| Dra. |
| Om du är nyfiken och vill snoka, dra. Om du drar fram näsduken utan ha nått att komma med, ta samma väg. Om du bara lägger dig i frö att dra fram dina egna sorger, så är du inte mer välkommen. Om du bjuder mig ditt medlidande, så ta det med dig och gå. Om du låter mig gråta en stund, stanna kvar. Låt mig gråta i din famn, låt det sen bara va... © Suzanne C Lindberg |
| Jag. |
I bland känner jag så mycket, ibland ingenting. Mitt inre är som en ständig vårflod. I en fälla är jag fångad. Ensam måste jag röja. |
| Se mig. |
Se mig, utan att jag jagar dig. Jag vet att du ser på mig, gillar det du ser. Men ser du mig? Att öppna sig är svar. Du gör det inte lättare. Se mig... Se att jag älskar dig © Suzanne C Lindberg |
| Tomhet. |
Fulla askfat och tomma själar. Tomma ölglas och fulla sinnen. Glansiga ögon i rökig atmosfär. Sökande blickar på ett rörigt dansgovl. Stela leenden bakom sorgsna blickar. Så var är glädjen med det hela?? |
| Mörker. |
Mörkret sluter tätt utanför fönstret. Ett mäktigt svart djup. Där kan vi alla försvinna. Många skrämmer det, mig ger det trygghet. Det är höst nu, snart vinter. Många månader med den, för mig, svarta tryggheten. Mörka natt, tack för det lugn du skänker. |
| Någon. |
Jag saknar någon. Vem vet jag inte. Men någon att luta sig emot. Någon att vakna bredvid. En som söver mig med lugnade andetag. Någon att berätta sina hemligheter för. Någon som inte föråder mig. En famn att smyga sig in i när man känner sig liten. Som en bästa vän, fast mycket mer. Men jag vet inte vem du är... © Suzanne C Lindberg |
| Aldrig mer. |
| Se dig. Allt jag önskar, allt jag begär. Dig nära. Där vill jag vara, där vill jag stanna. Röra dig. Jag fylls av värme, bara tanken av din hud. Beröras av dig Min hud minns dina fingertoppar, dina händer. Somna bredvid. Sövas av dina mjuka andetag, i din famn. Se dig. Dig nära. Röra dig. Beröras av dig. Somna bredvid. Jag ska aldrig gå igen. © Suzanne C Lindberg |
| Ser framåt. |
| Ser framåt, utan att se. Mitt synfält är skymt, av minnen. Fyllt av allt de jag längtar. Folk talar till mig, Allt jag ser, |
| Älska mig. |
| Längtan efter dig, värker i mig. Tanken över att få känna dina armar, runt mig, sliter sönder mig. Stressen över alla de dagar som är kvar, innan våra ögon får mötas, rasar i mig. Ett fåtal timmar vore allt för lång tid. Dagar kvar, hopplöst lång längtan. Söker dig ständigt. I min tanke undrar jag, vart är du, vad gör du, vad tänker du på? Jag behöver dig. Behovet skrämmer mig. vill älska dig. Vill älska dig hämningslöst. Vågar jag? Vågar jag älska? Orkar du? Orkar du vänta? Vet inte vad jag skall göra, vart jag ska vända mig. Älska... Älska mig....© Suzanne C Lindberg |
| Någon sa idag. |
| Någon sa till mig i dag att världen som jag kände den inte fanns längre. att de som vart dag nu skulle bli natt. att de som vart natt vänt till dag. att svart blev vitt å svart sen, bara för att vända om igen. att nu blev då. och sen blev nyss. att de som vart mitt fotfäste inte längre fanns. å jag har inget annat tag någonstans. och den världsblid jag haft, inte längre hade laga kraft. Att rätt blev fel, och fel blev rätt. Allt på nått himla underligt sätt.... © Suzanne C Lindberg |
| Kärlek för mig. |
| Mitt hjärtas
helande tröst, är tanken på dig. Min själs renaste röst, är ord av kärlek från dig. Mina vackraste drömmar, är att få vakna hos dig. Min av allt hetaste längtan, är att nära få känna dig Du är kärlek för mig. © Suzanne C Lindberg 010128 |
| För imorgon en ny dag. |
| En ny morgon. Vaken, trasig och skör. En ny förmiddag. Samlad, bräcklig och svag. En ny kväll. Frustrerad, vek och sliten. En ny natt. Forcerad, rädd och slut. För i morgon är de en
ny dag. |
| Drottning. |
| Hur hamnade jag
här? Mitt i alla och inget? Vem var jag? För att bli någon av intet? Inget lönar mina
ansträngningar Vem bestämde mitt öde? |
| Tid |
| Tid som skyndar
förbi, snabba stressade sekunder. Hetsade minuter som inte räcker till. Staplade till timmar, vilka är allt för korta. Du försöker hinna... Blinkar, efter blinkningen är tiden borta. Men för den som väntar, blir samma sekunder plågsamt långa. Minuterna släpar sig långsamt förbi och blir allt för många. Samma timmar som smitit förbi, vid en blinkning, får andra perspektiv. När du väntar att de ska försvinna under den mörka väntans tid. © Suzanne C Lindberg 010129 |
| Ensam kvar. |
| Nu står jag
ensam kvar. Du gick utan att se dig om. Du såg inte mitt ansikte, som var fyllt med smärta. Du såg inte mina ögon, som fylldes av tårar. Du gick utan att vända dig om, och se tillbaka emot mig. Har du lämnat allt? Kommer du någonsin åter? © Suzanne C Lindberg 010131 |
| Tack. |
| Instängd i ett
rum med dolda dörrar, dolda lås. Som en osalig ande vandrar jag omkring, utan mål, utan önskan att bli fri. Du fick mig att vilja finna dörrarna, bryta upp låsen. Du fick mig att vilja. Du gav mig mål, gav mig en önskan att bli fri, för att finna glädje och liv. Snart har jag funnit hela vägen ut.. © Suzanne C Lindberg 010131 |
| Jag minns. |
| Jag minns dina
ögon, deras färg. Jag minns dina mun, hur du log. Jag mins dina ord. Mina ögon fylls av smärta, samtidigt som min mun formas till ett vagt leende. Bara för att jag minns dig och sånt du sa © Suzanne C Lindberg 010131 |
| Vill. |
| Alla droppar, som faller utanför mitt fönster, skulle kunna vara mina tårar. Jag är fylld av tom het och saknad. I mitt inre ekar det. Sorgen lurar i mitt djupaste. Jag vet varför, men vill inte inse anledningen. Om detta onda ändå ville ta slut. Väx upp. Du vet att för att genomför det måste du släcka din ännu fladdrande låga. Jag
vill ha dig tillbaka. |
| Mina vänner? |
| Ni kallar er mina
vänner. Ni säger jag är unik och speciell. Att min integritet är ovanlig, nått att vara stolt över. Hur kommer det sig då, Ni mina vänner, att tystnaden är så tyst? Ensamheten så ensam? Tomheten så tom? Varför känner jag mig likt en vacker juvel, för att enkom tas fram när de lyser i de vackra salongerna. Men där emellan läggs undan på det säkra speciella stället. Å då där i tryggt förvar, inte ägnas så stor tanke. © Suzanne C Lindberg 010324 |
| Hur långt? |
| Att höra din
röst fyller mina värkande själ med tillfällig ro. Att känna din avlägsenhet, bortavaro, äter upp mig inifrån. Men kanske är det inte mer än rättvis, att kärlekens pris för en kärlek såsom vår, är dyrare än någon annans. Sällan trodde jag att känslor, som dessa kunde existera. Sällan trodde jag att man kunde bli en sådan osjäl, ständig slav så som jag är i dag. Hur långt är det kvar innan allt det finna som var jag tagit slut? Uppäten inifrån. Hur kan så mycket kärlek göra en själ så ensam. Hur kan så många vänner göra ett livsrum så tomt. Kanske för kärlek behöver fyllas med närhet, beröring för att inte förbruka mer än vad det heta känslorna brukar. Kanske för att vänner väljer att se äns styrka när de själva behöver styrkas av dig. Med de har svårt att se min svaghet när den river i mig. Men om kärlek inte kan leva utan närhet, gör din frånvaro mig dömd... © Suzanne C Lindberg 010324 |