På bänkarna i samlingsrummet satt vi bland rockar och kappor när vi med matkorgarna i knät åt våra smörgåsar och drack mjölk ur “kvartersflaskor” under middagsrasten. I bottenplanet var också lärarens bostad, och i ett förvaringsrum på gaveln mot Snedvägen vilade socknens brandspruta på sina lagrar. Den verkade ha tjänat ut. På vinden ovanför låg spillrorna av kyrkans gamla piporgel, som blivit utrangerad och ersatt av en kammarorgel.

På den tidens manér hölls barnen i Herrans tukt och förmaning. Till tukten hörde att vara rentvättad och inte ha svarta ringar kring halsen eller vara mörk bakom öronen. Anton hade slarvat flera gånger trots tillsägelse, och så tog lärarinnan bokstavligt talat saken i egna händer —enom till straff, androm till varnagel.

Vi sa alltid "l ä r a r i n n a n" eller “lärinnan” både om våra fostrare och till dem. “Fröken” som tilltalsord och titel hade ännu inte nått socknen. De äldre i byn sa “Anna-lärarinnan” om henne i småskolan, och hon var litet äldre än “Johanna-lärarinnan” i mellanskolan. Ingen av dem hade väl fullvärdig utbildning, och när det blev större krav på lärarkompetens och “Anna-lärarinnan” gick i pension fick “Johanna-lärarinnan” ta hand om småskolan.

På min tid hade hon emellertid mellanskolan. Oftast mörkklädd med hög krage kantad med vit spets på klänningen, som räckte till golvet. Sträng var hon men enligt egen utsago så “kristen” att hon inte kunde använda rottingen på brukligt sätt. Plåga oss kunde hon emellertid — det var hon som tvättade Anton — och hon tog med nypan i håret vid tinningen och drog uppåt! Det gjorde mer än ont och tårarna kom i ögonen alldeles av sig själv. Och så hade hon en raffinerad straffmetod för oss pojkar. Misskötte vi oss fick vi sitta hos en flicka, som blivit ensam i sin parbänk längst fram, då antalet flickor var udda. För en pojke i 9—10 års ålder var det förnedrande att tvingas sitta ihop med en gräbba. Att det också var psykisk tortyr för flickstackarn att bli använd som skampåle var det väl ingen som tänkte på. Sådana synpunkter hör senare tider till.

Den uttalade “kristligheten” tog sig andra uttryck också. När vi sjöng “Där som sädesfälten böja sig för vinden” fick vi hoppa över den strof som börjar “Och min flicka sen, det fanns ej hennes like”. "Johanna-lärarinnan" ansåg att pojkar och flickor skulle tänka på bibliska historien och katekesen. Vad därutöver var, det var av ondo. Utom psalmverser förstås! Rabbla, psalmverser fick vi göra redan i småskolan för "Anna-lärarinnan". Även hon hade släpande kjol och hon hade så långa skor att de blanka “skosnudorna” stod rätt upp framför kjolkanten.

Multiplikationstabellen måste vi också kunna ordentligt innan hon var färdig med oss. Det var emellertid lögn att jag kunde slå in 7-an, hur jag än tragglade. Vid sju gånger åtta och sju gånger nio blev det alltid stopp. Och vi fick inte gå vidare förrän vi klarat av föregående tabell, så del blev nödvändigt med en bluff för att jag inte skulle bli sittande på den omöjliga 7-an. Nästa gång drog jag därför till med 8-an, som jag tyckte var lättare. Och det gick vägen! Lärarinnan hade glömt att jag ännu inte hunnit så långt.

Ackja! Det gällde redan i tidiga år att vara fräck och förslagen för att komma framåt på livets törnbeströdda stig.