Searching my roots.. ( text only in Swedish)

by Per-Erik Jonsson

Varför började jag släktforska?

Det är en fråga som jag ofta får och en allmän åsikt har varit att släktforskning är något som man endast kan syssla med på sin ålders höst. Börjar man med denna suspekta sysselsättning redan innan man ens uppnått medelåldern, ja då finns det ingen pardon. Då tillhör man ett sällsynt, asocialt släkte som närmast kan beskrivas som en arkiv-råtta. En lågt stående varelse klädd i chokladbrun barlon-polo och beige gabardin-byxor som ivrigt rycker sina tummade glasögon från pannan när han hittar ett nytt namn eller årtal bland de dammiga arkivalierna.

Har detta någonsin varit gällande så är det i alla fall inte så idag. Nu är det allt mer populärt att leta i det förflutna och sortera i den otroliga mängd med information som finns i våra arkiv. Forskningssalarna på bibliotek och landsarkiv runt om i landet är överfulla av förväntansfulla amatörforskare. De flesta är pensionärer, men allt fler yngre tjejer och killar börjar intressera sig för detta spännande dektektiv-arbete på jakt efter sin egen historia.

Själv kände jag inte till mer om min egen släkt än en eller annan generation tillbaka. Redan tre generationer bakåt i tiden var uppgifterna mycket fragmentariska och jag kände ett stort behov att verifiera de få uppgifter som fanns och fylla alla luckorna. Så dök det på jobbet upp en anmälan till en kvällskurs på TBV och min första tanke var: Har jag verkligen tid med detta? Bör det inte vara något som jag ska syssla med när jag blir pensionär? Nyfikenheten växte sig dock allt starkare och jag tänkte att jag kan iallafall pröva.

Nu har det gått sex år och det är en hobby som jag aldrig trodde skulle vara så spännande och som skulle lära mig så mycket.

Var hittar jag uppgifterna?

Först gällde att fråga och få så mycket information som möjligt av de närmaste. Namn, platser och årtal ju mer man får desto lättare att hitta rätt och börja nysta i rätt ände. Målet var att iallafall nå bak till ca 1895, då alla kyrkoböcker innan den tiden har skickats till Landsarkiven runt om i Sverige.

För mig var det väldigt bra eftersom böckerna från församlingarna i Värmland hamnar på Landsarkivet i Göteborg. Där har jag det mesta samlat på microfilm, men där finns också originalböckerna som jag kan beställa in till läs-salen om jag vill. Det är något speciellt med att med sina egna händer bläddra i orginal-skriften. Plötsligt känns den svunna tiden levande och man lär känna personer från långt tillbaka i tiden. Glädjas med dem vid bröllop, ett barn blir fött och den första egna boningen eller sörja med dem vid sjukdom och dödsfall.

Hur hittar man sina släktingar i arkiven ?

När jag sitter och jobbar i forskarsalen på Landsarkivet använder jag i huvudsak fyra olika typer av böcker.

• Födelseboken
• Vigselboken
• Dödsboken
• Husförhörslängden

Som utgångspunkt har jag ofta ett namn och ett födelsedata och dessutom vet jag förmodligen vilken församling som personen levat. Jag börjar då med födelseboken, där hittar man personens föräldrar och gården som de lever på. Då kan man gå vidare till husförhörsboken och leta fram gården med den funna familjen.

Husförhörslängden är nog den mest använda, där hittas familjemedlemmar, far- eller mor-föräldrar och eventuella arbetare som lever på gården. Där finns uppgifter om födelseår och födelseförsamling. Där kan jag hitta anteckningar om in- eller utflyttningar eller kanske sjukdomar. Där kan jag följa personens levnadsöde från år till år.

Husförhörslängen förs i volymer som täcker en period på ca 5 år, där prästen har gått runt bland gårdarna och årsvis dokumenterat kunskapsnivån hos sina församlingsmedlemmar. Här och var kan jag dessutom hitta de strikta boksidorna kryddade med prästens personliga anteckningar om någon person.

Normalt arbetar man sig fram och tillbaka mellan husförhörslängden och födelseboken. Hittar jag anteckningar om giftemål eller dödsfall övergår jag däremot till att söka i vigsel- eller dödsboken för att verifiera uppgifterna eller för att få mera information.

Hur sammanställs materialet ?

När man släktforskar är det en förutsättning att man har en viss systematik. Allt eftersom man arbetar och kommer längre i sin forskning hopar sig snabbt materialet och anteckningarna, och då gäller det att ordna uppgifterna. Det bästa är att ordna alla uppgifter om varje ny person man stöter på på ett eget papper eller kort, en sk. ansedel eller som den ibland kallas personakt.

För att få en bra översikt över de personer som man har hittat gör man en sk. antavla. Där kan personerna ordnas systematiskt enligt ett flertal vedertagna sätt. Jag har valt det system som numrerar personerna 1,2,3,osv. Den person som man valt att utgå ifrån kallas proband. Probanden får siffran 1 sedan följer dennes far och mor, de får siffrorna 2 och 3. Därefter kommer farfar, farmor, morfar och mormor som nummer 4, 5, 6, 7 osv.

När första sidan är färdig har man 15 personer ifyllda. Personerna nr 8 t.o.m nr 15 flyttas över till var sin efterföljande sida där fortsätter numreringen på samma sätt. Siffrorna motsvarar också de siffror som anges på ansedlarna.

Jag har här givit en mycket schematisk bild över hur man går tillväga vid sökandet av sina anfäder.

För djupare kunskap rekommenderar jag den ypperliga boken Släktforska! Steg för steg av Per Clemensson och Kjell Andersson.