TATTOO
Märkt för livet.
I alla tider i alla kulturer världen över har människan
haft ett stort behov av att smycka sig.
Den rena nakna kroppen har inte varit tillräckligt vacker:
Pärlor, fjädrar, ädelstenar och färger; allt har man använt för att
framhäva sin skönhet och locka det andra könet.

Tatuering är en av de äldsta metoderna för utsmyckning av kroppen. De har inte bara använts i dekoreringssyfte utan även i rituella och medicinska sammanhang.
Dessutom har den fyllt, och fyller fortfarande i vissa delar av världen, ett identifieringssyfte då den säger en hel del om ägaren. Bl.a. vilken stam han/hon tillhör, vilken social status han/hon har, gift/ogift, sexuellt mogen eller ej.
Hos till exempel nubierna i Sudan blir flickorna (ärrtatuerade) i samband med sin första menstruation. I en del kulturer kan

man även utläsa vilka bedrifter och hjältemod som den tatuerade personen gort för att förtjäna sin tatuering.
Tatueringar har funnits länge, mycket länge. Man har kunnat spåra den sisådär en 40 000 år tillbaka. Den så kallade ismannen, som man för några år sedan hittade djupfryst i Alperna, hade tatueringar föreställande streck och kors på smärtkänsliga ställen, som på vaderna ochi knävecken. Dessa tecken hade troligen en magisk och medicinsk innebörd.

Manliga Ärr
Det finns två sorters tatueringar, eller snasare två sätt att utföra tatueringar på. I västvärlden är det vanligast med färgtatueringar som härstammar från söderhavet. Det andra är ärrtatueringar har sina rötter i Afrika. Ärrtatueringar är ett alternativ till färgtatueringar eftersom afrikanernas svarta hud ej kan återge alla färger. Istället ristar eller skär man in ett mönster i huden som man , om så önskas, kan gnida in med aska eller växtfärger för att uppnå en bättre effekt. Såret skärs då och då upp, allt för att det ska läka långsamt och bli lite infekterat, så att det blir ett "snyggt" kraftigt utbuktat ärr.

En typ av ärrtatuering, som dock förekom i Europa var de tyska "Mensurärren". Mensur är det uppmätta avståndet mellan två duellanter. I Tyskland bar man vid sabel- och värjdueller ögon, armar, ögon, underliv och ben men ej för ansikte och kind. Vid dessa dueller ådrog man sig därför hemska sår på kinderna. Ärren man fick ansågs som ett tecken på manlighet. Denna typ av duellerande förbjöds 1938. Trots det så har liknande ärr förekommit inom studentföreningar i Tyskland även efter 1938.

Cook kom till Europa efter en världsomsegling. Med sig ombord hade han Prins Omai från Tahiti. Denne var utsmyckad med tatueringar från topp till tå och blev uppvisad för societetsfolk runt om i England. Med Omai kom även ordet tattoo, lika mystiskt och vackert som själva tatueringen. Ordet tattoo betyder "hacka - sticka in" och härmar ljudet då tatueringen slås in i huden (ta-ta-ta).

Prinsen från Söderhavet
Det var färgtatueringar som slog igenom i Europa.
År 1774 återvände upptäcksresanden James Cook till motiveneftersom de enda uppgifter som finnes om dem var att Cook ansåg att de var "dåligt tecknade". Det är dock mycket troligt att motiven var ett palmträd då detta kom att bli ett populärt motiv hos de som besökt Söderhavet.
Trots att tatueringarna fortfarande utfördes under dessa resor, blev motiven mer och mer västerländska. Sjömän som kom till tatuerare i Söderhavet kunde ibland till och
med ha med sig egna motiv.

Tidigare kallade man den här typen av kroppsmålningar för punktering, bemålning eller ingravering.Även några va Kapten Cooks matroser lät tatuera sig av infödingarna på Tahiti som ett minne av resan. Tyvärr känner man ej till med finna mönsterböcker med västerländska motiv. Tatueringarna hade helt enkelt anpassats till efterfrågan hos de kringresande. Bland de avnligaste motiven fanns hjärtat med en banderoll med texten "mother" och en så kallad "sjömansgrav", det vill säga en bild på ett sjunket skepp, som skulle skydda ägaren mot skeppsbrott.

En souvenir från vallfärden
En tatuering som faktiskt uppstod i Europa, före Cooks matroser och uppvisandet av Omai, var de inristningar som korsfararna lät göra, och fortfarande gör, under sina pilgrimsfärder till det heliga landet. De ristade främst in olika religösa motiv såsom krucifix och andra emblem, för att försäkra sig om en kristen begravning om något skulle hända på färden men även som en slags souvenir från valklfärden.
En tatuering på denna tid gick till så att man valde ett motiv bland mallar gorda i trä. Dessa fylldes med koldamm och applicerades på önskat ställe på huden så att det bildades

ett avtryck. Sedan doppades en nål i bläck utblandat med kreatursgalla och stacks in i huden längs avtryckets konturer. Detta upprepades två till tre gånger och resulterade inte bara i en tatuering utan ofta i feber och svullna armar.
Även om tekniken utvecklats så är grunderna fortfarande desamma. Idag är nålen eldriven och färgerna betydligt mer hälsosamma. Dagens färger lär inte innehålla någon kreatursgalla, inte heller kvicksilver som de äldre och lite grönaktiga tatueringarna gorde. Istället är de vetenskapligt framtagna för att få bättre hållbarhet och harmonera med kroppen.

Tribalmotiv på frammarsch
De vanligaste motiven kan delas in i ett antal temagrupper såsom; kalssiska, tribal, indian, fornnordiska, keltiska och realistiska motiv.
Till de klassiska räknas de ursprungliga sjömanstatueringarna; hjärtan med banderoller, lättklädda damer, tro hopp & kärlek, skepp i olika utföranden och så rosen givetvis.
Tribalmotiven bygger på olika stammotiv, det vil säga ofta svarta abstrakta mönster som härstammar från olika naturfolkskulturer och deras bildtraditioner. Motiven är ofta jordnära, till exempel stiliserade blommer och djur. Detta är en grupp som blir allt vanligare och mer efterfrågad.
Indianmotiv såsom pärlor, fjädrar, band, indianansikten och sköldar. Desasa motiv är tilltalande, vackra och

avbildas mycet realistiskt.
De fornnordiska motiven är självklart inspirerande av vår nordiska asatro och kultur: Vikingahjälmar, vikingaskepp, Oden och Tor, Hugin och Mumin, Sleipner och Mjölner. Hit hör även runorna.
Från de keltiska kulturen och dess ornamentik, kommer keltiska motiven som mest består av mönster och slingor. De påminner om både den fornnordiska stilen och tribalstilen och placeras lämpligen runt armar och ben.
Realistiska motiv har utvecklats med tekniken som möjliggort tunnare och finare linjer. Motiven är ofta djurbilder eller människoporträtt med fotografier som förlagor. De tecknas med många små linjer i olika gråtoner och skuggningar. Resultaten påminner om detaljerade blyertstecknade eller kopparstick.

Irezumi
En alldeles speciell grupp som är värd att nämnas är de vackra och mycket speciella japanska tatueringarna "Irezumi". Den had sin storhetstid unde 1700- och 1800-talet och utfördes av kända konstnärer. Bilderna var mycket färgstarka och motiven hämtades ur japansk mytologi. inom Irezumi tar man också på ett särskilt sätt hänsyn till kroppens form och rörelser så att bilden följer dessa och harmoniserar med kroppen. Sedan mitten av 70-talet finns denna konstart även i Sverige införd av Ove Skog.

Det sägs att Irezumi uppstod då japaner, som inte hade råd att köpa de dyra vackert mönstrade tygerna som överklassen klädde sig i, istället lät tatuera in de vackra motiven direkt i huden. Med tiden blev emellertid även detta oerhört dyrt. Det kunde kosta tusentals dollar att få hela kroppen tatuerad och då tillkommer även smärta och ett oändligt antal besök hos tatueraren. Ett sätt att tjäna in en del av priset avr att sälja sin hud. Detta innebar att köparen kunde kräva in "sin" hud när ägaren hade dött, huden garvades och användes som väggbonad.

Varför tatuerar man sig?
I västvärlden har tatueringar länge varit tabu. Dett kan bero på att borgare vid sekelskiftet ansåg att det bara var "subjekt med tvivelaktigt rykte" till exempel sjömän, mördare, desertörer, prostituerade, homosexuella, interner och anarkister som lät tatuera sig.
Cesare Lombroso hävdade i sitt livsverk "LÚomo delinquente", som utkom första gången 1876, att alla vildar och förbrytare var tatuerade, med andra ord att den som tatuerar sig alltså är vilde eller förbrytare. Han hävdade också på fullaste allvar att om en tatuerad skulle dö utan att ha begått något brott skulle det endast bero på att han av en slump råkat dö för tidigt.
I dagens samhälle har tabut släppt något, men det vilar

fortfarande någon slags spänning och mystik över tatueringskonsten. Att få ett ärligt och rakt svar på varför någon har tatuerat sig är näst intill omöjligt. Därför blir ett av de vanligaste svaren, om man frågar unga killar: Ääh, jag var onykter, gorde det i fyllan och villan liksom.
Några av de vanligaste orsakerna är dock att visa tillhörighet, det vill säga vilken stam, nationalitet eller vilket gäng man tillhör. Det var till exempel avnligt att unga män lät tatuera in namn, födelsenummer och -ort på armen inför ett fälttåg. Eller för att visa styrka och manlighet , som i fallet med de tyska mensurärren. Runt sekelskiftet förekom det också, även om det inte var vanligt, att både män och kvinnor lät tatuera hela kroppen och reste runt med cirkusar för att visa upp sig och på så sätt tjäna pengar.

Brännmärkning och psykisk terror
Men det finns betydligt hemskare orsaker till att människor märks med tatueringar, såsom psykisk terror och för att visa makt och ägande. Det är inte bara boskap som blivit brännmärkt för att markera vilken herre de de tillhörde, utan även slavar.
Vår tids skräckexempel är märkningen av judar och koncentrationslägerfångar. Så fort de anlände till lägren förlorade de sin identitet och blev ett nummer istället, ett nummer som de fick intatuerat på armen. Vid befrielsen

fann man till och med ett två veckor gammalt spädbarn som redan var märkt med ett registreringsnummer.
Långt in på 1800-talet brännmärkte man kriminella. de fick ett märke som skvallrade om det brott de begått. En tjuvskytt kunde till exempel få en hjortkrona inbränd, en falskspelare en tärning, förrymda sjömän en båtshake och så vidare. Märkningen orsakade ofta psykiska och sociala problem då den vanligtvis placerades på ett väl synligt ställe såsom i pannan. En brottsling som redan var märkt sågs som en möjlig återförbrytare och riskerade då ett strängare straff.

Vad döljer damen i snabbköpet?

Anledningarna till tatueringar är som sagt många, det kan ske i samban med något omvälvande i livet, till exempel en kris. Det kan även vara något så enkelt som att man vill dölja ett fult operationsärr, eller att man vill känna sig vackrare och yngre. Man kan också göra det som en kärleksförklaring tillsammans med den man älskar, kanske istället för att byta ringar. Eller så är det tjusningen av något beständigt, något som alltid kommer

att vara en del av en själv, lite exotiskt och annorlunda, något personligt och privat som man bara visar för speciellt utvalda.
En sak är i alla fall säker, idag går det inte att säga vem som har en tatuering och vem som inte har det. Det akn vara damen i snabbköpet som döljer en tatuering under blusen likaväl som det kan vara banktjänstemannen eller skolfröken.

AV: ANNA MUREN, jESSICA LINDSTRÖM & JOHANNA