| Dikt 1 |
| Om du visste att jag fryser så Skulle du komma och värma mig då? Min själ är släckt och död Endast du kan åter ge den glöd du en gång tände Sedan något hände Men ännu kan jag känna hopp Om att åter en gång i livets lopp få se dig möta mig Jag saknar dig! © Marie Länta Hansson |
| Dikt 2 |
| Underbara tid Fasa för dess slut Har själen frid Då du för sista gången gått ut Ur mitt hjärta Då svartnat, dött I oändlig smärta Smärtan vår kärlek en gång fött Själen var ett enda sår Smärta, pina plåga Den kärlek som var vår Slocknat har dess låga Läkt har själens kött Alltid återstår en repa öm Repa, som blodet rött Som om allt en gång var en dröm. © Marie Länta Hansson |
| Dikt 3 |
| Återigen Har min själ svartnat Svart är kolet Från den eld som en gång brann Från min själ som en gång brann Elden är kvävd Kvar är bara sprucket kol Kolet en gång ädelt trä Nu svartnat Svartnat som natten © Marie Länta Hansson |
| Dikt 4 |
| Krav från alla håll Jag orkar inte Kraven är en bur En bur kring min själ Själen växer utåt Gallren växer inåt In i min själ För evigt Skadar själen, hindrar.. Hindrar mitt liv Kraven dränker mig Översvämmar min själ Den kvävs, andas ej mer Min själ är död Evigt död © Marie Länta Hansson |
| Dikt 5 |
| När ljuset blåses ut Mörker en sekund Tror att allt är slut Att världen gått på grund Sakta kommer månens sken Ljuset sakta sprids Månen där så öm och len Så inga nattmaror rids Här jag funnit min frid Bara en sekund Här är en stilla tid I min frihets lund. © Marie Länta Hansson |
| Dikt 6 |
| Till dig min själ jag gav I hopp, i tro På kärlek utan krav Som sakta började gro Jag gav dig helt mitt sinne Därpå du mig svek Du lever i mitt minne Fast för dig var det bara en lek. Han lyser en strimma av hopp i min själ Hoppas bara att han menar väl Kanske har han mig från den onda världen frälst Eller så gör han allt för sin egen vinning helst. © Marie Länta Hansson |