Det hade varit en mycket enklare utväg att åka till Italien och börja om på nytt. Men Cantona stod ut med allt han fick höra och ta emot och gjorde den 1:e oktober tidernas comeback. Han avslutade en helt otrolig säsong genom att göra segermålet i FA-cupfinalen mot Liverpool, när det bara återstod fem minuter av matchen.

Rubrikerna kring Cantona har många gånger rört mycket mer än hans otroliga fotbollskunnande. Den ena skandalen har följt tätt efter den andra, men trots allt detta har han fortsatt att vara sej själv och inte gett efter för någon. Efter att ha farit runt mellan massor av klubbar i sitt hemland Frankrike, så blev han mer eller mindre utvisad ur Frankrike 1991. Efter att ha slagit ner en lagkamrat och kallat alla i styrelsen för fotbollsförbundet för idioter. Han var nu bara 25 år men hade redan planer på att sluta för gott.

Att han hade en av fotbollsvärlden största talanger genom tiderna var det aldrig något tvivel om, men i sitt hemland satte de ej pris på de som skiljde sej från mängden. Han kände sej orättvist behandlad, missförstådd och eländig. Men hans resa över kanalen kom att bli räddningen.

Efter ett kort uppehåll i Sheffield Wednesday så hämtade Howard Wilkinson honom till Leeds. Där blev han med en gång uppskattad och hjälpte Leeds till att ta ligaguldet framför näsan på Manchester United som fick nöja sej med en andraplats.

Men än en gång så kände han att han inte riktig hade "hittat hem" ännu och när han blev satt på bänken så uppstod det starka känslor mellan honom och managern. Under slutet av 1992 så hade Wilkinson fått nog av honom och ville göra sej av med honom.

Det kom som en stor överraskelse för fotbollsvärlden att Eric hade skrivit på för United. Och tidningarna var inte sena med att redan på förhand räkna ut honom och inte låta honom visa vad han kan. Då United köpte honom så var man på jakt efter en ny anfallare och David Hirst var högst på önskelistan. Men under ett samtal mellan Alex Ferguson och Howard Wilkinson så kom Cantona upp som hastigast när de diskuterade lite spelare och samtalet slutade med att han var Uniteds. Nu med facit i hand så är det nog ingen som ångrar att Ferguson köpte över fransmannen.

Under de fyra och en halv säsongerna som han spelade för klubben vann United ligan fyra gånger, den enda gången de missade guldet var då han var avstängd och man fick nöja sej med att sluta som tvåa. Andra intressanta fakta är att man bara förlorade 3 matcher på hemmaplan under de säsonger som han spelade för the Reds. Att han kommer att bli ihågkommen riktigt länge på Old Trafford råder det inget tvivel om. Tillsammans med Georg Best och ett par andra så är han en av de största som spelat för klubben och även en av de största någonsin inom fotbollvärlden. Hans smeknamn på Old Trafford är The King och kommer nog att förbli så en bra bit framåt. Nu hörs inte längre fansens skrik när de vrålar ut "Ohhh, ahhh, Eric Cantona..." som var ett kännetecken för honom och Old Trafford. Och så saknar man förstås hans uppfällda krage.

Han sa redan då han skrev på att den dagen då att anser att han inte kan lära sej något mer, den dagen slutar han. Och detta var ju precis vad som skedde även om många nog anser att han fortfarande hade mycket kvar att ge då han bara var 30 år. Intressant är också att många tyckte att United skulle bli ett bättre lag utan honom. Sista året han spelade så vann man ligan och gick till semi-final i Champions League. Året efter slutade det med en andra plats och en biljett hem redan i kvarts-finalen. Så detta bekräftar bara att tomrummet som han lämnade bakom sej kommer att ta tid att fylla. Men Paul Scholes är den som är tänkt att ta över Cantonas roll och det mesta talar för att han, åt minstone spelmässigt, har en bra chans att lyckas med detta. Under sina sista sju år så vann han ligan sex gånger. Marseilles 1991, Leeds 1992 och United 92-94, 96-97. Hans snitt under tiden i United låg på ett mål varannan match vilket är oerhört bra med tanke på att han även skapade många av chanserna för de andra att göra mål på.

Något som troligen tog honom hårt var att han blev mer eller mindre bannlyst från landslaget trots att han på de 43 matcher han spelade lyckades göra 19 mål. Han tillsammans med David Ginola blev offer när Frankrike skulle bygga ett lag inte ett ett gäng individualister som landslagstränaren uttryckte det. Idag så satsar han på att göra karriär som skådespelare och spelar även en del välgörenhetsmatcher för att dra in pengar till de som har det sämre.