Matt Busby var på sin tid en av de största backarna i England, nu 34 år gammal så ville han pröva en nya karriär som manager. Massor av klubbar ville ha honom, men det var han själv som tog kontakt med Manchester United och sa att han ville bygga upp ett vinnande lag av grabbarna. Och så ville han hem igen, hem till Manchester. Man kan aldrig då ha vetat vilken stor betydelse han skulle komma att ha för klubben.

Hans fotbollskarriär började lite ironiskt nog hos konkurrenten Manchester City. Han hade tackat nej till klubbar som Spurs, Liverpool, Readin och Ayre United bara för att skriva på för "the Reds". Det var utom allt tvival var han hade sitt fotbollshjärta. Hans ankomst skulle komma att slå samman två starka styrkor och tända en rejäl låga som än idag lever i Manchester United.

1946/47

Det var nu 1946 och kriget var över, ligaspelet hade börjar igen. Publiken flockades till arenorna hungriga på fotboll efter ett långt uppehåll. Storklubbarna hade ett snitt på 50.000 och United hade 40.000 varje vecka trots att man nu spelade på Main Road då man ännu inte hunnit bygga upp Old Trafford igen. Det var minst sagt ett imponerande lag som United visade upp. Tillsammans med Matt Busby och Jommy Murphy så skulle man nu förvandla ett lag som före kriget mest liknat ett skämt till en jätte åren efter kriget. Man började strålande med fem raka segrar. Man låg i toppen hela säsongen men Liverpool lyckades till slut sno åt sej titeln och man slutade på en andra plats. Det var en mycket bra insats av laget och man gjorde 95 mål och var det lag som förlorade minst antal matcher. Jack Rowley vann skytteligan på 26 mål följd av Stan Pearson på 19 mål, båda från United. Bert Whalley valde 1947 att lägga skorna på hyllan och hjälpa Busby att coacha laget, hans insatser skulle visa sej vara mycket värdefulla. Han blev genast en succé då han coachade de unga spelarna, som snart skulle komma att bli kända inom värlsfotbollen som: Busbys Babes (the Busby Babes).

1947/48

"News of the World" kallade cupfinalen 1948 för "Wembleys finaste" vilket kanske var lite överdrivet, men det råder inget tvivel om att det var en av de bästa matcherna som någonsin spelats på Wembley. United hade tagit sej till Wembley på ett svårt sätt. Man slog Villa med 6-4 efter att i halvtid ha lett med 5-1. Man lottades sedan hemma mot mästarna Liverpool. Man kunde dock inte spela hemma då arenan ännu inte var färdig och Citys arena var även den upptagen så man ville flytta matchen till Evertons arena vilket man fick. Där vann man med 3-0. Nu var det Charlton som skulle mötas hemma men även denna gången fick man flytta sin match då City hade hemmamatch samtidigt. Även denna "hemmamatchen" vann man, den spelade på Leeds arena. Nu var det dags för att möta Preston North End hemma men fick även flytta denna, den här gången valde man Villa Park. Sedan slog man Derby County i semi-finalen. Man hade fått möte division ett lag hela vägen och hade sett av totalt 300.000 människor innan det var dags för Wembley. Efter denna så skulle siffran upp till 400.000. Detta är än idag rekord. Man mötte Blackpool som hade Stanley Matthews i sitt lag, han ansågs då vara världens bäste fotbollsspelare. Man vann på Wembley och var så när att vinna "the Double", men Arsenal snuvade United på förstaplatsen i ligan.

1948/49

Nu försökte man än en gång att vinna "the Double", men misslyckades igen. I FA cupen så spelade de englands bästa fotboll tills semi-finalen. Alla var säkra på att man skulle vinna denna, men så blev det inte. Och för tredje året i rad så slutade man på en andraplats i ligan. De dåliga tiderna före kriget var nu glömda och med Busby som manager så skulle man ha lyckliga dagar framför sej.

1949/50

Efter 8 års frånvaro så återvända man till Old Trafford. Det sägs ha blivit ett öronbedövande dån då Charlie Mitten gjorde det första målet på åtta år på Old Trafford. Man slutade ligan på en fjärdeplats. Busby köpte en nya målvakt från Darlington, Ray Wood.

1950-52

United-fansen blev minst sagt överraskade när de läst morgontidning sommaren 1950. Charlie Mitten hade övergivit klubben för ett okänt Colombianskt lag, efter 113 raka matcher för klubben så for han till Sydamerika. Han flyttade för pengarnas skulle , men trivdes inte och flyttade snart tillbaka till England. Han var då fortfarande Uniteds spelare men klubben klargjorde att man inte ville att han skulle spela mer för United. 24 november 1951 så debuterade två unga spelade som skulle ha en viktig roll i klubbens framgångar. En var Jackie Blanchflower och den andra var Roger Byrne. Tom Jackson som skrev för Manchester Evening News skrev: Uniteds "Babes" spelade kallt och självsäkert. Det skulle komma att bli första gången som ordet "Babe" skulle komma att användas ihop med klubben. De nya spelarna var ett tecken på att ändringar skulle komma att ske i laget. United vann ligan 1952 med de gamla spelarna som stomme i laget, men de unga spelarna tryckte på och nästa varje vecka så var någon av de äldra mer etablerade spelarna som fick stiga åt sidan.

1952/53

Det var dagen då Stalin dog, men det var inte det viktiga för fansen utan att man köpte en ung forward vid namn Tommy Taylor. Det sas att han jagades av 17 klubbar, men Matt Busby lyckades köpa en spelare som kanske skulle komma att bli hans bästa köp under sin tid som tränare. Busby betalde 29.999 pund för honom, och när det frågades var han inte betalat 30.000 pund så sa han att han inte ville skrämma upp sin unge forward med att han var en 30.000-punds spelare. Han var den sista pusselbiten. 1953 så skulle den då blott 16-årige Duncan Edwords debutera för Uniteds A-lag. 1953 var även året då Uniteds Johnny Carey drog sej tillbaka. Hans ersätta blev Roger Byrne. Man slutade ligan på en 8:e plats.

1953/54

För andra året i rad så vann lagets ungdomslag motsvarigheten till FA cupen för ungdomar, man slog Wolves i finalen. En svit som man skulle komma att utöka till fem raka. Många av juniorspelarna introducerades i A-laget, Duncan Edwards hade blivit ordinarie medan spelare som Jackie Blanchflower, Dennis Violett, Colin Webster, Albert Scanlon, Mark Jones, David Pegg, Billy Whelan, och Bill Foukes fick känna på spelet i den högsta ligan. Roger Byrne som bara var 25 år var redan kapten för A-laget. Av det laget som slog Wolves så skulle åtta stycken av dem komma att bli ordinare i A-laget, och tre av dem skulle komma att mista sitt liv vid katastrofen i München. Man slutade på en 4:e plats och åkte ut redan i den 3:e omgången av FA cupen.

1954/55

Busbys Babes var nästan färdiga för att ta an England, men lyckades inte denna säsongen att återta bucklan till Manchester. Det mycket unga laget slutade på 5:e plats, och man gjorde 84 mål på 42 matcher.

1955/56

Det unga laget sa att man var redo att ge sej an att vinna det finaste i England, första divisionen. Några reportrar förutspådde en lysande framtid för det unga laget, men många gnällde på att de var aldeles för unga och hade för lite erfarenhet för att kunna vara med och slåss i toppen. Efter åtta matcher så verkade det som de hade rätt, man hade bara vunnit tre matcher, men efter det så skulle man bara komma att förlora 4 matcher till för resten av säsongen. Vid jul var allt över! Man stod på toppen och tittade aldrig ned. Man vann med hela 11 poängs marginal. Denis Viollet gjorde 20 mål under sin första säsong i A-laget. Han var född i Manchester och skulle komma att göra 20 mål eller mer de närmaste 6 säsongerna. Totalt gjorde han 178 mål på 291 matcher för klubben. Titeln säkrade man 7 april då man slog Blackpool hemma på Old Trafford. Under de senaste tio säsongerna så hade man bara varit sämre än 4:a två gånger, och ligan hade vunnits av ett lag med en snittålder på 22 år! Man åkte ur FA cupen mot Bristol Rovers, och än så hade man inte lyckats att ta hem "the Double"

1956/57

Ligatiteln föregångende år hade givit dem rätt att spela i en ny cup, europacupen. Det var den franska tidningen 'L'Equipe' som hade skapat denna drömcup. Chelsea hade föregående år blivit inbjudna men tackat nej efter påtryckningar ifrån "the Football League". Även United fick påtryckningar att tacka nej, men Matt Busby valde att stå emot och tacka ja till att få ut England i europa. Han trodde på sina grabbar, att de skulle få chansen att möte de bästa i de andra ligorna. Och så småningom så backade "the Football League" och United var i Europa!

Vid den här tidpunkten så hade man in elljus på sin arena, och än en gång så rädda City United. Första matchen lottades hemma mot Anderlecht vilka man slog med 10-0, sedan slog man Dortmund och nu var spanska mästarna Bilbao på tur. Man förlorade borta med 5-2 men vann sedan hemma med 3-0 efter mål av Taylor och Violett (2 st). Nu östes berömmen över klubben och Anderlecht kallade dem för "Worldbeaters", och Daily Heralds George Follows skrev följande om matchen mot Bilbao "den bästa match han någonsin sett, den bästa publik han någonsin hört, och den bästa uppvisningen av anfallare han någonsin sett".

Alla var överrens, det hade vara Tommy Taylors kväll! Man var nu klara för semi-final där man skulle möta de mäktiga Real Madrid. Madrid var byggt av värlsstjänor. Första matchen lottades att spelas borta. Inför 125.000 fans på Bernabeau stadion så förlorade man med 3-1. Elljus hade monteras lagom till returen och man spelade inför 65.000 åskadare på Old Trafford. Det skulle inte komma att bli Uniteds afton då man spelade 2-2 och åkte ur cupen. Tilläggas kan att Uniteds sena kvittering gjordes av en ung forward vid namn Bobby Charlton.

Hemma på de brittiska öarna hade det också gått bra och man skulle möta Aston Villa på Wembley, ligasegern var redan klar och man vann med 8 poängs marginal. Med bara sex minuter kvar av matchen mot Villa så råkade Uniteds målvakt ut för en skada. När han skulle sparka ut bollen så överföll Villas Peter McParland vålsamt honom och bröt käkbenet på honom. Det har debateras i åratal varför han fick vara kvar på plan efter den attacken. Man var nere på 10 man och Blanchfower fick ta på sej målvakttröjan för resten av halvleken som slutade 0-0. Woods gjorde en hjältemodig insats då han åter ställde sej i målet i den andra halvleken. Men United var försvagat och två mål från McParland krossade inte bara målvaktens käke utan även klubben drömmar om "the Double". Nu var Uniteds Busby Babes färdiga och tillhörde toppen i världen.

1957/58 - Katastrofen i München

Säsongen 1957/58 gick som man hade trott för ett lag med denna enorma talang. Trots att man hade förlorat sju matcher innan man skulle flyga iväg för att spela kvartfinalen mot Belgrade, så var man på väg mot den tredje raka titeln.

I Europa sågs man slå Shamrock Rovers och Duckla Prague. I kvartfinalen lottades de att spela första matchen mot Red Star Belgrade på hemmaplan. United vann denna inför 60.000 fans med 2-0. I returen så fightades man och spelade 3-3 vilket gjorde att man vara klara för avancemang. Denna mörka eftermiddag 6 februari 1958 så krävdes en mellanlandning för att tanka i München. Väderet var dålig och man fick försöka tre gången innan man fick upp BEA Elizabethan i luften. Vid det tredje försöket så slog planet i ett par byggnader vid startbanans slut och fattade eld. I vraket så dog 23 av de 43 passagerarna.

Matt Busby och Duncan Edwards drog ut levande från vraket. Läget var så kritiskt för Busby att han fick sista smörjelsen, men hans envishet och de tyska läkarnas skicklighet räddade honom. Duncan Edwards kämpade mellan liv och död i 16 dagar innan han livlåga slocknade. Busby underrättades inte om att han älskade Babes död förrän de var säkra på att han skulle klara sej.

United hade förlorat gräddan av den engelska fotbolltalangen i ett svep. Roger Byrne, vänsterback och kapten. Underbar spelare och person. Han hade allt som en hjälte skulle ha. Han var omtänksam, hjälpfull, jordnära, hade tålamod och förståelse, särskilt för de unga som skulle samlades runt sin hjälte för att få hans autograf.

Duncan Edwards, blev endast 21 år. Hade spelat i landslaget redan när han var 18. Hade smeknamnet "the Tank" och alla som känt hans tacklingar visste varför.

Tommy Taylor, kom till United för ett på den tiden rekordstort belopp. Var en stor man som alltid verkade ha ett leende på läpparna. Var en otrolig fotbollspelare.

Bill Whelan, Geoff Bent, Eddie Coleman, Mark Jones, David Pegg, var alla stora fotbollspelare försvann på en gång. Även staben gicks hårt åt då Walter Crickmer, Tom Curry and Bert Whalley också dog. Bert Whalley hade tagit Jimmy Murphys plats då han var iväg på uppdrag av det Walsiska landslaget. Åtta journalister, två besättningsmän och två passagerare dog vid sidan av "the Babes". Av laget som hade mött Red Star så var det bara Gregg och Foulkes som var i skick att spela den känslofyllda matchen mot Sheffield Wednesday. Man fick ihop ett lag i sista minuterna och vann med 3-0. I programmet hade Uniteds ägare Hardman skrivit följande:

"Trots att vi sörjer våra döda och skadade, så tror vi inte att slutet är här för oss. Sympatin och uppmuntran ifrån fotbollsvärlden och framför allt våra supportrar kommer att rättfärdiga och insprirera oss. Vägen tillbaka må vara lång och hård men med minnet av de som dog i München, av deras rörande prestationer och underbara sportmannaanda för alltid med oss, Manchester United kommer att resa sej igen."

United fortsatte för att möta Bolton på Wembley. Tyvärr så förlorade man igen. I ligan så vann man bara en av sina sista 14 matcher. Laget slutade på en 9:e plats. Man skulle möte Inter Milan i semi-finalen i europacupen. Viljan var på topp men spelarna saknades och man förlorade med totalt 5-2. Av truppen som ingick i Busbys Babes så skulle tre av dem komma att vinna europacupen på Wembley 1968, 10 år senare. Det var Charlton, Brennan och Foulkes. Om inte olyckan hade inträffad så går det bara att fantisera om hur många medaljer klubben hade vunnit, hur många mer pokaler som hade fått slåss om platserna bland trofeerna på Old Trafford.