Helgoland 1931

I dag läser jag ett kåseri om en berättare "Biffen", som ville muntra upp sina kamrater med en liten gymnastisk lek på tåget de åkte med. Han kröp ut genom ett fönster och tog sig från fönster till fönster till nästa tågkupé. Detta var avsikten men när han väl fått över ena handen vågade han inte släppa med den andra och blev så hängande emellan de två kupéerna utan att kunna komma varken fram eller tillbaka. Någon fick tag i nödbromsen, tåget stoppade och så småningom kom han ner. Han måtte ha haft bra långa armar för att kunna greppa två kupéer på en gång. Men så var ju detta ett kåseri förstås.

Detta fick mig i alla fall att skriva ner följande historia om min resa till Helgoland eller rättare sagt börja med resan därifrån.

I en liten stad, Bremerförde, bodde då dottern till mitt värdfolk på Helgoland, Liselotte Grothkopf, som jag var mycket förtjust i. Efter första världskriget kom hon till vår familj för att "få lite kött på benen". Hon var hos oss en ganska lång tid.

Mamma hade i sin ungdom vistats hos hennes föräldrar i Itzehoe vid Kielkanalen där mamma förresten lärde sig måla och bl a gjorde dom underbara lertallrikarna med modellerade och målade druvor och hästkastanjer, som jag har hängande på min vägg. Där grundlades vänskapen mellan min mor och denna familj varför det var naturligt att Liselotte kom till oss och att jag sedan kom till dem. Då hade de flyttat till Helgoland.

Liselotte, som var flera år äldre än jag, kom som ganska vuxen och hälsade på.

Nu var det alltså min tur. Båten förde mig först på min hemresa till Cuxhafen varifrån jag åkte vidare till henne med tåg.

Efter några dagar där skulle jag vidare till Hamburg.

På biljetten stod ordentligt var jag skulle byta och jag hade redan gjort det två gånger då det var dags för den tredje. Jag hoppade av förstås men såg inget annat tåg inne varför jag så småningom på min erbarmliga tyska frågade var tåget till Hamburg stod.

- Es fährt da! sade stinsen och pekade på det tåg jag just lämnat.

Av biljetten hade inte framgått för mig att det for via denna station men utan byte. Jag blev livrädd förstås för konsekvenserna kunde blivit mycket svåra för mig om jag ej kom fram till Hamburg i beräknad tid. Vid Hauptbahnhof skulle nämligen sonen i huset, Fritz, ta emot mig för att hjälpa mig med vidare biljetter till Sverige.

Jag var ju inte så gammal, bara 15 år, och det var en mycket låg ålder för ensamresande på den tiden. Det är skillnad nu då så många ungdomar reser ut i världen.

Inför den förskräckte stinsen rusade jag efter tåget, som redan hade fått upp farten rejält, och hoppade på sista vagnen.

Stinsen hoppade han också, men upp och ner och skrek att jag måste av men när jag väl kommit på var detta enklare sagt än gjort. Hade det varit ett av våra dåtida tågsätt hade allting varit helt i sin ordning för det hade bara varit att från plattformen gå in i kupén. Men detta var helt andra tåg och vagnar. I stället för en plattform vid vagnarnas kortändar och dörrar därifrån in i vagnen hade dessa en dörr på vagnens sida och en lång fotbräda längs hela vagnen med en stång ovanför i axelhöjd att hålla sig i.

Det var på denna fotbräda jag hoppade upp.

I ena handen hade jag min lilla handväska och i den andra min lätta sommarrock så jag hade det mer än besvärligt att ta mig fram till dörren där på mitten och jag glömmer aldrig den ångest jag fick då jag förstod att dörren inte gick att öppna. Folket i kupén fick så småningom syn på mig genom rutan. Dom såg ut som om dom såg ett spöke men gjorde så småningom klart att det inte gick att öppna dörren.

I min desperation tog jag mig, så otroligt det nu även för mig själv låter, över till nästa vagn och till nästa dörr. Jag trodde naturligtvis att det var tillfälligt att den första dörren inte gick att öppna men nästa dörr var lika stängd den.

Jag var nära förtvivlan för tåget hade fått upp farten väldeliga vid det laget och jag var livrädd för att möta ett tåg på det dubbelspår som var på min sida eller att sopas bort i en tunnel, så därför fortsatte jag min lilla "promenad" till den tredje vagnen och där hade jag äntligen tur, för i denna fanns konduktören som förstås hade nyckel till dörren och kunde släppa in mig sedan han först kom att tro sina ögon.

Jag hade nätt och jämt hunnit in innan tåget med ett skärande och skrikande ljud från alla bromsar stannade vid en station som det annars inte skulle stanna vid.

Stinsen där jag hoppat på hade ringt hit och fått personalen där att stanna tåget för att det hängde en dåre utanpå. En stund efter vi kommit iväg igen kom det mötande tåg jag varit så rädd för.

Man brukar säga att man haft en skyddsängel. Så säger inte jag: Jag har nog av Gud Fader utrustats med tre som jobbat i skift och dessutom en jourhavande överängel.

Fritz mötte den punktlige 15-åringen men måste omedelbart till sitt arbete varför jag placerades vid en av de vackra Alster-sjöarna och blev tillsagd att vänta på honom på särskilt ställe på bestämd tid. Det blev väl lite långsamt för jag vågade inte avlägsna mig så långt därifrån men jag minns än i dag hur vackert där var medan sommaren led mot sitt slut. Om parksoffan står kvar på samma plats där vid stranden tror jag nog jag fortfarande skulle kunna finna den.

Med Fritz kom jag så tillbaka till stationen för att köpa mina biljetter och sätta mig på tåget hem.

Min stora koffert hade varit polletterad till Hamburg från Cuxhafen. Nu skulle den polletteras om. Detta gick bara till Göteborg för lilla Lysekil existerade inte enligt Tysklands Järnvägar. Samma med biljetten förstås.

När dom nu vägde kofferten fick jag betala väldigt mycket i övervikt. Jag påpekade för Fritz att de lagt till tio kg för mycket Men som den underdånige tysk han var trodde han naturligtvis mer på tjänstemannen än på mig och ville väl heller inte ha något bråk så han viftade bort mina invändningar.

Vi skildes och jag var tryggt i min kupé som förutom mig hade två passagerare.

Även på den tiden var jag "pratig" av mig och slog mig snart i samspråk med en av dem. Men det gick mycket trögt för han verkade så disträ och satt hela tiden och bläddrade i en liten bok. Till slut kom det i alla fall ett utbrott på ren svenska: - Ja, vad Fan heter det nu? Det var ett litet ficklexikon han bläddrat i!

- Är dere svensker da?, kom det från kupéns andra hörn. Efter det kan man säga att isen var bruten.

Så småningom kom jag i alla fall till Göteborg. Jag köpte biljett till Lysekil liksom för resgodset.

Så fick jag ut min koffert som var polletterad från Hamburg och skulle till tullen med den för klarering. Detta klarades av utan problem men nu skulle jag ha den tunga kofferten till resgodsinlämningen för Lysekil. Då kom en vänlig bärare och erbjöd sig klara detta för mig. Han drog iväg med koffert och polett medan jag gjorde något annat vad det nu kan ha varit.

Då kommer karln och säger att han tappat biljetten! Och jag hade inga pengar kvar. Bara såpass att jag skulle klarat överviktstillägget men inte tillräckligt för att dessutom köpa ny resgodsbiljett!

Några år tidigare hade jag varit på besök hos min fars gode vän James Svensson. Då hade någon pekat på en stor byggnad tvärs över gatan och sagt att detta var Chalmers. Hos farbror James kan jag få hjälp tänkte jag.

Jag talade med en vakt i fin uniform där på stationen och frågade om han ville vara så rar och titta efter min väska och min rock medan jag försökte skaffa pengar. Jag hade ju inga pengar för effektförvaringen heller. Jo då, han skulle se efter mina saker.

Inga pengar till spårvagn hade jag så det var bara att fråga sig fram till Chalmers. Det var förresten en svår sensommarvärme så asfalten klibbade. Svetten flöt i strömmar av mig. När jag väl tagit mig fram till Chalmers kunde jag inte alls känna igen omgivningen.

Då sökte jag upp en polisstation som hjälpte mig hitta adressen till Farbror James på Övre Husargatan. Det var Folkskoleseminariet som låg mitt emot. Så jag fick alltså gå från Chalmers till Husargatan också. Ingen hemma hos honom.

Hans son David bodde några hus därifrån visste jag så nu fick jag läsa namntavlorna i det ena huset efter det andra innan jag hittade hans dörr. Lika illa där. Ingen hemma.

Allt detta tog ju lång tid så när jag nu såg på klockan fann jag att jag nätt och jämt kunde hinna mitt tåg till Lysekil om jag tog spårvagnen. Jag hoppade på en sådan efter förfrågan om vilken jag skulle ta. Omedelbart blev jag avslängd för det fattades fem av de 15 öre biljetten kostade på den tiden. Jag erbjöd alla mina tyska pengar som motsvarade ungefär 70 öre och förklarade min situation men inget hjälpte. Av skulle jag.

Över huvud taget har jag alltid råkat ut för tråkiga och ovänliga människor i den stan. Teoretiskt vet jag förstås att även där skall finnas bra människor men jag har inte träffat dom.

När jag så gått hela vägen till stationen igen och skulle ha väska och rock så var de borta. "Ni var ju här och hämtade dom för en stund sedan," sade den uniformerade.

Efter en stund kom någon skyndande emot mig. - Vi har hittat din resgodsbiljett!

Jag fick växlat mina tyska pengar och var plötsligt nästan 70 öre rik. För dem kunde jag ringa hem och meddela försenad ankomst och be dem ta kontakt med järnvägen och ordna så att de från Lysekil kunde betala för övervikten på min koffert. När jag sedan kom till resgodset hade de redan varit i kontakt med Lysekil men det hade inte behövts för det var ingen övervikt! Jag hade alltså haft rätt där i Hamburg när jag protesterade mot vikten.

Hade jag litat på mig själv hade jag aldrig behövt ge mig ut på min Göteborgska rundresa, inte missat tåget och inte blivit av med resväska och rock för jag hade haft tillräckligt för ny resgodsbiljett.

När pappa och mamma mötte mig vid stationen i Lysekil hade jag den stora summan av 4 öre kvar av min reskassa för 6 veckor på Helgoland.

Ett litet PS: Hur jag lyckades försvinna från dem på den korta vägen hem vet jag inte men jag var så illa tvungen.

I flera, flera veckor hade det mest hela tiden stått i huvudet på mig hur jag fortast möjligt skulle komma in i mitt lilla kemilaboratorium i pappas före detta tapetbod med en trätrappa (stege) till en lucka i rummets golv.

Mina bröder kom emot mig men jag sade till dom att försvinna. De hörde väl allvaret och desperationen i min röst så de löd.

Jag uppför trappan och såg föremålet för min ängslan på en låda, en halvliterbutelj med en gulaktig, oljig vätska. Med denna ömt tryckt mot mitt bröst gick jag sakta och försiktigt nerför trappan och till gårdspumpen. Där spolade jag på vattnet och så med den yttersta försiktighet lät jag "oljan" rinna ner med vattnet i avloppet, långsamt, långsamt. Det kändes som en evighet innan flaskan var ordentligt sköljd.

Det var egenhändigt tillverkad nitroglycerin som hade stått där utan kork!

Att jag började med slutet berodde ju på dagens kåseri men det fanns en början på min resa också.

Först med pappa till Göteborg med tåget sedan av honom installerad på en fraktbåt genom Bälten och Kielkanalen till Hamburg. Från Hamburg for jag med en stor och vacker passagerarångare till Helgoland via Cuxhafen.

Från båten till Hamburg minns jag väl inte så särskilt mycket. Det var nog lite långtråkigt tror jag när nyhetens behag väl hade försvunnit. Men jag minns att jag tävlade med kaptenen om att räkna fartygen vid horisonten, han med kikare och jag utan.

- Hur många ser du nu?

- 12, sa jag

- Nej det är bara 11.

- Nej då, jag ser 12.

- Peka!

- Där och där och.... Då hittade även han den tolfte masttoppen.

Jag hade en exceptionellt god syn på både nära och långt håll som jag också fått behålla länge men nu har jag fått besked av ögonläkare att jag kommer att bli helt blind men när vet jag inte. Jag hoppas bara först hinna få skriva ner mina minnen.

Kielkanalen var naturligtvis intressant. Jag tyckte det var så lustigt med dom där fickorna där vi fick ligga och vänta medan andra båtar passerade från andra hållet. Bland annat fick vi vänta på några imponerande krigsfartyg.

I Hamburg hämtades jag vid båten av tant Alma Carlsson, mammas mycket goda vän och syster till Hjalmar Carlovitz som en gång sägs ha friat till mamma.

Hon tog mig med till sitt hem ute i Altona där jag fick en utomordentligt fin middag. Så vackert dukat bord med underbara bestick och servis!

På tal om bestick så konfronterades jag där för första gången med sättet att äta smörgås med kniv och gaffel. Vad underligt det kändes men jag kom att uppskatta det, för då kan man ju få tuggorna precis som man vill.

Hon hade flera träd med de underbaraste sommaräpplen i sin lilla vackra trädgård.

Tant Alma hade den vackraste handstil jag någonsin sett och tyckte tydligen om att använda den också för vi fick ofta brev eller kort från henne. Det var alltid ett nöje att se den vackra stilen, utomordentlig klar, tydlig och regelbunden samtidigt som den inte liknade någon annan jag sett vare sig då eller sedan. Hela hennes personlighet var lika dan.

Hon tog också med mig till Hagenbecks Djurpark som väl då var den förnämsta i världen. Det var en oerhörd upplevelse.

En annan för mig viktig sådan var uppstigningen i Rådhusets torn. Jag är inte hundra procent säker att jag talar om rätt torn men jag tror det. I varje fall var det mycket högt och jag kunde få en fin orientering över staden.

I hela mitt liv har jag sedan så snart jag anlänt till en ny större stad försökt komma så högt upp som möjligt. Efter ett sådant besök har man hela stadens karta i huvudet och kan sedan ta sig fram hur man vill.

Ett annat behov är att om möjligt i var stad jag kommer till besöka en kyrka, moské eller annan gudstjänstlokal bara för att sitta där i stillheten och känna mig in i att vad vi än har för tro så är det till samma Gud vi ber, med samma hopp, samma oro och samma längtan. Det är bara detaljerna som skiftar.

Jag har suttit i den moderna, vackra kyrkan i Hammerfest, jordens då nordligaste stad liksom i en lite äldre kyrka i Ushuaija den sydligaste på vårt klot. Hur många människor har inte suttit i dessa båda kyrkors bänkar och bett de hetaste böner att deras fäder, makar och söner måtte komma helbrägda hem från havet. För mig ger dessa stunder i de tysta kyrkorna en känsla av samhörighet med all jordens folk.

Båten till Helgoland var större och vackrare än någon annan jag sett tills jag på vägen ut ur hamnen fick se världens då största fartyg, "Europa". Hon var helt svart.

Jag var rejält sjösjuk på vägen ut i det strålande fina vädret och var lycklig när jag äntligen fick se Helgoland resa sig ur havet. "Grün is dat Land, rot is de Wand, Witt is der Sand, dat sind de Farben von Helgoland.

Ja synen av ön var imponerande och vacker. Den består av en 60 meter hög från luften sedd triangelformad klippa. Triangelns längsta ben är ungefär en och en halv kilometer, kortaste ung. sexhundra meter.

På västra sidan står två monoliter, nästan lika höga som själva ön, Der Mönch och Die Nonne.

Das Oberland är en stor plan gräsbevuxen yta med relativt få hus.

Nedanför, längs kortaste benet ligger Das Unterland med den huvudsakliga bebyggelsen.

Några hundra meter utanför Unterland ligger Die Düne med kritvit sand och badanläggning med restaurant. Dit transporterades vi över med båt om vädret tillät. Detta var dock mitt i Nordsjön.

Var man som jag inskriven badgäst här så hade man fri överfart och tillträde till anstaltens alla anläggningar. Men som jag ju inte tycker om att bada och heller inte kunde dansa och var för blyg att söka sällskap med flickor så kunde jag inte utnyttja mina förmåner särskilt väl.

Ett stort plus hade Das Unterland i alla fall för mig: Kurmusiken. En, som jag då tyckte, utomordentlig liten orkester spelade någon timma varje dag i en vacker paviljong och detta njöt jag synnerligen av för vi var sannerligen inte bortskämda med musik i Lysekil.

Eftersom Helgoland var frihamn kunde man köpa en massa exotiska varor där till mycket lågt pris. Där lärde jag mig älska rysk kaviar. Men hur billig den än var så blev det ändå inget frossande för mitt apanage var som vanligt mycket snålt tilltaget. Men pressade dadlar kunde jag ha råd med. Av dom hade jag med i den resväska som kom bort i Göteborg. I kofferten däremot hade jag en ganska stor burk kaviar, en flaska Benediktin-likör och en låda Dannemanns cigarrer till pappa.

Än står den tomma likörflaskan kvar i skåpet här på Källviken och än i dag tycker jag mig känna den goda doften från de utsökta cigarrerna.

3-4 månader efter min hemkomst fick jag ett meddelande från SJ att man spårat ägaren till en resväska och en rock och att denne ägare tydligen var jag. Föremålen kunde om så önskades skickas till mig från hittegodscentralen i Stockholm.

Så Göteborgsäventyret fick ett trevligt slut och bröder och syskon fick sina presenter inklusive tämligen torra dadlar.

Att jag dessa sex veckor förvisades till Helgoland berodde på mina föräldrars fåfänga förhoppningar att jag härigenom skulle förbättra min urusla tyska.

På den tiden var tyska första språk och när jag i realskolans andra klass inte lyckats prestera mer än ett C med kvarsittning som följd, måste något göras.

Men inte hjälpte någon helgolandsresa på min tyska. Jag var nog resistent.

Jag var i alla andra ämnen bortskämd med att inte nämnvärt behöva arbeta med mina läxor så jag trodde att jag var språklig idiot för att jag inte kunde lära mig dessa ämnen utan att jobba med dem. Det upplevdes nästan som en personlig förolämpning.

När nu mitt stora, vackra, vita fartyg kom till Helgoland kom vi ändå inte riktigt fram för vi måste ankra ute på redden och sättas i land med småbåtar. Vädret var strålande så detta var inget problem.

Mitt första intryck när jag kom i land var att dom måste vara antingen tokiga eller omåttligt gästfria på denna ö för i väldigt många fönster på öns hus stod textade skyltar som förkunnade: Zimmer frei! "Frei" tolkades av mig som gratis. Sådan var min tyska.

Så småningom fick jag i alla fall betydelsen klar för mig.

Tante und Onkel Grothkopf bodde på das Oberland i egen vacker liten villa med fruktträd och blommor i sin lilla trädgård som var ganska svår att hålla i bästa skick.

Torka var problemet. Jag skulle förmoda att Helgoland har fler soltimmar per år än någon annan plats i norra Europa. Där fanns inga brunnar så allt hushållsvatten måste forslas dit från fastlandet med båt i stora tankar. Vattnet blev både dyrt och tämligen illasmakande.

Tante och Onkel lade omedelbart bort titlarna med mig men jag kunde aldrig förmå mig att säga du. I Sverige kunde man inte säga du till äldre människor medan man i Tyskland inom familjen och den allra närmsta vänkretsen duade varandra oberoende av ålder. Det var naturligtvis en stor ära för mig att så accepteras av dem och jag undrar fortfarande ibland om jag sårade dem genom att inte godta deras förslag.

Dom var mycket snälla och hyggliga men jag fick aldrig något så där riktigt nära förhållande till dem. Onkel Adolf var en något kolerisk herre och van vid respekt för han hade varit en ganska hög Statsbeamter.

Tante, vars namn jag märkligt nog glömt hade varit lärarinna. Båda var pensionerade så de måste ha varit bra mycket äldre än min mor. Nej kanske inte så mycket äldre ändå för de hade en dotter Karla som bara var 5-6 år äldre än jag

Hon var säkert en hygglig och bra flicka men jag fick inte heller med henne någon så där riktigt nära kontakt. Hon visade mig runt på ön och följde många gånger med ut till die Düne där i alla fall hon badade.

För dem som till skillnad från mig älskade strandbad var die Düne ett paradis med denna underbart fina vita sand, det kristallklara mycket salta vattnet och i varje fall då jag var där strålande sol varenda dag. Någon gång blåste det så pass att badning var förbjuden.

Så vitt jag minns förekom varken vanlig surfing (utom efter motorbåt) eller vindsurfing. Surfa på vågorna borde i alla fall varit möjligt där ute men vindsurfing var väl ännu inte uppfunnen.

Som redan sagts så var dricksvattnet mycket dåligt, bra nära odrickbart, så några gånger tog jag ett glas öl på die Dünenrestaurant. Fast jag då än mindre än nu var någon riktig öldrickare minns jag ännu med stort välbehag det höga glas, fyllt med svalt, gnistrande klart, guldgult skummande öl jag där till ett för mig ruinerande pris drack.

Det paradoxala förhållandet var att alla inhemska varor var betydligt dyrare här än på fastlandet medan alla från utlandet importerade varor genom tullfriheten var mycket billiga.

Mathållningen hos familjen var säkert mycket bra med stort inslag av fisk men den uppskattades nog inte alltid av mig. En gång kom Onkel med två tiolitershinkar fulla med krabbklor. Det var en riktig festmåltid den första dagen men i slutet på veckan var både klorna och jag tämligen ledsna. Dom stank!

Dryckerna var med ett undantag (två med ölet) långt ifrån roliga. Mjölken var så dyr där att det fick jag aldrig och det var svårt för mig som hemma drack ett par liter om dagen.

Kaffe drack jag inte hemma och här inte heller om man nu inte skulle göra våld på sanningen och sätta detta namn på den ljust tefärgade vätska man fick till kafferepen. Här lärde jag mig utan svårighet förstå vad som menas med Blumenkaffe.

För den till äventyrs oinvigde vill jag här tala om att på den tiden hade de flesta kaffekoppar blommor målade på insidans botten. Kunde man fortfarande se dem när koppen var full så hade man ett alldeles äkta Blumenkaffe. Kaffet på Helgoland hade väl snarare samma förnämliga siktdjup som havet därutanför.

Kakorna var däremot jättegoda.

Vattnet gick som sagt inte utan stor självövervinnelse att dricka och öl förekom inte i familjen, knappast heller läsk.

Vad drack vi då? Te! Men inte vilket te som helst, för kokt på det sedvanliga vattnet smakade även detta pyton. Men med en redig slurk rom eller arrak gick det bra och smakade till och med riktigt gott.

Denna för sonen till en vitbandist något ovanliga dryck drack jag nu ett par gånger om dagen under sex veckors tid.

Att jag inte blev alkoholist på kuppen är nästan förvånande.

Öl drack jag förresten även vid ett annat tillfälle men då var det mörkt, fylligt och sötaktigt och passade den unge grabben än bättre, dessutom i en spännande miljö.

Än i dag är jag förvånad över att en utlänning släpptes ombord på det slagskepp som en gång kom på besök och hade ankrat där ute på redden. Det var där jag fick mitt öl och till bara ungefär en tiondel av det pris jag tidigare hade betalat.

Det var en för en 15-åring spännande upplevelse att få se dessa väldiga kanoner och maskinrum och manskapsmässar. Det var ett mycket berömt slagskepp som väl egentligen kallades tung kryssare då versaillefredens bestämmelser ej tillät Tyskland att inneha några slagskepp, om jag mins rätt.

Grothkopfs drygade ut sin pension genom att som så många andra hyra ut rum till badgäster. År efter år kom två herrar dit, båda doktorer i kemi, Dr Post och Dr Kleiber.

De var båda mycket intresserade av biljard och tillbringade en stor del av sin tid i Onkels biljardrum. Där fick jag också lära mig och spelade nog var dag under hela tiden på ön.

Både de två doktorerna ock Onkel var mina lärare.

Jag hade lätt för och älskade detta fina spel.

Den biljard de spelade där kallades caramboulage (om nu stavningen är rätt). Den kallas nog snooker i USA. Bordet är utan hål och man spelar med endast tre bollar, en röd stötkula och två vita som efter varandra skall träffas av den röda.

Det är ett precisionsspel och jag skulle varit lycklig att ha fått utöva det men det har aldrig blivit några fler tillfällen i livet så jag får glädja mig åt veckorna på Helgoland.

Ibland kom det dit en "Biljardkünstler" och gjorde uppvisningar. För mina ögon var han helt fenomenal. Han kunde göra serier på flera hundra bollar utan att missa och slå ur lägen man trodde helt omöjliga.

Antagligen var jag mycket oskyldig och naiv som aldrig fattade att Onkel helt enkelt drev biljardsalong och att han dels fick betalt för att ställa bordet till förfogande dels att man nog för det mesta spelade om pengar. Det var ju så många andra än de redan nämnda som kom dit och spelade. Men förfärligt roligt var det i alla fall.

Annars hade familjen inget stort umgänge. Jag kan inte påminna mig någon gång de tog med mig bort.

Karla var däremot som nämnt min ciceron och tog mig bland annat med till det stora Nordsjöakvariet som Helgoland var så berömt för. Där fanns alla de sorters fiskar såsom verkligt stora hajar och rockar samt skaldjur av alla de slag.

På tal om skaldjur så såg jag mycket hummer till försäljning på ön men aldrig några krabbor. Det var bara klorna som såldes och åts. När man fångat krabborna rycktes klorna loss och så kastades djuren i havet igen.

Förhoppningsvis har djurskyddsföreningar tagit sig an saken om det nu längre skulle behövas för man måste väl ändå förmoda att man även där upptäckt hur delikat resten av krabban är.

Ett annat utflyktsmål var förstås den stora rotationsfyren en av Nordsjöns största och viktigaste fyrar. Den reste sig mycket högt , många tiotal meter, över sitt redan högt belägna fundamental här uppe på Oberland 60 meter över havet och nådde då utomordentligt långt med sitt starka sken.

Många är de sjöfarare som haft hjälp ja även räddning att tacka denna fyr för. Men ordstävet säger ju: Den enes bröd den andres död. Detta gällde i hög grad för Helgolandfyren som gav om inte bröd så räddning för många men också döden åt stora mängder av våra bevingade vänner.

Tusentals småfåglar under flyttningssträcken har lockats av fyrens ljus och flugit sig till döds emot den.

Man har försökt undvika detta genom nät som spänts runt om lanterninen men när jag var där hade man bara delvis lyckats minska fågeldöden. Man må hoppas att man i dag funnit bättre metoder att skydda de små liven.

De biljardspelande kemidoktorerna blev till en del mina lärare inte bara i biljard utan också i kemi. Under långa samtal med dom fick jag lära mig många nya experiment.

Naturligtvis var jag särskilt intresserad av sprängmedel av olika slag men när jag berättade om mitt nitroglycerin hemma i Midgård fick både de och jag en chock. Dom berättade nämligen att nitroglycerinen exploderade av sig själv med tiden om den inte befriats från alla spår av syra och snarare var lite alkalisk. Denna självantändning kom fortare ju mindre renad den var.

Jag brukade vara ganska ordentlig med mina experiment men hade väl inte varit speciellt noggrann vid tvättning och neutralisering av mina 6-7 dl av mitt nitroglycerin.

De tre fyra veckor som återstod efter jag fått veta detta tills jag skulle resa hem var en vånda.

Skulle jag telegrafera hem att de skulle utrymma huset med allt vad detta innebar eller skulle jag chansa och försöka klara av det hela själv när jag kom hem?

Jag bestämde mig för att avvakta men efter detta vågade jag knappt öppna breven hemifrån och väntade hela tiden på telegram att bara halva vårt hus var kvar.

Att jag vågade vänta trots allt berodde nog först och främst på att mina bröder och kusiner fortfarande var på landet och skulle komma ungefär samtidigt med mig till Lysekil.

Hade de däremot varit där hela tiden hade jag säkert inte vågat vänta. De var nämligen trots uttryckliga förbud alltid och snokade i mina kemikalier speciellt om det var något krutaktigt.

De hade själva varit med när jag prövade min farliga "olja". Det var på gården till Midgård.

Vi hade en 6-7 meter hög bergbrant som gränsade mot gården varifrån ett par stenhuggare tog sten som sedan bearbetades i ett hörn av gården.

På ett stenblock där nere hällde jag ett par droppar av fluidiet och lade med största försiktighet en liten sten på den lilla fläcken. Sen gick jag upp i berget och kastade sten på den lilla stenen där nere. Den var inte så lätt att träffa men efter många fåfänga försök lyckades det och då small det, en ilsken knall och stenflisorna flög om öronen på mig. När jag kom ner var det inte alltför stora blocket sprucket.

Om man då tänker på hur ytterst litet av medlet jag använt så kan man kanske tänka sig vad en exploderande mängd av bortåt 3/4 liter skulle ha åsamkat vårt fina Midgård.

När jag nu berättat detta är det kanske lättare att föreställa sig hur underbart det kändes när den sista droppen spolats ner i avloppet på gården och flaskan var ordentligt ursköljd.

Då jag sedan kom ut till Källviken fick jag höra vad mina bröder, Od och Per Erik, ställt till med medan jag var borta.

På Tryckleholme fanns sedan beredskapen under första världskriget en stor träkista väl skyddad under ett bergöverhäng. I den hade jag en del av mina kemikalier, huvudsakligen mina krutsorter, i förvar medan jag själv skulle vara i Tyskland.

Mina bröder hade med hot om redigt med stryk förbjudits att röra mina grejor men både jag och stryket var snart borta och förbudet blev ett minne blott.

Snart hade de hämtat mitt kaliumkloratkrut som var utomordentligt effektivt.

Nere i Erikssons berg hittade de några för deras syften lämpligt placerade borrhål. Dessa hade under årens lopp fyllts av sand och jord vilket nu krafsades ur. I ett av hålen hällde de i en halv äggkopp av mitt krut satte, dit en stubin, fyllde på med torr sand som förladdning och tände på. Sedan for de kvickt i skydd bakom berget.

Det blev en förfärlig smäll och ett stenregn for rätt över färjan som just skulle lägga till.

Bland all småsten som for över färjans bilar var bland annat en mycket stor stenbumling som skulle totalförstört den bil som eventuellt träffats för att inte tala om de människor som suttit i.

Det blev en förfärlig uppståndelse och man letade ordentligt efter banditerna.

Mina kära bröder var naturligtvis lika upprörda som alla andra och mycket ivriga att hjälpa till med letandet. De kläckte nog åtskilliga intressanta teorier angående källan till smällen.

Hade jag varit hemma är det nog inget tvivel om varthän misstankarna hade riktats för jag med mitt krut och mina smällare var ju välkända fenomen men att mina bröder på egen hand skulle företaga sig något sådant som detta var det ingen som tänkte sig.

Vad ilsken jag blev när jag efter en viss fördröjning fick reda på historien. Det är klart att jag inte bara blev arg men också förskräckt över vad som kunnat hända men mest arg var jag nog över förlusten av krutet.

HEM

Senast ändrad 2001-05-22