Funderingar
om tiden.
Julafton
2001 såg jag en liten kortfilm som illustrerade Viktor Rydbergs dikt Tomten
läst av en äldre kvinna för sitt barnbarn. Senare på kvällen såg ja en tämligen
fånig komedi om några utomjordingar som besökte jorden så där ungefär vart
tiotusende år ock inte visste vad åldrande var. Tid, blev för mig den
gemensamma nämnaren.
Tomten lyssnar och halvt i dröm
Tycker sig höra tidens ström,
Undrar varthän den skall fara,
Undrar var källan må vara.
Tidens gåta, ja. Många har tänkt på den, inte bara tomten,
och här sitter jag på nyårsdagen 2002 och småfunderar över både tomten och
filmens odödliga anterioraner. I förrgår blev jag 86 år gammal. Det har blivit
många dagar, timmar, minuter och sekunder under dessa år. Mer än trettio miljoner
sekunder har min tid här på jorden varit. Men varför räkna i sekunder? Varför
inte lika gärna i hundradelar eller generationer, vår historiska tid, tiden för
jordens skapelse eller till den stora smällen för så där en femton miljarder år
sedan?
Är en kvarts timma för en trollslända fylld med lika mycket
”tid” som ett år för oss? Hon har ju inte mer tid på sig än en dag. Och vad är
det för tid för henne, om hon inte tänker. Kanske är det bara vi som har en
upplevelse av tid.
På klockan och i almanackan kan vi se att tiden fortskrider
men vart tog min tid vägen för mig under en natts god drömlös sömn? Att tiden
besökte mig kan jag se på hur solen hunnit flytta sig. Vad är alltså tiden
utanför vårt medvetande? Och vad skulle den vara utan vårt minne? Om vi inte
skulle minnas tusendelssekunden bakom nuet skulle ingen tid finnas för oss.
Tidigare har jag skrivit om hur försvinnande litet våra
sinnen förmår uppfatta av verkligheten, hur ynkligt liten del av det
elektromagnetiska spektrumet som ligger inom de för oss synliga våglängderna.
Och så, vår tid! Lika ynkligt liten del av årmiljarderna är den, även om den
överträffar sländans.
De flesta av oss har hört talas om rumstiden. Jag tror mig
dåligt ha förstått Einstein och han skulle nog ha förfasats över mina
funderingar. Jag leker ändå med tanken att jag inte längre är en varelse i tre
dimensioner, utan bara har längd och bredd, alltså är totalt platt. Så kryper
mitt platta och mycket lilla jag runt på en apelsin. Jag ser stället där jag
just kryper och minns kanske litet av vägen jag krupit. Men jag kan inte se den
allra minsta lilla bit framför mig. Apelsinen finns där medan jag kryper och
både före och efter krypandet. Kanske verkligheten är en annan sorts ”apelsin”
i en ytterligare dimension som vi genom tiden kryper över. När vi då slutar
krypa, när vi dör, finns ju allt fortfarande kvar. Är det detta som är
evigheten, rumstiden utan början eller slut, där även mitt jag, mina
upplevelser och känslor alltid har funnits och kommer att finnas, medan jag här
fått notera dem i en kontinuerlig ström, livet. Blir jag sedan integrerad i
detta alltet? Rimligen ja. Men har då mitt i dag kännande och tänkande jag en
identitet? Allt är ju möjligt i en värld av vilken vi varseblir en så oändligt
liten bråkdel. Det roar mig att tänka: jag kommer att behålla min egen
identitet men också få plats med alla andras, gå upp i alltet och ändå förbli
mig själv.
Varför inte. Lika gärna detta som något annat.
Men när nu snart denna jordiska tid tar slut för mig
välkomnar jag vad som än kommer eller inte kommer. Likaväl som jag haft det
största förtroende för ett liv som gett oerhörd sorg men också oändligt mycken
glädje har jag förtroende för min tids slut, döden.
Senast ändrad 2002-01-04