Principer och skisser

Det finns idag ett antal olika system för filtrering och vilket som är bäst beror som regel på vem man frågar och/eller vad man har råd till. Vårt system är inte det nyaste, inte det mest Hi-tech och inte det dyraste, men det är beprövat och erkänt både i Japan och övriga koivärlden. Det består av hållbara, förhållandevis lättskötta material, det bygger på känd teknik och det utnyttjar naturlagarna.

Filtreringen består av två delar: mekanisk och biologisk rening. Det talas oftast mest om den biologiska delen och, visst, den tar sin tid att få igång i nya system, det är lätt att förstöra bakteriekulturen, osv. Faktum är ju emellertid, att när man väl etablerat en stabil bakteriekultur, har man en skara ganska tacksamma arbetare så länge man tillgodoser deras behov av syre, karbonatjoner och rent (!) ammoniakberikat vatten. Om de däremot tvingas leva i en smutsig miljö, minskar syretillgången samtidigt som omständigheterna gynnar heterotrofa bakterier istället för våra vänner Nitrosomonas, Nitrobacter och Nitrospira. Dessutom trivs diverse patogena (sjukdomsalstrande) bakterier och parasiter bland koiavföring, ruttnande alger och oätet foder. Så vad är det egentligen som kräver mest underhåll om inte den mekaniska filtreringen? Alltså; lyckas vi lösa den på ett vettigt och arbetsbesparande sätt, kommer den biologiska delen att sköta sig ganska mycket själv. (Och vi får mera tid över att titta på fiskarna!)

Skiss 1

För att få bort de fasta partiklarna ur vattenkroppen, måste vi ju först få ut dem ur dammen till filtret. Vi behöver alltså få dem att samla sig vid en punkt för vidare transport. Den logiska punkten är givetvis centrum av botten, så för att underlätta resan släntar vi bottenytan mot mitten. Eftersom en yta samlar mera fasta partiklar ju mera vågrät den är, gör vi väggarna lodräta. I centrum placerar vi ett bottenavlopp och skapar därigenom ett sug nedåt och ut.

Den verkliga boostereffekten åstadkoms emellertid av en Spindrifter - ett lock till bottenavloppet, vars översida är ett gummimembran med 4 500 små hål. När vi kopplar luftpumpen till Spindriftern skapas en kolonn av luftbubblor, som stiger uppåt. Samtidigt som vi syresätter vattnet, (vilket vi ju skulle gjort ändå,) åstadkommer vi nu en uppåtström i centrum av vattenkroppen. När strömmen når ytan breder den ut sig mot kanterna, svänger neråt och följer ytterväggen och golvet mot centrum där bottenavloppet väntar.

Skiss 1

Enligt "principen för kommunicerande kärl", (tror jag att fysikläraren kallade det,) fylles filtret på genom 110 mm röret från bottenavloppet (1), vilket på "dammspråk" kallas för ett gravitationsmatat filtersystem. Finessen med detta är, att vi slipper hacka sönder smutspartiklarna med en pump, innan de hinner till filtret - ju mindre partiklar, desto svårare att skilja bort.

Skiss 2

Den mekaniska avdelningen i filtersystemet är en Vortex (2). Vattnet släpps in utmed kanten (tangentialt) ungefär mitt i tunnan, vilket får det att cirkulera. Utloppet, ett 110 mm rör, sitter i centrum vid ytan. Denna placering får vattnets cirkulationsrörelse att sträva uppåt i periferin men skapar en nedåtgående ström i centrum, vilket får smutspartiklarna att hamna på botten. Här stänger en knivventil ett 50 mm rör, som mynnar i sumpen (3). Detta är den egentliga Vortexprincipen och den fungerar utmärkt och smärtfritt under förutsättning att tunnan har tillräcklig diameter, tillräckligt djup och rätt profil samt att genomströmning och rördiametrar är rätt avvägda.

Från Vortex-tunnan går vattnet till den biologiska delen (4). Detta utrymme upptas av holländsk filtermatta, som består av styva syntetfibrer. Dessa ger en stor yta för bakterierna att kolonisera och är lätta att skölja av, när det skulle behövas. Här tillför vi även extra luftning, eftersom filterbakterierna är några av dammens största syrekonsumenter. För varje mg ammoniak de tar hand om konsumerar de 4 mg syre.

Därefter går vattnet vidare till pumpen (5) och sedan tillbaka till dammen.

Skiss 2

Returrören är placerade ute i kanten, 40 och 60 cm under vattenytan. Denna placering, "TPR" = "Tangential Pond Returns" på "dammengelska", skapar en cirkulation i vattnet, som styr ytskräpet mot skimmern i andra hörnet och dessutom ger fiskarna lite ström att motionera i. Den sammantagna rörelsen i vattnet blir alltså en nedåtgående spiral. Med returerna under ytan förlorar man visserligen den syresättning, som plasket av ett litet vattenfall skulle ge, men detta kompenseras av luftpumpen och Spindriftern.