De saktade gången för att få tid till iakttagelser.

Det var en gammal man, som satt på dikeskanten, i färd med att intaga sin middagsmåltid. Den afslutades med svart grofbröd och sur mjölk, som han åt med hornsked ur en gammal lerkruka.

Hans arbete var att gräfva gropar, och bredvid honom stod spaden nedstucken i marken; själf satt han på den uppkastade jorden, med krukan mellan sina knän. Han var öfverstänkt af jord och lera, benkläderna voro uppkaflade på halfva smalbenet, och trots sommarvärmen var han klädd i tjocka ullstrumpor med skinnlappar på hälarna, att icke träskorna skulle slita hål.

Ansiktet var fåradt och smutsbrunt, men hade ett godmodigt uttryck. Han tycktes må särdeles väl af att sitta där och låta middagssolen gassa sig på ryggen.

Gestalten var tung och snedvriden, rörelserna säfliga och oviga; men dessa styfva armar ägde kraft att lyfta otroliga bördor, och de valkiga näfvarna visste att hålla tag.

”God middag, Anders Hansson,” sa den språksamma flickan i det hon med sitt sällskap stannade framför honom.

”Tack för det,” svarade gubben och tog ett tag i mössan.

”Ett skönt väder,” började fröken, som viste hur man bör inleda en konversation.

”Ja. Det var väl att det tog slut med det välsignade regnandet,” svarade Anders Hansson och tog sig en sked mjölk.

”Ett styft arbete, det där,” yttrade notarien och pekade på den tunga spaden.