De otryggas skygglappar

I en färgstark värld finns det fortfarande människor som lever ett grått liv. Tyvärr känner sig dessa människor hotade av förändringar. Hellre grå och trygg, än glad och sökande.

En tjej bor kvar i samma lilla ort, år efter år; hon går till ett trist jobb, besöker föreningen på fritiden och umgås med samma bekanta som likt henne lever med sina gamla vanor som om de hade fötterna fastcementerade i marken. Inga nya ansikten dyker upp inga nya aktiviteter påbörjas. Människan, vännerna och föreningen utvecklas ingenting utan allt förblir som det har varit i decennier. Få är lyckliga, men alla är trygga.

Vad håller henne fast? Troligtvis har hennes uppfostran varit präglad av pliktskyldighet till familjens politiska ståndpunkt, religion eller idrottsliga intresse, vilket har försett henne med skygglappar. Skygglappar som ger ett tryggt, men trist liv och som skapar rädsla inför det annorlunda.
    Jag önskar att hon tog av sina svarta skygglappar och kanske lite ängsligt granskade fakta från en ny vinkel genom att se mera objektivt på saker och ting. Detta torde öppna nya tankebanor hos henne; hon skulle känna på alternativ som hon sedan tog till sig eller förkastade, istället för att blint gå på i samma spår utan eftertanke.
    Vad skulle få henne att ta bort skyddet? Min roll borde lämpligen vara den, att jag höll fast i mitt "annorlunda" liv, genom att vara kvar i gänget och visa att det går alldeles utmärkt att leva så här också; inte sluta umgås med henne eller med de andra, utan att finnas där som ett stöd. Det bästa vore kanske om hon begav sig ut på en längre resa eller avskiljde sig helt från nuvarande förening, bekantskapskrets, arbetsplats eller från sin familj. Detta torde föra henne in i zonen "personlig utveckling", där individen skulle få vara sig själv för första gången i sitt liv. Ett område där ingen "storebror" talar om vad som är rätt och fel och där det inte heller finns någon familj, som med sitt traditionella levnadssätt sätter upp inskränkta livsramar. I denna miljö börjar hon nu tänka och leva självständigt. Hennes fruktan för andras åsikter och deras eventuella tankar försvinner.

Den värdefulla människan förlorar kanske sina gamla vänner, familjens förtroende och hon utsätter sig också för risken att falla till marken. Men då reser hon sig upp igen och vandrar vidare i jämlikhetens namn, med god självrespekt, hopp och frihet. Det torde också kunna utveckla sig så, att flera av hennes vänner tar efter hennes nya levnadsstil och tillslut ansluter sig också hennes snälla familj.