Skåningen, en dryg typ?

Det har sagts, om en skåning sticker fingret i jorden, kan han känna på lukten om han är hemma. Detta gäller naturligtvis endast de som bor nere på de bördiga slätterna, skriver man i STF´s årsskrift 1961.

Yttrandet ovan om skåningen, som luktar på jorden, är ord fullt värda att anammas. Aldrig blir en skåning riktigt bofast bland skogar eller vid de små insjöarna i norra Sverige. Han tycks kvävas av instängdheten där. Alltid kommer han att längta hem till de vida slätterna med de långa raderna av knotiga pilar och närheten till havet.

Skåne är ett stort landskap som inte bara består av fet mylla. Där finns också stora områden av bergig skogsbyggd. Folket man möter uppe i skogstrakterna är av helt annat kynne än slättborna. Man kan också märka stora skillnader inom det kulturella området.
Slättbon satt som regel i lugn o ro på sin gård. Här hade han sin bärgning. Någon enstaka marknadsresa blev det dock. Närmaste by kunde han tycka låg rätt nära, men gav han sig iväg dit, var det ofta längre än han tänkt.
Varför då inte bli med ro på gården istället?
I den makliga och sorgfria tillvaron blev de nya intrycken inte så många. Nyheter tillfördes honom mest av någon tiggare eller annan vandringsman, som kom vägen fram för att köpslå eller äta.

Det berättas om en resande som frågade en bonde vad de gjorde på slätten under den långa vintern, när man inte kunde bruka jorden.
Bonden svarade : "Vi sidder o tantjer" - "
Men ni kan väl inte sitta och tänka hela tiden, vad tar ni er till emellan?" - "Då bara sidder vi".

Men under skördetid kunde den skånska bonden arbeta från 3 på morgonen till midnatt med enstaka avbrott för måltiderna. Många gånger unnade han sig inte ens vila under söndagen.
Kvinnorna var däremot sysselsatta året om, från tidig morgon till sen kväll.

Är Fru Alstadbon en speciell typ av skåning?