En ättling till den nu åldriga dam, som “var med på kortet som liten flicka”, har rätat ut många frågetecken beträffande ofta sedda besökare hemma. Då uppfattade jag nog dessa bara som bekanta till familjen och tänkte inte på släktrelationerna. Nu har jag emellertid fått veta t ex att “Nils och Tilda i Kratten”, ett ogift syskonpar som brukade gården Nydala, var kusiner till mor. Deras far var mormors bror. En annan tidigare obekant släktforskare har sänt en synnerligen intressant uppställning, som visar att vi är släkt i sjätte led på både fars och mors sida. Släktträd med rötter i gamla tider har ofta grenar, som genom giftermål inom släkten växt ihop likt bifurkationer i vattendrag. Och det är klart går man tillräckligt långt tillbaka i tiden, skall man säkert finna att de flesta urinnevånarna i en bygd var släkt med varandra på något sätt. Rörligheten var inte stor under våra förförälders dagar och hjonelagen bildades för det mesta insocknes eller nästbys. Livskamraterna söktes inom gångvägs avstånd åtminstone då det gällde stugornas ungdomar. Gårdarnas barn hade bättre förspänt både figurligt och bokstavligt och kunde se sig om på lite större jaktmarker och finare villebråd. Ett innehållsrikt brev berättar om detta och jag citerar ett par meningar härur: Det var mycket sällskapsliv på tiden. Då åkte vi mellan gårdarna i droska med livréklädd kusk. Nu förefaller det fånigt, men det är onekligen intressant att ha varit med om det.”

Ju äldre man blir, ju mer intresserad blir man av ursprunget, tycks det. Och det är inte bara ens egna rötter man vill komma åt, man vill också gärna veta något om grenarna i det släktträd, där man själv är en av grenarna – med smågrenar och kvistar.

Som ung var man helt upptagen med att forma sin tillvaro i tiden och hade inte mycket till övers för dem, som format det redan bestående. Inte heller de vuxna i min närmaste omgivning tycktes bry sig mycket om släkten i stort. En gång hörde jag min far säga till en bekant: “Vi ska visst vara släkt på nåt vis, men jag vet inte hur.” ”Nej, inte jag heller”, sa den andre och så blev det inte mer talat om det.

Intresset för släkten var förstås mycket olika i olika familjer. En del var väldigt släktkära även bland dem, som inte fick åka i droska med livréklädd kusk eller ens hade en vanlig vagn att köra själv. Andra åter gjorde inga ansträngningar för att uppehålla kontakterna. Det var för besvärligt. Att förflytta sig bara någon mil var näst intill ett företag för dem, som inte hade andra travare att lita till än apostlahästarna. Att skriva brev med valkiga och styva fingrar var nästan lika påkostande. Telefon hade ingen i våra kretsar tillgång till. Så det var väl inte så konstigt att det blev dåligt med kontakten och sparsamt med besök från ömse håll.

En av fars systrar bodde i Lindby, halvannan mil fågelvägen från Domme. Första gången jag träffade denna faster och hennes man var vid mors begravning, när jag var elva år. Nästa gång var vid fars begravning, 22 år senare. Deras barn, mina kusiner, har jag aldrig haft någon som helst kontakt med. Vet inte ens vad de heter. Men jag har dem på ett fotografi, som räddats undan förstörelse och skingring.

Ja, milen var långa att gå, men inte heller när cykeln skulle underlättat, blev det av att åka till Lindby. Och efter 16-års åldern kom sedan alltför många mil emellan.

Det var ungefär lika långt till Vallby som till Lindby och ännu längre till Äspö och Klagstorp, men de avstånden till två andra av fars syskonfamiljer övervanns lättare. Kanske berodde det på att banden olika syskon emellan är olika starka och dessutom drev barnen på. Det var så roligt att få komma tillsammans och det hände så roliga saker, när vi träffades.

Faster Emmas man var smed och han och hans medhjälpare vid städet “smidde nyår” så att det ekade i Vallby med omnejd. Och farbror Anders i Äspö, liksom några av kusinerna där, var musikaliska och spelade olika instrument. Sjöng också - så det bjöds både sång och musik som underhållning.
Den familjen vill jag återkomma till en annan gång.