Uddevalla 02 01 19

Med anledning av debatten 16/1 i tv om polisens agerande under Göteborgskravallerna 2001.

Att polisen inre klarade situationen så som den bort torde stå klart. För få och dåligt utbildade poliser med dålig utrustning och miserabla kommunikationsmedel under en som det förefaller svag ledning räcker bra som förklaring.

Men att som nu görs lägga ansvaret för våldet och vandaliseringen på polisen i stället för på ligisterna finner jag och de flesta groteskt.

Det var inte poliser som bröt upp gatstenar och kastade dem. Det var inte poliser som välte bilar och vandaliserade Avenyn för oerhörda belopp.

Ligisterna provocerades, säger de.

Hur många dråp begås utan provokation? Ursäktar provokationen dråpet?

För ligisterna är polisens, fiendens, blotta närvaro provokation och berättigar till dråpförsök med gatstenar.

Att godta detta i ett civiliserat samhälle är en orimlighet.

Ändå får vi i Sveriges tv se människor som försvarar detta.

En polis tog ( på 70-talet) en man som mycket grovt gett sig på en kvinna, i förvar. Folk försökte frita mannen. Ja ingrep för att hjälpa polisen, sedan jag fått någon att ringa efter förstärkning. Jag fick en våldsam stjärnsmäll. Av polisen! Inte katten kunde han tro att någon ville hjälpa honom.

Hur skall en enskild polis i situationer som de i Göteborg kunna skilja på vän och fiende, på fredlig demonstrant och den som är där i hat mot honom och det han representerar? När han ser en man i rånarhuva böja sig ner, är det då för att knyta skosnöret eller för att ta upp gatstenen som ligger där. Vill ”rånarhuvan” bara titta på stenen eller använda den som ett dödligt vapen mot honom? I den situationen finns ingen tid till domstolsförhandlingar om avsikten. Polisen måste handla just då. Självklart finns då risken för misstag men vad finns det för alternativ? Skall polisen i stället avstå från att skydda liv och egendom av rädsla för att göra fel?

Naturligtvis måste allt göras för att minimera misstagen. Bästa tänkbara utbildning av poliser med för yrket lämpligast möjliga personliga egenskaper måste prioriteras. De måste finnas i tillräckligt antal och med adekvat utrustning. Lika viktigt är att skola fram en kompetent polisledning.

Det är bedrövligt att tv använder bästa sändningstid till att försöka ställa poliserna vid skampålen. Formellt sett (tror jag), var ämnet för debatten polisens agerande. Då var det också logiskt att sista ordet gick till en aktivist.

Logiskt eller ej men det var svårt att sitta kvar vid rutan och höra alla skrik på demokrati från dem som ansåg våld som acceptabel politisk metod.

I en demokrati styr folket sig själv genom allmänna val. Majoriteten bör ta hänsyn till minoriteters behov och önskemål men kan rimligen inte uppfylla alla krav.

Att då i debatten höra de ständiga skriken på demokrati från dem som med denna menar rätten att ta sig vilka friheter som helst med andras liv och egendom, gör i varje fall mig urilsken. Det är groteskt att höra människor anse av dem själva utövat våld som legitimt medan varje ingrepp från dem vi betalar för att skydda oss oskyldiga från deras våld anses vara provokation eller t.o.m. straffbart. Hur skall jag beskriva denna min ilska utan att ta till språkets grövsta ord? Jag avstår från försöket.

Och inte blev ilskan mindre då debattledaren gång på gång lät den skrupelfrie ”ändamålet helgar medlen”-reportern Janne Josefsson avbryta Reinfeldt.

Sedan länge har vi i Sverige hyllat principen: en man en röst. Detta gäller oberoende av ekonomisk eller social ställning. En del av dem vi såg i tv anser tydligen något helt annat. Det är inte antalet röstande, utan deras röststyrka, som skall vara avgörande och räcker inte ljudstyrkan hos rösterna till är det legalt att ta till hårdare medel. Det är minst sagt upprörande att det just är dessa grupper som så högljutt ropar på demokrati. Men det är oerhört långt från demokrati, då några få promille av vårt folk vill påtvinga övriga nio miljoner sin vilja.

So redan sagts talade man om att polisen provocerar. Provocerar inte de militanta demonstranterna? I dagens tv-debatt framkom som det naturligaste i världen att polisen pr definition ansågs vara demonstranternas fiender. Bara detta torde vara provokation nog. Vem som än är satt att upprätthålla ordningen, skulle då inte känna sig provocerad om dessa demonstranter dessutom har rånarhuvor?

Det är bra nära 100 % av Sveriges folk som betalar dessa poliser för att se till att vettvillingar inte skall innebära fara för vare sig liv eller egendom för oss. Som fienden polisens uppdragsgivare torde då också hela detta folk, etablissemanget, vara dessa människors fiender.

Man kan tänka sig demonstrationer där människor har ett fullt legalt behov av att dölja sin identitet, exempelvis flyktingar som har anhöriga i det land mot vars regering de demonstrerar. De måste naturligtvis få dispens. Men det är häpnadsväckande att det skulle vara demokratiskt att undandra sig rättslig påföljd om brott begåtts genom att omöjliggöra identifiering. Med kännedom om inställningen hos somliga inom vänsterns ungdomsförbund såsom förre ordföranden Jenny Lindahl är det naturligt att Gudrun Schyman är mot förbudet

Ett kraftfullt förbud mot allt som omöjliggör identifiering ärt ett måste.

Till sist något som länge lekt mig i hågen.

Nog borde väl FN kunna köpa in något lämpligt landområde exempelvis Madagaskar åt dem som tycker så illa om vår demokrat. Ger då varje svensk 500 kronor så skulle 9 000 av dessa ”äkta” demokrater kunna etablera sitt idealsamhälle där och var och en med en halv miljon kr som grundplåt. Blir detta något allmänt i Europa så slipper vi stenkastning och kan spara på antalet poliser.

Själva slipper de polisens eller våra provokationer och vi slipper se dem i rutan.

Nog är det väl bra synd ändå, att det är så långt mellan dröm och verklighet!

HEM

Senast ändrad 2003-01-27