Dommepågen berättar
	Vår vanliga vedspis

Järnspis, köksspis, vedspis kärt barn har många namn.
Hemma hade vi för det mesta bara ved av "stulade" pilar, så mor eldade lika mycket med stenkol i spisen. Och när moster Tilda ville ha ordentlig fart på plättbaket, fyrade hon på så ringarna var illröda och morbror skräddaren fick hämta mer "koull i hoddan ve sian om provitted". Under krisåren runt 1920 låg den hemtillverkade torven och "mältade" i spisen så att denna själv höll sig varm. Mer var det väl inte. Och på spisen kokades och stektes i järngrytor, även om emaljerade kastruller började få insteg. Så fina saker som förtenta kopparkärl fanns inte i huset på backen i Domme. Järngrytorna hade tre små gjutna nabbar eller fötter under den kullriga bottnen, så att de stod stadigt även ovanpå spisen. Och med full fart i eldstaden blev det då lagom stekhetta i grytan, som "öste sig själv" tack vare locket av gjutjärn.
- Jag vet inte bättre sätt att steka än i mammas gamla järn gryta, sa Hustrun härförleden, när det skulle bli får i kål till middag i stugan på landet.
- Nä järngryta och vedspis är ju gamla beprövade don, sa jag. Undrar hur länge det har funnits såna här spisar. Det är ju en helt genial konstruktion.
- Vedspisar har väl alltid funnits, sa Hustrun. De fanns överallt, när man var barn. I stan också.
- Jo, men vår barndom ligger ju historiskt sett inte så långt tillbaka i tiden, även om ungarna tycker det är forntiden. Vedspisen måste vara mycket äldre.

Jag ska ringa Arne, sa jag. Som pensionerad skorstensfejarmästare bör han veta.
- Tja, vedspisen kom väl till mot slutet av artonhundratalet, skulle jag tro, svarde sakkunskapen på min fråga. De äldsta vedspisar jag sett hade bara front, häll och ugn av gjutjärn. Eldstad och rökgångar var murade, men sen kom spisar helt av gjutjärn. Spisarna kom till för att man skulle ta bättre vara på värmen, än man gjort i den öppna äriln. Men vänta ett tag -jag har en bok, Hem och Härd heter den. Jag ska hämta den.
- Jo, sa rösten när den kom tillbaka, det var brukspatronen Bergendahl vid Horndals bruk som 1861 kom med ett förslag till koksspis. Han hade, står det, efter fleråriga försök lyckats bringa den till synnerlig fullkomlighet såväl med avseende på bränslebesparing som prisbillighet. Och här är det också en ritning, som visar nånting i stil med de delvis murade spisar, som jag själv har sett.

Så står det vidare att den slutna eldstaden förde med sig andra problem. Elden på den öppna härden hade tidigare sörjt även för belysning. När nu elden stängdes inne, blev det mörkt. I muren till Bergendahls spis fanns därför en liten öppen nisch med förbindelse till rökgången och i den eldade man med stickor för att få belysning åtminstone på spisen.
- Ja, så länge sen är det ju inte sen den "urgamla" vedspisen gjorde sitt intåg i stugorna, sa jag, när jag berättat vad Arne Piprensare sagt. Och nu är dess tid för länge sedan i stort sett ute. En ganska kortlivad kulturepok, minsann!
- Jag skall nog se till att den kulturepoken varar länge än, åtminstone här i stugan, sa Hustrun och lyfte på grytlocket.
En härlig stekdoft spred sig under takbjälkarna i den gosiga spisvärmen, som är den skönaste stugvärme man kan tänka sig.