sett ut en gång i tiden. Det är så underligt, för när jag berättar, är det som om tingen, möbler och andra fattiga saker vi hade omkring oss, tar form och gestalt på nytt och står där de alltid har stått. “Vid den här väggen stod en annan säng, som ett par av oss barn brukade sova i,” erinrade jag mig och såg åter hur bökigt och trångt det var i stugan innan sängarna blivit uppbäddade och utdragssoffan hopskjuten. Sen var sängen, med alla sängkläderna högt uppstaplade under ett virkat täcke, bra att gömma sig bakom. 0ch gömma sig ville man ofta. För att slippa se när den hemagjorda karbidlampan “puffade”, när blixtarna skarpa och kusliga skar in genom fönstret eller när en eldsvåda nånstans på slätten färgade natthimlen röd. Bakom sängen satt vi också och höll för öronen medan grisen, som fördes till slaktbänken, skrek som värst.
Det är mycket som kommit till på det gamla huset och som inte finns på minnets bildskärm. Det moderna köket med kyl och frys och vitlackerade allmogeskåp ligger i en tillbyggnad av senaste datum och mycket annat är också ändrat, De gamla väggarna omslöt vad vi kallade köket med pannmur, bakugn, spiskammare och vask. Vidare “stuan”, där vi stort sätt framlevde vårt inneliv. Där lagades maten, där åt och sov vi. Där stickades strumpor, lappades och lagades. Där pluggade vi läxor och lekte, när det blev någon tid över.
Innanför detta dagligrum fanns en kammare, som bara användes vid högtidliga tillfällen och där mor ibland hade en vävstol uppsatt. Mormor hade sitt rum vid sidan av kammaren och sen fanns en farstu, en garderob. s.k. kistekammare, och ett förvaringsrum med stampat jordgolv. Där stod saltkar för sill och fläsk. Stenkol låg i ett hörn och vid fönstret stod fars hyvelbänk. De flesta av mellanväggarna är nu borta och merparten av golvytan upptas av ett enda ljust och luftigt rum med skorstensstocken och en braskamin som centralfigurer. Vinden är inredd till sovrum och taket har fått en utbyggnad.
Hur skall en människa, som kommit till detta moderniserade hus för bara ett par år sedan, kunna uppfatta att hennes vardagsrum varit uppdelat i fyra olika rum och varit innemiljön för tre vuxna och fem barn i åldrar upp till fjorton år? Och hur skall hon kunna fatta att människorna ändå tyckte att de hade det skapligt? Eller att gubben, som växt genom håret och kom in från vägen, är den yngste av de fem barnen?
Nils och Tilda i Kratten med moder, fosterson och hund.
Färden genom barndomens örtagård går emellertid vidare och medföljande son blir uppbyggd
med alla minnen och hågkomster, som kokar över och bubblar fram. Han har själv slagit ner sina bopålar
längre österut i Skåne och vill gärna lära känna ursprungets groningsgrund.
Vi går genom ravinen i skogsbranten där det förr var körväg men nu
knappast en gångstig ens, Vi får
besöka stället där syskonparet
“Tilda och Nils i Kratten”, mors
kusiner, bodde och där drängpojken och jag en gång dränkte kattungar i “Pilehollan”, som nu är igenfylld.
Gården fick allt vatten som behövdes till djur och människor ur
ett rör, som kom ut ur grusbacken strax intill. Det strilade ständigt ner i en gammal tvättgryta och
överflödet rann ut i ett dike.
”Ja, det vattenverket fungera bra fortfarande”, säger Ulf som nu äger stället.
“Våra biffkor som betar häruppe får ständigt friskt vatten genom röret från grusåsen.”
Mycket är ändrat även här på nygamla Nydala, men det finns
detaljer kvar från förr.
Fönstren på boningshuset är nya och stora men de digelpressade falspannorna på taket är original.
“Var ska man komma över sådana pannor nu”, undrar Ulf. “Det är ett par som behöver bytas ut.”
Ja, vem kan svara på det?
Denna sida är publicerad med tillstånd av Familjen Anvin och Sydsvenskan.
Texten har varit publicerad i Sydsvenskan augusti 1984.
All information på denna sida är copyrightskyddad och får absolut inte användas utan upphovsrättsinnehavarnas tillstånd!
