Sätter på en skiva, högtalarna fyller tomrummet med musik. Tystnaden förbyts, andetagen hörs mindre och jag känner en stunds lättnad. Tystnaden råder ej mer, inte på ett tag i alla fall.

Törs jag stänga av musiken eller teven? Törs jag låta tystnaden råda ett tag? Som så lätt vaggar in mig i passivitet eller tankar, som ej gynnar min själ. Min själ som längtar efter en röst, så nära och så inpå en och full av liv, en annan själs andetag vore musik för mina öron, balsam för min plågade själ.

Sitt här hos mig ett tag, låt mig bara få höra dig andas eller prata.
Bara för en stund, så att inte tystnaden får grepp om min själ.
För denne är en tyrann i det fördolda, utan identitet, men stark nog att existera och ruinera en plågad själ under sin besittning.

Hur många är det inte som sitter och lever i det tysta, lyssnar på sina egna andetag. Som förbyts mot röster man ej känner igen och inte hörs av någon annan. För dessa röster kommer från en plågad själ, som tystnaden har förslavat för tid och evighet.

Förseglad och instängd i sin kropp och själ, oåtkomlig och ensam.
Lämnad i en cell mellan fyra väggar, med en röst som tilltalar en, men inte ekar i väggarna. Allt verkar så overkligt, så förbytt. Tystnaden har ännu igen vunnit en seger, över en förlorad själ. Välkommen till huset för förtappade själar, Sinnessjukhuset.

© Kai Narkiniemi - 010209