|
Lera - varför det? |
||
|
|
||
|
I vår strävan att erbjuda våra koi det bästa möjliga bygger vi avancerade dammar, vi skaffar effektiva filter, vi gör regelbundna vattenbyten och vi städar dammen. Allt detta är bra exempel på utmärkta åtgärder, vilka gör att vi undviker problem, som uppkommer av brister i vattenkvalitet, mm. Detta är nödvändigt i den lilla slutna, tätt befolkade enhet, som en damm utgör. Det är de spelregler vi måste följa, för att garantera fiskarnas säkerhet och hälsa, även om det innebär avsteg från karpens naturliga miljö. Om vi emellertid jämför med optimala förhållanden för en kois utveckling, finner vi många skillnader. Många av dessa är tyvärr oförenliga med trädgårdsdammens format eller konstruktion och en hel del är inte heller lämpliga i en damm, som skall vara dekorativ och visa upp vackra
koi. |
||
Eftersom lerdammarna har kontinuerligt till- och frånflöde och dessutom är ofantligt stora i förhållande till fiskmängden behövs inga filter. (Det där var väl en omöjlighet för de flesta koidammägare.) Eftersom dammarna har lerbotten, som fiskarna rotar i, har de ett siktdjup på kanske någon decimeter. (Det där var väl knappast en önskedröm för de flesta dammägare.) Den speciella lera som finns i dammarna har på ett flertal sätt positiv inverkan på såväl vattenkvaliteten som fiskarnas ämnesomsättning, tillväxt, immunförsvar, vätskebalans och skinnkvalitet. (Det där är däremot effekter, som vi kan fuska oss till lite av genom att tillsätta mindre mängder lera i fodret och/eller dammvattnet.) Lera som lera? Nej, tyvärr är det inte så enkelt. Den önskvärda leran finns på lite olika håll i världen, men kallas kalciummontmorillonitlera eller kalciumbentonitlera efter två av de största utvinningsorterna, Montmorillon i Frankrike och Fort Benton i USA. Det är en extremt finkornig lera, som förutom kalk innehåller ett sextiotal mineraler av vilka koi (och även andra djur) kan tillgodogöra sig ett flertal. Finkornigheten ger den en hög absorbtionsförmåga, vilket är användbart i många sammanhang. Högre kvaliteter av leran används bl a inom kosmetikaindustrin. Lägre kvaliteter används, liksom den ävenledes högsbsorberande, närbesläktade natriumbentonitleran, bl a vid oljeborrning, till cement, gips, skokräm, dynamit och kattströ. För koibruk är det alltså kalciumvarianten i högre kvaliteter som är aktuell. Klarare och nyttigare vatten För att få en bra spridning av leran i dammen bör man först röra ut den i en spann vatten. När man fördelar emulsionen över dammytan får man naturligtvis först en viss dimmighet i vattnet. Denna lägger sig emellertid snart och efterlämnar ett klarare vatten än tidigare. Detta beror dels på monmorillonitlerans absorberande egenskaper, men än mera på att den negativa laddningen i lerans joner attraherar nedbrutet, organiskt material med positiv laddning. Leran fungerar härvid som flockulent, d v s den får mycket små smutspartiklar att klumpa ihop sig till större, som går att filtrera ut. Lerjonernas negativa laddning kan även reagera med positivt laddade toxiner i vattnet och på så sätt neutralisera dem. Större och friskare koi Att äta lera är inget speciellt för koi utan tillämpas av många djur, som ersätter olika brister i den övriga kosten på så sätt. Hönsfåglar drar gärna nytta av mineraler från lera och vissa apor kan leva på dödligt giftiga frukter, om de går direkt och äter en lera, som neutraliserar toxinerna. För en kois vidkommande är mineralerna naturligtvis intressanta. En koi kan ta upp somliga mineraler ur födan, medan andra måste tas ur vattnet. Montmorillonitleran innehåller ett överflöd av alla viktiga sorter och kan både ätas och fördelas i vattnet. Mineralerna stimulerar produktionen av viktiga enzym och har därmed en positiv inverkan på den totala ämnesomsättningen. De utgör även en förutsättning för vävnadstillväxt. Dessa fakta är ju ganska uppenbara, men det finns också några intressanta sidoeffekter. Vi nämnde tidigare hur lerjonernas negativa laddning kunde eliminera positivt laddade toxiner i vattnet och på så sätt skapa en mera hälsosam miljö för fiskarna. Samma sak sker inne i kroppen, där ohälsosamma beståndsdelar i födan tas om hand av leran. Detta minskar belastningen på immunförsvaret, som då istället successivt kan stärkas. Eftersom koien inte behöver lägga så mycket energi på att vidmakthålla immunförsvaret, kan den istället mera effektivt utnyttja innehållet i födan för tillväxt. Det finns en hel del studier, som visar att fisk kan öka sin vikt trots att fodermängden minskas, om man samtidigt tillsätter lera till kosten. Det är kanske lättare att förstå, om man betänker att en koi inte har någon magsäck, utan födan matas kontinuerligt genom tarmsystemet och endast de näringsämnen som hinner tas upp på vägen utnyttjas. Resten åker igenom till ingen nytta. Lite lera tar då plats i tarmsystemet och låter en större andel näringsämnen tas upp ur en mindre fodermängd. En skadad koi kan också dra nytta av lera i vattnet. En tysk forskare, Julius Stumpf, visade 1916 att bakterierna på en infekterad vävnad, som sköljdes med finkornig lera, kapslades in och oskadliggjordes, eftersom de blev avskurna från sin födokälla. Detta gjorde att läkningen snabbt kunde börja. Det finns således mycket att vinna på att tillsätta lera både till fodret och vattnet. Fiskarna får bättre möjligheter att växa, hålla sig friska och bli vackra, vattnet blir friskare och klarare och i bästa fall kanske man även kan spara en krona på en mera effektiv användning av fodret. |
||
|
|
||
