| Nedanstående
artikel är en betraktelse över koihobbyns utveckling i
England, men om man ändrar en del på årtalen, kan den
ha relevans även för svenska förhållanden.
Författare är Peter Waddington, som även skrivit boken
Koi Kichi, branschens standardverk. Han är sedan tjugo
år troligen världens störste importör av exklusiva
koi och han var en av pionjärerna inom brittisk
koihobby, vilket gör honom väl insatt i ämnet. Med Peter Waddingtons tillstånd återger vi här artikeln i översättning. |
||
Koihobbyns utveckling av Peter Waddington |
||
1972-1975. En koidamm bestod av en dammfolie i en grund fördjupning i trädgården. Där fanns en pump, några växter i korgar, vatten och fiskar. Det enda filter som fanns var det som satt före pumpen och det krävde regelbunden regöring för att inte klägga igen. Naturligtvis dog 99 % av koien. 1975-1979. Några började experimentera med grusfilter i dammbottnen enligt akvariemodell - somliga lät dessutom pumpen skicka vattnet till ett sandfilter för att få ökad klarhet, innan vattnet släpptes tillbaka i dammen. Många avvisade detta föraktfullt och förklarade att det var fullständigt onödigt och otroligt dyrt. Många koi dog, men inte så många som tidigare. 1979-1981. De första betongdammarna med utvändiga filter av betong dök upp. De saknade växter och filtren matades från utlopp i dammväggarna. Filtermedium var singel eller Canterbury Spar (ett bakat lermaterial). Några dammar hade ett bottenavlopp avsett för en swimming pool. Detta kopplades via ett tvåtumsrör till en tvåtumskran för ett dagligt utsläpp i trädgården. "Löjligt!" sa folk. Många koi dog, men inte så många som tidigare. |
||
| 1981-1983. Principen att gravitationsmata externa filter direkt från ett specialgjort 4-tums bottenavlopp introducerades. Många nya system gjordes vattentäta med glasfiber och returvattnet leddes tillbaka genom ett UVC (UV-ljusanläggning). Fortfarande dog många koi, men inte så många som tidigare. | ||
| 1984-1990. Principen att använda japansk filtermatta i "gallermönster" och syresätta dessa kraftfullt introducerades. De första tappra pionjärerna bestämde sig för, att Storbritannien inte var ett bra ställe att ha koi på, om man inte hade ett värmesystem till dammen. Kritikerna skakade misstroget på huvudena, tills någon uppkomling stack ut hakan och sa: "Har du sett den här? Det är min vortextunna!" Förlusterna av koi blev färre. | ||
| 1991 - 1994. Kompletta vortexfiltersystem introducerades tillsammans med bottenavlopp med luftningsmembran i locket, och dessa i kombination med uppvärmda dammar började övertyga en del om att det kanske var möjligt att lyckas med koi i alla fall. Färre koi gick under. | ||
| 1995 - 2000. En bok kom ut, som berättade sanningen utan förskönande omskrivningar. (Koi Kichi av P. Waddington. Red:s amn.) Ett allmänt användande av mikroskop tog bort gissningsmomentet från parasitbekämpningen och bättre anpassade metoder för medicinering räddade livet på många koi. | ||
| 2000 - 2002. "The Answer" dök upp och Nishikigoi Internationals anslagstavla plus Internetteknologin gjorde det lättare för alla att lära mera och att tänka i större skala. För många beror förluster av koi idag endast på hög ålder, lek eller koi som hoppar ur dammen. | ||
| Enligt mitt förmenande har vi gått framåt med stormsteg och det kommer att bli ännu bättre! ATT HA KOI BETYDER IDAG INTE LÄNGRE EN DAMMFOLIE I EN GRUND FÖRDJUPNING PLUS VÄXTER, VATTEN, FISKAR OCH EN PUMP! | ||
| Våra dammar är
tekniskt sett millioner ljusår från den breda massan
japanska hobbydammar och de flesta "speciella"
koi i Japan behålles också hos odlarna, eftersom
ägarnas trädgårdsdammar helt enkelt inte håller
måttet. Beträffande "magin" hos japanska lerdammar, är det så att ibland finns den och ibland INTE! Jag har sett många besvikelser i samband med lerdammar vid många tillfällen: Shiro Utsuri/Showa som blir Shiro Muji (helvita); Choman (en invärtessjukdom, som får hela fisken att svullna upp), som drabbar särskilt bra koi; sömnsjuka hos tosai (ettåringar); koi, som faller offer för rovdjur, etc, etc. Idag kan jag runt om i världen se många exempel på tillväxttakt i kombination med kroppsform, skinnkvalitet, lyster & pigmentering lika bra eller bättre än den, som åstadkoms av fem månader i lerdammarna och sju månader inomhus. De
japanska odlarna ODLAR och sedan SÄLJER de. Därefter
upprepar de proceduren. Det är sedan VÅRT jobb, att
ombesörja bästa möjliga förhållanden, där vi kan
låta våra koi växa till sig vid god hälsa och med
bästa möjliga potential. |
||