Vår älskade lilla Matilda, du blev bara två veckor gammal. Varför du? Mitt lilla pyre.

Elisabeth (läkaren) ringde oss vid åtta på morgonen och ville att vi skulle komma bort till dig för att du var väldigt skör. När vi kom bort har de ordnat ett lite hörn där vi kunde sätta oss för att prata. Och det kändes att något var galet. Elisabeth berättar att de inte kunde göra mer för dig eftersom blödningen i hjärnan blivit större. Vi hade känt på oss att det skulle sluta så här men man kan aldrig vara förberedd. Jag brast ut i gråt direkt.
Hon berättar för oss hur det kommer att gå till. De ger dig morfin för att du inte ska ha ont längre. Sen tar de ut dig ur kuvösen för att lägga dig på mitt bröst. En stund senare tar de bort alla slangar och kopplar ur respiratorn. Sen får du ligga hos mig till hjärtat slutat slå.
Det tog två timmar och under tiden tog Roger många bilder på dig älskling. När hjärtat slutat slå fick vi tvätta dig och ta på dig en tröja men som för dig blev en klänning. Sköterskorna hade gjort iordning en fin korg i näver. I den fanns det ett litet lakan och örngott med spets. Där i lade vi dig och du var så fin. Sjukhusprästen var där och läste en psalm och några böner. Och även om jag inte är troende så kändes det skönt att ha den lilla cermonin.

Vi lämnade dig för en stund, återvände till vårt rum för att packa våra saker. Vi ville fara hem direkt, sörja där istället. När vi kom tillbaka till Ior´s hus för att säga farväl kändes allt väldigt overkligt. Du skulle ju följa med oss hem, min tös. Du såg ju så pigg ut. Nu finns du inte mer. Där ligger du nu, helt stilla och blundar. Du är kall.
Farväl, älskling. Jag undrar var du är och vad du gör nu.

Det kändes vilset att sätta sig i bilen för att åka hem. Tänk om de ringde från sjukhuset. Vad gjorde jag så här långt bort. Jag ska ju vara i Linköping och ta hand om dig. Men jag kan inte ta hand om dig mer.

Tack för att din pappa finns hos mig, annars hade jag nog inte klarat sorgen. Lilla älskling du ska ju också finnas hos oss. Men det var inte din eller våran tid. Hoppas vi kan ge dig ett syskon längre fram. Det känns bara så evighetslångt bort.

Jag saknar dig, min älskling.

upp

7 februari 2004

Det är väldigt tyst här hemma. Fast du aldrig varit hos oss och det alltid varit lika tyst så känns det plötsligt ännu tystare. Det är precis som du varit här och vänt. Märklig känsla.

22 februari 2004

Du är begravd nu, min älskling. I torsdags, för tre dagar sedan. Det känns både bra och ännu jobbigare. Dels bra för att vi har en plats att gå till nu och det är där du finns, din slutliga plats. Men det känns också jobbigt att veta att du ligger där nergrävd i den kalla jorden och att du är död, du kommer inte tillbaka.

Ibland känns det som om man håller på att kvävas. Och man känner att det som hänt och händer inte kan vara sant. Det får inte vara sant. Klart att detta inte kan hända oss, inte Matilda. Våran Matilda som var så fin, så liten och söt. Nej, det kan inte vara sant.
Man orkar inte förstå, man vill inte förstå, man kan inte förstå. Men ändå vet man att det är sant och man måste försöka förstå. Du hade inte fått ett värdigt liv, kanske inte ens utan hjärnblödningen. Men förhoppningsvis blir den här mardrömmen som man inte kan vakna ur lite lättare att leva med. Men det känns som om vägen dit är jättelång.

Förlåt min älskling att det blev så här. Det var inte meningen att vi skulle begrava dig. Du skulle ju leva längre än oss, stumpan.
Vi saknar dig otroligt mycket.

Roger & Matilda, jag älskar er!

Ninna, Matildas mamma