Italiensk vinthund
(Il Piccolo Levriero Italiano)
Den italienska vinthunden är den minsta representanten i gruppen vinthundar.
Den är en läcker liten varelse, som idag främst utmärker
sig som behaglig sällskapshund. Med dess lätta rörelser och
avsaknaden av dvärghundsprägel, fulländigas bilden av graciös
elegans. Den är livlig, nyfiken och vill alltid vara i centrum.
Historik
Man tror att denna eleganta varelse härstammar från de egyptiska
vinthundarna, som var avbildade i faraonernas gravar. Från tideräkningens
början har dvärgvinthundar avbildats på konstföremål
och målningar i poser som klart förknippas med dagens italienska
vinthund; hundar med bakbenen indragna under kroppen som om de var på
väg att sätta sig ned, liggande med de smala, finlemmade frambenen
korslagda framför sig eller där ena frambenet är uppdraget
hos såväl stående som sittande hundar.
Italienaren har använts till jakt på småvilt, men var också
en populär sällskapshund hos förnäma adelsfamiljer. Dagens
italienska vinthund är utformad på kontinenten, främst i Italien,
Tyskland och Österrike.
Redan vid 1900-talets första år fanns rasen med på svenska
utställningar, men har troligtvis funnits i landet tidigare än så.
Karaktärsdrag
Den italiensk vinthunden är en högbent, kvadratisk hund. Med väl
synlig, men inte för fyllig, muskulatur och starka senor ger den intrycket
av ädel elegans, vighet och snabbhet. Huvudet är långsträckt
och har sparsamt markerat stop. Det har en flat hjässa med ett fint utmejslat
nosparti. Italienaren har stora, runda och uttrycksfulla ögon. Öronen,
som är relativt lågt ansatta är små och tunna.
Ett av rasens adelsmärken är det högt burna huvudet och den
långa, vackra nacken. Ryggen är lätt välvd med ett sluttande
kors. Bakbenen är väl vinklade och får gärna visa de
rastypiska S-kurvorna. Skuldran är däremot knappt vinklad. Karaktäristiskt
för rasen är dess dansanta rörelser med höga benlyft,
dock inte så att harmonin i steget förstörs. Italienaren ska
röra sig elastiskt och graciöst.
Den är känd för att ha minimala hårfällningsproblem.
Den tunna huden är täckt med kort, fin päls. Tillåtna
färger är enfärgat svart, skiffergrått och isabelle-färgat
(beige) i alla nyanser. Vita tecken accepteras på tassarna och på
bringan. I länder som inte är anslutna till FCI, som t.ex. England,
finns italienare som är både en- och två-färgade.
Enligt rasstandarden ska mankhöjden vara mellan 32 och 38 cm och vikten
får inte överstiga 5 kg.
Man bör inte höja rösten
till en italienare, då den lätt blir sårad av hårda
ord. Men den ska uppfostras med en fast hand, den lär sig snabbt om man
narras av dess ömkliga blick, "tyck synd om mig", och utnyttjar
detta till fullo.
Den italienska vinthunden är inte känd för att vara skällig,
men "pratar" desto mer. Inte bara med rösten, som påminner
om ett sjungande morrande, utan även med hela sin kropp. En del italienare
kan vara lite reserverade mot främmande människor, vilket är
rastypiskt. Andra kan dock uppvisa ett helt motsatt beteende.
Det ytterst finlemmade skalet kan lätt förleda en att tro att den
italienska vinthunden är ett bräckligt och lättskrämt
väsen, vilket är helt missvisande. Italienaren är i grunden
en mycket sund hundras. Det enda man egentligen måste skydda italienaren
emot är just dess eget mod, framför allt hos små valpar. De
kan till exempel kasta sig oförskräckt utför soffor och andra
höga höjder.
Italienaren som sällskap
Italienaren är sällskapssjuk och kan vara ganska fodrande när
det gäller uppmärksamhet.
På natten sover den i sängen, helst under täcket. Detta är
ett rasdrag, som är närmast omöjligt att avvänja den ifrån.
Under dagen vill den gärna ligga i soffan med en filt, som den kan "gräva"
ner sig i.
Precis som andra vinthundar, älskar italienaren att springa lös
och leka med likasinnade. Långpromenader i kyligt väder är
inget hinder och så länge hunden är i rörelse behövs
inget täcke. Däremot vid regn och blåst uppskattas inte utevistelsen
lika mycket.
Italienaren är en glad och aktiv hund. Det finns representanter från
rasen i många olika tävlingsgrenar, såsom agility, lydnad,
lure coursing och utställning.
Lure coursing är jakt med vinthund på konstgjort byte, där
bland annat snabbhet, uthållighet och viljan att jaga bytet som värdesätts.
Läs mer om lure coursing: Lure coursing
I flera länder används italienaren som kapplöpningshund och
det finns speciella löp för dem, dock inte här i Sverige.
Webmaster: levretten@sriv.nu
Teckningar gjorda av Bitte Ahrens.