Ordning och disciplin skulle det vara i allt. När det ringde in skulle vi ställa upp oss i dubbla led vid dörren till respektive skolsal och tåga in till bänkarna, när läraren och lärarinnorna öppnade dörrarna. Vid rast först uppställning vid bänkarna och sedan ordnat uttåg till samlingsrummet. När vi kommit så långt var det dock slut på ordningen. Då höll vi på att trampa hälarna av varandra för att komma ut och få tag i någon av de fyra linorna i “karusellen” eller komma först till päronträdet och valnötsträdet på skolgården. Blåste det kraftigt kunde lönen bli både päron och valnötter, som fallit ner. Konkurensen kunde därför ibland bli hård och handgriplig och en gång uppstod t o m blodvite! Det var när Albin hade så bråttom att träskon for av och upp och träffade honom själv i planeten.

Att undervisa i tre klasser samtidigt var givetvis inte lätt. Även här krävdes ordning och disciplin. Ofta klarades problemen genom “växelläsning”. När en klass höll på med räkning vid svarta tavlan fick de andra sitta i bänkarna och räkna på egen hand eller öva välskrivning. Lektionerna i historia, geografi och naturlära m. m. hölls gemensamt med alla klasserna, och kurserna delades upp för avverkning på tre år. Det medförde att bara var tredje årskull fick böja från början i ett ämne, de andra fick hoppa in på andra eller sista avsnittet, beroende på var i kretsloppet man befann sig. Därför fick en årskull läsa nutidens världshistoria, innan de läst Sveriges historia från medeltiden, och kanske lära sig huvudstäderna i Amerika och Asien innan de visste vad huvudstäderna i Danmark och Norge hette. Efter tre år skulle det vara utjämnat.

Vad minns man då om de enskilda lektionerna? Eller om de olika dagarna? Ja, inte mycket. I stort sett var den ena dagen den andra lik. Det gjordes ingenting för att göra skolgången lustbetonad. Bara små episoder har ristats i minnet. Griffeltavlorna var på avskrivning, och varje morgon tog läraren plats vid kaminen och “spetsade blyertsarna” över kolboxen åt dem som inte hade egen pennkniv, och det var många. Egen pennformerare var det bara någon enstaka som kunde vara mallig för, och någon allmän pennformerare att veva på fanns inte i hela skolan. Det var väl knappast någon av oss som sett en sådan ens. Men Per Westesson hade en mycket vass pennkniv, och han ställde alltid villigt upp för de behövande. Jag har en “levande minnesbild” av hur han blinkade bakom glasögonen med sina ljusa ögonfransar, medan han förrättade sitt viktiga värv.

Och visst minns man dagen då vi strejkade. Sture i sexan hade svårt för räkning, och i sin strävan att bibringa honom nödiga kunskaper ignorerade läraren en gång att han redan låtit ordningsmannen ringa ut. Han fortsatte lektionen så länge att vi knappt hann komma ut förrän det ringde in igen. Vi var då några som på trots stannade ute så länge som rasten borde vara. När vi så kom introppande satt läraren och skrev upp syndarna, och vid nästa rast uppmanades vi att stanna kvar, när de andra fick springa ut. Vi stod i en rad längs väggen bakom bänkraderna, och Pilatus reste sig i katedern i hela sin längd, som dock inte var alltför imponerande. “Nå, vem var det som hittade på det här nu då?” frågade han. Ingen svarade, men alla tittade åt fönstret till, och där stod jag sist i raden. Det var emellertid inte mig de tittade på, men på gräsmattan utanför fönstret pågick ett roligt försök till bröllop mellan sömmerskans lila Foxterrier och slaktarens stora S:t Bernhard. Det kunde läraren inte se från sin plats, utan trodde att alla tittade på mig. Därför dömdes jag att stanna kvar, medan de andra efter sedelärande förmaningar fick avtåga. “Vi skall ha ett enskilt samtal”, sa läraren sen dörren stängts, men det blev bara rottingen, som yttrade sig.

Det ställföreträdande lidandet hade emellertid det goda med sig att jag från att ha suttit “överst”, d v s längst bak i skolsalen, fick “flytta ner” till främsta bänken som straffpåföljd. Där framme stod också ett bord för enkla fysikdemonstrationer, och tack vare min lämpliga placering fick jag vara handräckning och hjälpa till med dessa. Det var både roligt och i viss mån plåster på den kroppsdel, som snart slutade svida.

Bland mera avancerade apparater i skolans blygsamma rekvisitaskåp fanns en elektricitetsmaskin med två runda, svarta skivor. Det kändes som en upprättelse att få ta fram den och veva runt skivorna, så att långa gnistor slog över mellan ett par kulor.
Det kan inte anses bevisat att elektricitetsmaskinen haft något avgörande inflytande på mitt senare val av levnadsbana. Faktum är emellertid att hela mitt vuxna liv på olika sätt kom att ägnas elektriciteten.