Som om föregående säsong inte hade varit tillräckligt dålig så skulle denna komma att bli en av Uniteds sämsta, någonsin! Efter fyra raka stora förluster så började fansen att svika och när Newcastle kom på besök så sågs matchen endast av 11.000 åskadare, den slutade 7-4 till Newcastle.

Missnöjet var stort och supporterklubben började även de att visa missnöje. Man delade ut flygblad med en lista på fem saker som behövdes ändras i klubben. De ville ha en ny manager, förbättrat system för värvning av talanger, några nya spelarköp, fem aktieägare skulle få plats i styrelsen samt att pengar skulle dras in genom fler aktier släpptes. Klubben lyssnade inte på detta och försvarade sej med att de inte tillhörde föreningen utan var en fristående supporterklubb. Rusultaten fortsatte att gå fel och efter sin första åtta matcher hade man inte vunnit en enda. Supporterklubben hotade med att bojkotta matchen hemma mot Arsenal om inte klubben uppfyllde deras krav, det gjorde de inte. Efter ännu två förluster såg det mörkt ut och supporterklubben annonserade ett hastigt möte och det kom hela 3.000 personer för att delta. Där bestämdes att matchen mot Arsenal skulle bojkottas!

Charlie Roberts, före detta kaptenen, talade emot bojkotten och bad fansen att inte stöda den. Men han röstades snabbt ned. Tidningarna hade talat om en publik på runt 50.000 mot Arsenal som ansågs redan då vara ett enormt möte. När publiken hade räknats så var det runt 23.000. United förlorade denna och även nästa match.

Efter detta så sjönk publiksiffrorna ännu lägre och den ända gången för resten av säsongen som man hade med än 10.000 var i berbyt mot Manchester City. Säsongens sista match sågs av endast 3.900 personer. När säsongen var slut så hade man förlorat 27 matcher och endast vunnit 7 stycken. Otroliga 115 mål hade man lyckats släppa in. Man sparkade nu Herbert Bamlett och under tiden som man letade efter en efterträdare så tog Walter Crickmer och Louis Rocca över. Men det hjälpte föga och när 1931 drogs mot sitt slut så var man än en gång på kanten till att gå i konkurs.

Nu trädde en god fe in i sista sekunden och punpade in 2.000 pund för att rädda klubben, och sa att mer penger kunde ges om styrelsen ombildades. Mannen som hade trätt in var James Gibson, och han valdes till ny president för klubben. Ännu en ekonomisk kris var över för klubben och spelarnas löner garanterades.

1931/32

I augusti 1932 så tog Scott Duncan, en före detta spelare i klubben, över efter de två tillfälliga tränarna. Han fick en lön på 800 pund per år och han lovade att ge nytt liv åt ungdomsverksamheten.

Men Duncan kunde inte utföra det han lovat och spenderade väldiga penger på nya spelare, främst från sitt hemland Scottland. Han hade i uppgift att ta United tillbaka till högsta divisionen, men klarade inte detta under sitt första år. Man slutade på 12:e plats, men detta var inte det värsta som Duncan skulle få uppleve under sin tid i United...

1932/33

Denna säsongen gick något bättre och man slutade nu på en 6:e plats, men det ska sägas att man aldrig var i närheten av en uppflyttningsplats. Detta året, precis som det förra, lyckades man göra 71 mål vilket är väldigt mycket för att lag som ligger i mitten av andra divisionen.

1933/34

Under säsongen så letade man efter en bra blandning på laget, och när säsongen var slut hade hela 38 spelare provats. Den 4 maj 1934 så åkte United till Millway med vetskapen att endast en seger skulle hålla dem ifrån en förnedrande nedflyttning till division tre norr. "Manchester Evening News" hade redan räknat ut United och skrev "den mest hjärtekrossande säsongen i Manchester Uniteds historia". Man låg näst sist, en poäng före Millwall. Om United vann så skulle det vara Millwall som skickades ned. Millwall startade matchen bra och pressade United långa stunder, men en snabb kontring och United ledde med 1-0. Två minuter av andra halvleks avspark så gjorde Cape ännu ett mål för United och man började nu spela med det självförtroende som hittils saknats och vann till slut med säkra 2-0. Hela 3.000 resande fans hade kommit för att se United och när United kom hem till Manchester igen så väntade tusentals på sin hjältar. Än en gång hade man klarat sej i absolut sista andetaget. Uniteds sämsta säsong någonsin var äntligen över.

1934/35

Den här säsongen så kunde man ju i stort sett bara förbättra sej. Man slutade nu på en hedervärd 5:e plats och spelade bra fotboll och gjorde det svårt för alla lag som ville ta poäng mot dem. Man nådde 4:e omgången i FA cupen.

Vi säsongens slut så spåddes man åt kommande år åter gå upp till division ett, äntligen så började det ljusna för klubben.

1935/36

Trettio-talet hade helt enkelt inte varit deras årtionde och säsongen 1935-36 började lika dåligt som de andra. 4 januari så förlorade man mot Bradford City, men detta skulle bli början på en otrolig vändning och man skulle inte komma att förlora en enda match till den här säsongen. Manager Scott Duncan påstod att det hade med en ny plan att göra, att ta två poäng hemma och en borta. Om detta nu var anledning kan man fråga sej, men hur som helst så hade man lyckats. I mitten av mars så var man bara tre poäng efter ettan.

Två veckor återstod av säsongen, man låg på andra plats och hade en viktig match borta mot Bury för att stanna kvar i racet om uppflyttning. Hela 20.000 United fans reste för att se dem vinna och hålla hoppet vid liv. Det gjorde man och vann med 3-2. Det var nu dags för sista matchen och endast en poäng behövdes för att man skulle koras till mästare i andra divisionen, och detta klarade man genom att spela 1-1. De hade bara förlorat två matcher på Old Trafford och bara spelat tre oavgjorda och gjort 55 mål.

1936-38

Uniteds återtåg i den högsta divisionen skulle visa sej kortvarigt. Man åkte direkt ned igen. 1937 skulle däremot komma att visa sej var ett år då två mycket viktiga spelarköp gjordes. Johnny Carey skrev på från St James' Gate i Dublin och började sin tid på Old Trafford som anfallare, men skulle ganska snabbt skolas om till att bli en av klubben bästa mittbackarna i världen, någonsin! En månad efter detta köpet så gjorde man även klart med en annan yngling, Jack Rowley. Efter de 15 första matcherna 1937/38 så avgick Duncan trots att han hade 4 av sina 5 år kvar på kontrakten med United.

Crickmer tog än en gång tillfälligt över klubben i November 1937. Vid den tiden så var klubben inte mer än ett bra division två lag. Men han första match som ledare skulle komma att vinnas med hela 7-1 och en spurt skulle än en gång ta dem upp till högsta divisionen. Som tvåa i ligan. Nästa manager på tur var Jimmy Porter och han fortsatte leda klubben ända till 1944. Crickmer tog då åter på sej rollen att styra sitt lag, tills februari 1945. Då erbjöds Matt Busby ett fem-årskontrakt efter det att han militära tjänster var över. Porter hade lyckats med en sak som många före honom inte hade klarat av, att hålla United i den högsta divisionen.

1938/39

Detta var den första och ända säsongen för Porter i högsta divisionen. Han hade det kämpigt att hålla dem kvar, men lyckades. Man hade inte gjort mer än 65 mål men låg trots detta på med målskillnad på +27. Nytt publikrekord sattes då hela 76.962 kom för att se FA cup semi-finalen mot Wolverhampton Wanderers och Grimsby Town i mars.

Andra Världskriget

Det var mycket oro bland publiken, den där sista lördagen innan kriget bröt ut. Alla vista att deadlinen som Hitler hade givits endast var timmar borta ifrån att gå ut. Man hade börjat säsongen bra, men mot Charlon blev det förlust med 2-0. Den här matchen skulle komma att bli den sista, man förklarade krig mot Tyskland på morgonen efter.

Två dagar senare möttes fotboll-ligan och bestämde sej för att ställa in säsongen. Det skulle nu komma att ta sju år innan man återupptog ligaspelet. Man skapade ett spelsystem likt det som klubbarna hade skapat under första världskriget och lyckades att skrapa ihop lag till sina matcher, men sällan så drog matcherna med än 4.000 åskadare.

Natten den 11:e mars 1941 så hördes ett dån över Old Trafford, denna gången kom det inte ifrån läktarna utan från tyskarna bombplan som flög över Manchester. Den magnifika arenan fick enorma skador efter bombningarna och stod nu i runier, en skugga av vad den en gång varit. Tack vara Manchester Citys vänlighet så fick man låna Maine Road för sina hemmamatcher, men man visade inte någon vidare tacksamhet när man en månad senare slog dem med 7-1.